STJÄRNTAGEN - del 4 (ii) - DET HÄR SKEPPET SKA SEGLA

Läs tidigare del här

Cassandra förslöt plastpåsen noga. Den skulle gå med express till Svensk Utredningstjänsts egna toppmoderna labb i Klaipėda i Litauen. Där skulle DNA utvinnas. En DNA-profil kunde sedan skickas till polisens labb, Nationellt forensiskt center, för jämförelse med den profil som man hade där. Hon hade redan förberedd mejlet till NFC så att det bara var att skicka. Det ensa som fattades var profilen från labbet i Klaipėda.

Om svaret var att Liselott hade samma mtDNA som de hårstrån som man hade hittat i Tjusedal och i förra utredarens lägenhet så vore det osannolikt att det var någon annan som låg bakom brotten. Det skulle bli början på en skoningslös resa som inte skulle sluta förrän Lukas satt bakom galler. Cassandra såg fram mot att möta Lukas. Öga mot öga.    

Det var så det kom sig att Markus redan några timmar senare stod på däck på nionde våningen på färjan Gutland och tittade ut över relingen. Hur kommunikationen med Kung Räv hade sett ut hade han inte fått se. Förutom två saker. Att mötet skulle ske i korsningen Strandgatan / Birgers gränd klockan 23 och Kung Räv hade skrivit under något av sina meddelanden till Lukas med ”C”. Vad var detta? Christoffer? Charles? Calle? Vad i hela världen hade Lukas skrivit för att få Kung Räv att gå med på detta?

Det var alltid något speciellt med att titta ner i vattnet från en färja. Se de enorma vattenmassorna som pressandes åt sidan under tyngden av den stora färjan.

Färjan passerade ett par snäva passager innan den lämnade skärgården och stävade mot Visby. Överfarten skulle bara ta två timmar. Gotland låg faktiskt mycket närmare än vad man kunde tro.

– Vad tänker du på?

Lukas hade ställt sig bakom Markus. Han hade lagt sina händer på Markus där de vilade på relingen. Solen höll precis på att gå ner och ett starkt orange sken täckte båtens babordssida. 

– Vad vi ska göra när vi kommer fram? Hur ska vi göra med Kung Räv?  

– Försöka träffa honom såklart!

– Men du ska träffa honom själv har du tänkt?

– Ja, det måste jag ju göra. Du kan ju inte vara med förstår du väl.

– Men jag då?

Markus ville ju höra vad som sas. Han ville se mördaren. Se hur han reagerade. Hur han var.

– Du får väl hålla dig i närheten.

– Men jag kan ju inte stå bakom en buske och spionera på er! Eller ska jag klippa två hål i en tidning?

– Nä, men jag kanske kan låna din mobil och spela in samtalet?

– Och om det hela spårar ur och du behöver hjälp?

– Hur skulle du hjälpa mig, frågade Lukas.

Markus vände sig om och lutade ryggen mot relingen.

– Insinuerar du att jag inte kan hjälpa dig?

– Hur skulle du hjälpa mig då? Prata sönder mördaren? Diskutera med honom så han blir förvirrad?

– Jag kan väl skada honom? Jag kan hantera vapen.

– Men hur skulle du göra?

– Sparka honom? Jag kan väl ha en kniv? Tror du inte att jag klarar det.

– Du klarar det nog även om du är lite klen.

Lukas tog på Markus arm och klämde till. Några massiva muskler fanns ju inte men Markus var inte helt otränad. Han tyckte sig själv ha en bra, medfödd grundstryka. Markus tittade ner på handen som tryckte till på hans arm där en biceps allt att döma skulle finnas enligt den kända vetenskapen.

– Men hallå. Sluta. Ja, jag vet att du är starkare än mig.

Han föste undan den undersökande handen.

– Ja, det är jag. Det har du väl fått känna på.

– Ja, det har jag.

Markus hade tittat ner i däcket ända tills nu men så tittade han upp och mötte Lukas vackra ögon.

– Jag fattar inte att du vill vara tillsammans med mig, sa Lukas.

Gotlandsbåten lade sakta till vid kajen. Markus spanade ut över den gamla Hansastaden. Han såg trädgårdar. Han såg rosor. Han kände doften från dem. Han såg uråldriga stenhus. Han såg kyrkspiror som pekade mot himmelen. Små trästugor med klängande växter. Staden var som omsvept av grön lummighet. Solen sjönk och dränkte staden i ett intensivt guldaktigt ljus. Kärleken var ögonblicklig. Markus blev genast förälskad av vad han såg. Det var som en sagostad där det enda som saknades var ett stort slott med tinnar och torn på en kulle mitt i staden. Hade han blivit besatt av sagor och slott? Och prinsar?

– Kom nu. Vi måste ner till bilen, sa Lukas.

De åkte av båten och letade upp sitt vandrarhem där de skulle stanna över natten. Markus hade bokat ett vandrahem beläget på en smal kullerstensbeklädd gata i de centrala delarna av den Gutiska huvudstaden. Innandömet var precis som på bilderna på bokningssidan. Mysigt men inget överdåd. Pinnstolar. Två sängar. Och en gullig lite terrass där man kunde sitta. Markus satte sig på en stol på terrassen. Det var hett trots att solen var på väg ner. Luften stod still.

– Jaha, hur gör vi nu, frågade han.

Lukas kom inifrån men stannade upp när han fick syn på Markus.

– Sådär kan du väl inte sitta, utbrast han. Du måste ha en keps.

Snart satt Markus där med en keps. Han hade fått låna den ikoniska OBEY-kepsen.  

– Vi köper en mobil till dig, sa Markus. Så ringer vi upp varann precis innan du ska träffa Kung Räv. Då kan jag lyssna på vad ni säger.

Lukas funderade en stund.

– Vi kan göra så. Men då måste du vara tyst så att det inte märks.

– Jag mutar min mikrofon såklart. Jag kan vara i närheten av er och lyssna på vad som sägs men på det här viset så behöver jag inte vara alldeles inpå er.

De lämnade sitt tillfälliga hem och gick ut på stan. Där inköptes en klocka med telefon som kunde koppla upp sig mot nätet i Markus namn.

Lukas hade sedan blivit förvånad när Markus hade stegat in i en jaktbutik och köpt en kniv. ”Den kan vara bra att ha”. Ja, så hade han sagt. Skulle han ens våga använda kniven om det kom till ett sådant läge? Han var ju orädd av sig. Men när det kom till att skada en annan människa. Skulle han våga göra det? Även om det vore för att rädda sin älskade? Det krävs en hel del mod att känna en kniv tryckas in i någon annans kropp. För den var ju tvungen att tryckas in en bit för att skada någon allvarligt. Lukas visste inte exakt hur det kändes just med en kniv. Men det fanns säkert ben och annat som skulle störa knivens färd in i kroppen. Ju större kniv desto svårare. Därför vore det ju bättre med ett långt och smalt blad. Då skulle den glida på sidan av revbenen. Förhoppningsvis in rakt i hjärtat. Han hade ju dödat Nimuel med en syl, men då hade han noga känt var benen satt och var det var lämpligast att sticka. Det hade fungerat ganska bra. Men i en stridssituation skulle det vara annorlunda. Då fanns det inte någon tid för att känna efter vart benen satt.

De hade slagit sig ner på en liten uteservering i en innergård. Där var det skugga. De hade beställt in var sin sallad. Det gick inte för sig att äta något tungt eftersom man var tvungen att vara alert under kvällens händelser.

– Det här är vår första semester, sa Markus och tog en tugga skuren avokado.

Han hade alltid trott att det hette ”advokato”.

Lukas tittade sig omkring.

– Det är mysigt här, sa han.

Vid ett bord lite längre bort satt en barnfamilj. Barnen var skötsamma och satt i tystnad och stillhet och åt sin måltid. En pojke och en flicka. Föräldrarna var nog i Markus ålder trots att Markus såg yngre ut. Mannen hade ett välansat skägg. Modern hade mörkt hår. Som om hennes gener en gång härstammat från Sydamerika. Peru kanske. Inka?

Närmast Markus och Lukas hade en kille satt sig som hade kommit strax efter dem. Han hade en t-shirt på sig. En vit med svarta horisontella ränder. Den var så lång att den gick ner en bit ner för rumpan. Han satt på den. Opraktiskt när man ska sitta eftersom den blir smutsig av underlaget. Speciellt med tanke på färgen. Han hade beställt en Fanta men fått en Loranga. Han hade satt ner sugröret direkt i glasflaskan trots att han hade fått ett glas att hälla upp läsken i. Kanske behöll läsken kylan bättre på detta vis?

Ute i gränden, utom synhåll för Markus lekte några barn. De skrattade och de hördes att de for fram över kullerstenarna i någon form av lek. Jagade de en boll? Vinden susade lätt i ekarna ovan restaurangens uteservering.

Vid ett annat bord ett par i femtioårsåldern. De satt lutade över bordet och tittade på varandra. På bordet stod två glas vin. Vinet var kallt och det hade blivit kondens på glasens yttersida på grund av temperaturskillnaden. Markus blev genast sugen på vin. Hann vinet förbrännas inför kvällens händelser? Ja. De händelserna var många timmar bort än. Men han kunde bli trött av vinet och kvällens äventyr skulle vara en av de viktigaste händelserna i hans liv. Nej, det gick inte för sig.

Vinparet var nog tyskar. De såg lite tyska ut. Varför gick det inte någon båttrafik till Tyskland från Gotland? Det var väl synd och skam att det inte var så i och med att tyska kuststäder i forna tider hade haft ett intensivt utbyte med Gotland genom Hansan. Det kanske vore något för ManCapital att fundera på? Man kunde väl chartra någon oanvänd skorv en sommar och se hur det gick. Skulle färjan utgå från Travemünde eller Sassnitz? Travemünde låg närmare stora städer och var närmare Lübeck som var Hansans centralort. Men Sassnitz låg närmare och skulle spara bränsle för rederiet. Vad skulle rederiet heta? Något med ”Hansa”, kanske. ManLine? Det kanske gick att använda ManCargo till detta? Kunde man planera in ett stopp på Rönne på Bornholm också. Det låg ju på vägen. Eller skulle detta ta för lång tid och göra resan ineffektiv? Det var inte bara tyskarna som skulle kunna använda detta. En sådan färjelinje kunde ju användas av gotlänningarna. De skulle nog inte säga nej till ytterligare kommunikationer. De skulle ju enkelt kunna ta sig vidare ut i världen via Hamburgs flygplats. Bara nio mil från hamnen i Travemünde. Å andra sidan skulle de säkert ställa krav på att linjen skulle gå även vintertid. Kunde det vara lönsamt? Vad skulle kunna locka tyskar till Gotland vintertid? Julmarknad? Nej, sådant har de själva. Gotländsk mat? Och dryck? Ja, kanske i kombination med…

– Vart skulle du vilja resa, frågade Lukas.

– Peru, svarade Markus snabbt.

– Peru, utbrast Markus.

– Ja! Inkaleden. Vore inte det fint?

– Jo, men det låter dyrt.

– Ja, men man får väl spara. Eller vart vill du åka?

– Jag vill åka till massa ställen. Jag har inte varit utanför Europa. Jag och mamma hade aldrig råd att åka någonstans.

– Men vart skulle du vilja åka i så fall?

– Jag skulle nog vilka åka till New York, sa Lukas.

– New York? Ja, det låter kul.

– Men mest av allt ser jag fram mot att åka ut och segla med båten. Sova på någon ö och så. Det behöver inte kosta så mycket heller. New York är ju dyrt att åka till.  

– Det låter också mysigt Men det kan vi väl göra? När vi vet att inte båten sjunker.  

– Vad ska du göra med kniven som du köpte förresten frågade Lukas med sänkt röst.

– Den kan väl vara bra att ha, svarade Markus och tog en tugga delfinsäkrad tonfisk.

– Ja, du sa det. Men vad? Vad ska du ha den till? Skulle du våga döda någon om jag var i fara.

– Ja, det är klart, svarade Markus snabbt.

Två unga tjejer hade kommit in på innergården. De satte sig vid ett bord längre bort. De verkade vara väldigt glada. De hade fina märkesväskor. Fina solglasögon som hade fina gulddetaljer. Var det möjligen den så kallade stockholmsveckan i Visby, funderade Markus. Nej, den låg nog tidigare. Markus hoppades detta för han hade inget till övers för bortskämda människor med deras märkliga beteende. Han tänkte inte på att han själv hade fötts till en långt rikare tillvaro än många av dessa personer som han ogillade så mycket.

– Hur skulle du göra då, frågade Lukas.

– Med kniven. Jag hugger väl honom?

– Hugger?

– Ja, så han blir oskadliggjord.

Lukas kom på sig själv att han inte ens tänkt tanken på att man bara kunde oskadliggöra. Att kniven kunde användas bara för att avvärja ett angrepp. Han hade bara tänkt på att döda. Ja, det var ju väldigt enkelt att oskadliggöra någon med en kniv. Det räckte ju att få in en rispa på en angripare för att den personen skulle avbryta en attack. Om inte attackeraren själv hade en kniv förstås. Just den här personen som de sökte hade ju viss vana med kniv. Den personen hade ju mördat en person med kniv. Minst en person.  

Markus funderade på hur han lämpligtvis skulle kunna oskadliggöra någon. Att bara vifta med kniven skulle nog i räcka i det flesta fall. Ett aggressivt och beräkneligt viftande var bättre än att bara hålla kniven still eller att svänga den lite i horisontell led.

Korta pulserande sörplande läten avbröt Markus spekulationer. Det var killen bredvid vars läskeblask började ta slut. Markus kastade ett ont öga mot honom men fick bara en frågande blick till svar. Detta var väl en av anledningarna till att man skulle dricka ur ett helt vanligt glas. Då sker nämligen drickandet helt ljudlöst. Väldigt smidigt faktiskt. Att inte fler kunde fundera över att använda detta enkla tillvägagångssätt.

Sörplandet fortsatte. Fattade han inte att läsken var slut?! Är det slut så är det slut! Det skulle inte genom någon jävla magi uppstå mer läsk i flaskan ur tomma intet. Stoppade inte killen från att girigt försöka suga i sig de sista dropparna. Kunde han inte köpa en läsk till om det var så att han fortfarande var törstig? Markus fick lust att använda kniven redan i förtid.

Sedan tog de en promenad i Visby. De åt glass och pratade om kvällen. Markus köpte en tidning och blev retad av Lukas att han fortfarande läste papperstidningar. Marks försvarade sig med att han alltid tyckte att det var så spännande att läsa lokala nyheter när han var i en ny stad. Det gav en bättre insikt om området.

Markus hade förhandlat så att han kunde få ha visuell kontakt med Lukas och Kung Räv. Men han hade fått strikta order om att hålla sig i bakgrunden och inte synas. Planen utmejslades noga. Lukas fick uppdrag att försöka skaffa sig en tillit till Kung Räv. Syftet var naturligtvis att få fram information om han hade något med morden att göra. Markus hade förbjudit Lukas om att säga något om sig själv. Det fanns ju en möjlighet att de själva hamnat i en fälla. Lukas fick inte nämna något om Tjusedal. Om han var tvungen att säga något för att ”bonda” så skulle han hitta på. Inga sanningar skulle få sägas som kunde användas mot Lukas i ett senare skede.

De hade också överenskommit om att skynda långsamt. Kung Räv skulle inte behöva avslöja sig just denna dag. Det viktigaste var att Lukas fick bra kontakt med honom. Sedan kunde han avslöja sig om en vecka, någon              månad eller något år. Det viktigaste var att han åkte fast förr eller senare. Mördaren hade ju varit fri i ett decennium så inget behövde ske omedelbart. Såvida det inte fanns risk för att han skulle mörda någon annan förstås. Lukas skulle använda sitt gamla alter ego Alexander.

De gick längs kajen och tittade ut mot havet och den ändlösa horisonten. Det var så stort. Tänkt att de hade tänkt att segla i en liten båt rakt över havet. Det var ju verkligen sjukt. Trots att det var mer än två timmar kvar till mötet med Kung Räv hade Markus börjat bli nervös. Det var mycket som stod på spel. Man visste ju inte vad Kung Räv hade på hjärtat. Om han verkligen var mördaren så var han verkligen farlig. Han hade ju redan mördat på öppen gata och skulle inte ha några problem att mörda två till…

De gick ut på en pir och de stannade längst där ute.

– Du får ta min kniv, sa Markus. Om något händer så måste du kunna försvara dig.

– Nä, jag vill inte ha någon kniv. Jag klarar mig, sa Lukas.

– Men tänk om han vill mörda dig? Han kanske vill tysta dig? Tänk om jag får åka tillbaka från Gotland ensam om du blir mördad?

– Lugn, han kommer inte att kunna mörda mig.

– Varför tror du det. Han har redan mördat…

– Vi vet inte att det är han. Vi vet bara att han har vet mer om mordet än vad som skrivits i media. Den vi ska träffa kan ju vara någon som mördaren lättat sitt hjärta till.

– Men snälla, bad Markus. Jag skulle känna mig tryggare.

– Den är för stor, jag kan inte ha en kniv i mina byxor. Den syns ju!

– Vi köper en liten kniv då?

Lukas tittade på Markus. Han såg verkligen orolig ut. Lukas hade sett Markus som en ganska orädd person. Lukas tänkte efter. Han hade faktiskt aldrig sett Markus rädd. Inte på toppen på vindkraftsverket. Lukas hade försökt att skrämma Markus i Fjällviken. Han hade verkligen försökt. Men Markus hade aldrig varit riktigt rädd. Han hade försökt igen när han fångade Markus i Manningsholm. Men Markus hade varit ganska lugn. Om han var rädd så hade han dolt det bra.

Men den här gången visade han plötsligt tecken på att vara rädd och nervös. Och det var för Lukas skull. Lukas kände en värme inombords. Markus hade verkligen ett gott hjärta.

Lukas gav med sig. De gick till jaktbutiken och köpte en mindre kniv.

När Lukas och Markus en stund senare satt på sin lilla terrass så var planen utmejslad och klar. Lukas skulle bli Alexander. Han skulle ljuga ihop en historia om hur han kastade någon framför ett tåg. Det var Lukas som hade fantiserat ihop den historien och det hade han gjort riktigt bra. Historien blev mycket detaljrik. Markus fick be honom sluta berätta eftersom han kände sig smått illamående. Men det var viktigt att det lät sant. På så sätt skulle Lukas kunna få en kontakt med Kung Räv. De skulle känna en sammanhållning i sitt mördande. De hade tänkt igenom alla tänkbara scenarion. Det fanns inget som kunde överraska. Inget kunde gå fel.

Det var mindre än en timme kvar tills mötet med Kung Räv. Stora och tunga moln hade dragit in. De låg lågt över landskapet. Rosorna hade dragit ihop sig inför natten och dess taggar spretade aggressivt ut från deras stammar. Klängväxterna strypte de träd var på de levde. De sög sakta men säkert livet ur dem. Ringmurens torn skickade skuggor över de små husen och dominerade dem med sin storlek.

Medan Markus och Lukas satt och planerade kvällen hade en svartvit katt plötsligt kommit in på gården. Den strök utmed väggen precis som den hade sitt fastlagda promenadstråk. Katten verkade vara överraskad och störd att det satt några människor på den lilla terrassen. Kanske var detta dennes domän.

Markus älskade katter. De var så speciella på något sätt. Egensinniga precis som han själv. Det hade alltid funnits massor med katter på Manningsholm. De hade bott ute i ladugården. Markus reste sig från sin stol gick mot katten som stannade upp. Markus lockade. Katten hade ett rött halsband på sig och såg ut att vara väl omhändertagen. Inte fet men fin päls. Det var inte någon av de många övergivna sommarkatterna.

Med viss tveksamhet kom den fram till Markus och nosade på hans hand. Den strök sig mot hans hand.

– Så gullig! Vi kanske skulle skaffa en liten katt som…började Markus men hann inte avluta meningen förrän kattens ögon svartnade. Den krökte rygg, sänkte sitt huvud, lade öronen bakåt, piskade med svansen, morrade dovt och vände tvärt in mot muren och försvann. Markus vände sig om och såg att Lukas stod strax bakom honom.

– Det är nog inte någon större idé, sa Lukas lugnt.

– Vilken galen katt utbrast Markus och tittade i riktningen där katten försvunnit. Vad hände??

– Skit i det. Kom nu. Lukas tog Markus hand och drog in honom i lägenheten. Där inne kysste de varandra och kramades ända till det var en kvart kvar till mötet vid korsningen Strandgatan / Birgers gränd.

– Lova att vara försiktig, sa Markus och tittade på Lukas.

Lukas lyfte sitt huvud. Han hade kysst Markus hals och låg ovanpå honom. Lukas mötte Markus blick.

– Jag lovar. Inget kommer att hända. Jag svär.

– Du kan inte veta om något kommer hända eller inte, sa Markus. Du känner inte den här personen.

– Nej, men jag vet att han är för nyfiken för att skrämma bort mig.

– Ja, men ta inga risker. Lova!

– Ja, jag lovar. Om några timmar kommer vi att ligga såhär igen, Markus.

– Jag hoppas verkligen det, sa Markus.

Lukas kopplade upp samtalet till Markus. Den lilla kniven fick ligga i bakfickan. Den skulle han inte behöva använda. Det var mer en försäkring för att Markus skulle vara lugn. Annars kanske Markus inte skulle låta honom träffa Kung Räv. Eller sabba allt genom att vara nervös. Och han behövde det här. Han behövde visa att han också kunde bidra. Att han verkligen kunde hjälpa Markus med sådant här. Att han kunde bidra utan att han fina utbildningar utan från det som han lärt sig. Det skulle innebära lite risker. Men det var okay.

– Jag går nu, sa Lukas och la handen på dörrhandtaget.

– Jag kommer efter sedan, sa Markus. Jag kommer vara i närheten.

– Ja, men jag vill inte se dig smygandes några meter bakom.

– Du kommer inte se mig, lovade Markus. Men jag kommer vara där. Alldeles i närheten.

Lukas försvann ut. Markus tog på sig sitt headset till telefonen och drog sladden innanför tröjan. Sladden var kall. Han kunde höra Lukas gå i det lilla trapphuset, hur han öppnade dörren och hur han gick på gatan precis utanför. Planen sa att Markus skulle vänta några minuter innan han gick ut och att han då skulle ta en annan väg än den Lukas hade gått.

Markus gick till det lilla pentryt och tog ett glas vatten. På bordet låg en hopvikt tidning som han hade köpt. Gotlands kvällspost. På framsidan ser han något som han känner igen. Han lägger ut tidningen på bordet bredvid pentryt. Bilden föreställer några poliser vid en avspärrning. En person på bilden var civilklädd. Ett ansikte som Markus mycket väl kände igen. Det var Bison.

Rubriken sade att: ”Ännu inget nytt om kroppen i Roma”. Vad var det för kropp? Vad gjorde han på Gotland? Vad hade han med allt detta att göra.

Markus hörde ett vindbrus i örat. Lukas gick genom någon gränd någonstans länge ner i kvarteret.

Att Bison var på ön betydde att det var frågan om ett mord. Men vad betydde det mer? Hur kom det sig att de båda var på ön samtidigt? Var detta en helt osannolik tillfällighet? Han hade lärt sig att inte tro på helt osannolika tillfälligheter. Markus började läsa artikeln så snabbt som han kunde. Kropp. Legat längre tid. Oklart vem.

Det han läste fick honom att pausa uppkopplingen till Lukas. Han måste försöka ta reda på hur det hela hängde ihop.

Bison svarade nästan genast trots att klockan var nära elva på kvällen. Men han lät trött.

– Är du kvar på Gotland, började Markus.

Han hade inte många minuter på sig. Bison var ju som tur var van med hans Aspbergersliknande effektivitet. Men här gällde ju att få fram information så snabbt som möjligt.   

– Nej jag är tillbaka i Stockholm. Hur är det med dig?

– Det är bra. Du utreder ett mord på Gotland. Eller hur?

– Ja det gör jag, men…

– Varför har de kontaktat just dig?

– För att de tyckte att det som hände på Gotland liknade ett annat ärende som jag har ansvar för.

Markus tänkte snabbt. Vad var det som kunde sammanlänka Gotland med något annat ärende.

– Har ni…har ni möjligtvis fått ett anonymt tips från någon som vill ge tips om vem mördaren är? Ett tips som kommer från någon som vet mer om fallet?

– Är det därför du blev inblandad, lade han till.

Det blev tyst i luren. Dödstyst.

– Hur vet du det?

När Bison till sist svarade lät han försiktigt misstänksam på rösten. Markus tog tag i dörrhandtaget. Han måste varna Lukas. Den mördare som de letade efter var mycket farligare än vad de någonsin kunnat föreställa sig.

Han gick med raska steg ut från lägenheten. Ut i trapphuset där Lukas nyss hade gått.

– Hur vet du det, upprepade Bison.

Markus hade på den korta tiden helt glömt bort att Bison fortfarande var i luren.

Markus stannade upp.

– Tipset är skrivet av någon som vill förvirra er. Det kanske till och med är mördaren som skrivit till er.

– Men hur vet du det, det fanns väl inte något sådant tips i Tjusedalsfallet.

– Nej inte vad jag vet…men ni borde leta efter någon som är ungefär tvärtemot det som tipset säger. Han vill lura er.

– Men…

– …det finns något på fyndplatsen som leder till mördaren…någon detalj…ni måste hitta den. Jag måste gå nu…jag måste…jag ringer dig så fort jag kan. Jag lovar.

Han kom ut på gatan Rewals Gränd som sluttade ganska brant ner mot havet. Lukas hade gått nedåt. Markus skulle gå uppåt, svänga vänster på St. Hansgatan och fortsätta en bit. Ända bort till Travegränd och sedan slinka ner på Rigagränd. När Rigagränd tog slut så kunde han försiktigt kika fram runt en husknut. Han skulle inte synas. Det fanns en vägskylt där som gjorde att hans siluett inte skulle synas från mötesplatsen när han tittade fram. Det hade han sett på satellitbilder när han rekognoscerat tänkta platser.   

Han kopplade upp Lukas samtal igen. Det var tyst. Lukas hade slutat gå och var nog redan framme till mötesplatsen.

Bisons besked innebar att Kung Räv mördat även på hemmaplan. Markus målade upp ett scenario i sitt huvud.

När man hittat benen efter hans offer i Romaskogen hade tidningarna börjat skriva om det nästan direkt. Kung Räv hade läst allt som skrevs. Han visste att det inte skulle finnas många spår kvar på benen efter så lång tid. Ändå hade han börjat vidta åtgärder för att förleda polisen. Varför?

Det fanns bara en logisk förklaring. Kung Räv hade begått ett misstag! Och det var inte vilket misstag som helst. Någonstans bland det som nu uppdagades på Gotland så fanns något som ledde rakt till honom. Misstaget kunde också sammanlänka Gotland med Norrköping. Varför hade han annars skickat ett tips även till Norrköpingspolisen? Vetskapen om att han gjort detta misstag hade gjort Kung Räv nervös och han hade sänt ut trovärdiga tips som verkade vara från någon som var väl insatt i de båda brotten. Det måste vara frågan om ett gigantiskt, förödande och helt avslöjande misstag. Att börja skicka tips till polisen på det sätt som han gjort framstod nästan som en åtgärd i panik. Hade Kung Räv skickat fler tips i andra ärenden? Hur många?

Men Bison hade gjort ett helt osannolikt misstag. De trodde att det som hade hänt på Gotland hade något att göra med Tjusedal. Inget kunde vara fel. Vad hade fått dem att göra ett sådant ödesdigert misstag? Markus kunde inte förstå detta. Han kan inte ha fått alla puzzelbitar. Det fattades minst en för att det hela skulle ha en möjlighet att gå ihop.

Det var inte mycket folk ute i Visby denna kväll. Säsongen hade börjat lida mot sitt slut. Hundra­tusentals liter öl hade konsumerats på ön. Kärlekar hade uppstått denna sommar. Kärlekar hade tagit slut denna sommar. Kvar stod Visby, som ett minne av det som varit och ett löfte för det som ska komma. Nästa sommar skulle det vara lika dant i staden. De uråldriga murarna hade sett allt.

De små husen kastade mörka skuggor i gränderna. Det var inga problem att ta sig fram osedd. Det var svårare att ta sig fram ohörd. Vid varje steg knastrade gruset under fötterna och ljudet studsade mellan stenväggarna. Luften var sval. En bris letade sig fram mellan gränderna. Markus hade tagit på sig en jacka men tänkte på Lukas som bara hade haft en kortärmad tröja på sig. Han stannade upp och lyssnade i sina öronsnäckor. Det var bara fem minuter kvar tills klockan var 23. Det var då Kung Räv skulle frigöra sig ur skuggorna.

Markus tittade sig om. Det var inte omöjligt att Kung Räv skulle komma just den väg som han själv gick. Men gatan bakom honom var tom. Det fanns många andra vägar till mötesplatsen så det var mindre än tio procents sannolikhet att det skulle bli så oturligt. Men även så, det var ju helt tillåtet att ta en kvällspromenad och lyssna på musik. Inget konstigt med det alls.

Markus hade kommit ner på Rigagatan. Det var den som ledde ner till hans tänkta utkiksplats över mötesplatsen. Längre ner på gatan fanns det som en övergång. Någon form av gångbro som bildade ett valv över gatan.

Plötsligt hörde Markus röster i öronsnäckan som fick honom att stanna upp. Hade mötet blivit av för tidigt. Tänk om både Markus och Kung Räv var borta när Markus kom. Utan att han skulle ha någon chans att se vart de tog vägen. Då skulle han ju svika Lukas och inte kunna komma till undsättning om han behövde hjälp. Tänk om mördaren redan hunnit skära halsen av Lukas och Markus skulle hitta sin älskade liggandes i en pöl av blod på kullerstensgatan. Lukas blod skulle sippra ner mellan gatstenarna och för alltid bli en del av den gamla staden. Markus kramade kniven i jackfickan. Det fick inte ske.

Han tog några snabba steg. Tills han på nytt blev hindrad av ljud i sin hörsnäcka. Det var inte alls frågan om något mord. Han hörde tydligt Lukas svara att han inte visste var Hotell Almedalen låg. Det var några kvällsströvare som hade frågat om vägen. Några som säkert var trötta efter en hel dags resande och som bara ville till sitt hotell så fort som möjligt. Kanske för att få skölja av sig resdammet i ett varmt, onödigt miljöbelastande, bad.  

Det blev på nytt tyst i öronsnäckan och Markus fortsatte att gå ner för Rigagränd. Snett till vänster, på andra sidan innergårdar och hus skulle Lukas stå. Kanske endast hundra meter från honom.

Så hördes steg. Stegen kom inte från hörsnäckan. Ljuden kom snett bakifrån Markus. Från verkligheten. Han fortsatte gå utan att vända sig om. Stegen var ännu en bit ifrån honom men ljudet var tydligt tack vare de tjocka, kala väggarna som omgav gränden. Stegen hade en något snabbare intervall än hans egna. De var tyngre än hans egna. De var dessutom mer släpande. Fötterna lyftes inte högt över marken. Ljudstyrkan ökade för varje meter. Personen verkade närma sig. Markus funderade om han skulle stanna upp. Men vad skulle det ge? Han skulle vara visa att han var osäker och det skulle se misstänkt ut. Om han verkligen var ute på en kvällspromenad lyssnandes på musik så som han försökte påskina så skulle han ju inte ens kunna höra några steg. Om stegen tillhörde Kung Räv som var på väg till mötesplatsen så skulle han nog bli misstänksam. Kanske till och med fatta att Markus hade något med det förstående mötet att göra. Mördare borde väl lida av konstant paranoia.  Och det var ju inget dumhuvud om han kunnat hålla sig undan så länge som Kung Räv gjort. Nej, fasaden måste hållas uppe till varje pris. Markus fortsatte gå. Oberörd av de steg som snabbt närmade sig honom bakifrån.

Markus närmade sig valvet under övergången. Där var det mörkare. Om man planerar att mörda någon bör det göras i mörker. Diskret. Så ingen ser dådet. Dels för att mördaren ska få ta del av den fulla njutningen att mörda för sig själv i lugn och ro. Dels för att inte nyfikna ögon ska kunna vittna om vad som hänt.

Nästa tanke fick Markus att isa till. För just den här mördaren spelade det ju ingen roll om det var ljust eller mörkt. Han hade ju mördat på morgonen när folk var på väg till jobbet. Den här mördaren brydde sig inte om att det blev uppståndelse. Eller att det fanns vittnen,

Markus fortsatte under valvet. Då uppstod nästa problem. Han skulle närma sig korsningen från vilken han skulle övervaka mötet mellan Lukas och Kung Räv. Han hade blivit strängt förbjuden av Lukas att visa sig. Han kunde inte stampa rakt ut i korsningen. Hur skulle Lukas reagera? Men hur skulle han kunna varna Lukas när mördaren var någon meter efter honom?

Markus saktade in och låtsades kolla på sin klocka. Det satt ju inte en klocka på armen men det kunde inte den person se som gick snett bakom honom.

Stegen kom upp jämsides med honom. Markus tittade i ögonvrån. Något ljusblått. En ljusblå huvtröja. Grå byxor. Det var en kille som gick förbi honom. Det kunde vara en tjej också. Det gick inte att se något ansikte. Markus stannade upp. Den okända personen vek bestämt av till vänster vid korsningen. Det var i den riktningen, en bit bort, som Lukas stod och väntade. Det isade till i Markus. Hade han precis blivit omkörd av Kung Räv? Mördare från Norrköping? Som var orsaken till Oktobers död, Emmas lidande och Gud vet vad mer. Den person som polisen jagat i mer än ett decennium.

Markus lutade sig mot den vitkalkade väggen. Vad skulle han göra nu? Skulle han springa ut på gatan och avbryta allt? Mitt framför två förvånade livsfarliga unga mördare? Var det så smart? Inom sekunder skulle han få höra Kung Rävs röst när denne för första gången hälsade på Lukas. Ett möte mördare emellan skulle inledas.  Det var ett unikt tillfälle som fick Markus att tveka. Markus hjärta slog snabbt. Han kunde höra slagen in sin kropp. Han kunde känna dem. De hade underskattat riskerna med den här operationen. Hur skulle han kunna skydda Lukas?

Markus tog upp sin telefon och startade en inspelningsapp. Dokumentation var allt. Det var A och O. Det var mycket lätt att missa ett ord i ett adrenalinrus. Ett ord som kunde vara kritiskt för utredningen.

Men det förblev tyst i telefonen. Inga röster. Ingenting. Lukas verkade inte röra sig.

Försiktigt, mycket försiktigt, tog Markus ett steg fram mot husknuten. Om han vara kunde titta ut lite försiktigt med ett öga så skulle han kunna se vad som hände där ute på gatan. Han tittade bakom sig. Gränden ovanför honom var tom. Markus tryckte sig mot väggen och tittade ut mot korsningen Strandgatan / Birgers gränd. Vid ett vitt hus stod en kille lutad mot väggen. Det var en kille som Markus skulle kunna känna igen på en mils avstånd. Det var Lukas som stod där. Alldeles själv. Från sitt diskreta hörn kunde han se Lukas stå och skrapa med ena foten i gruset för att sedan titta upp mot himmelen. Personen med huvan hade gått förbi honom och var på väg bort genom Visbys gränder. Det var inte Kung Räv som hade följt efter Markus ner för Rigagränd.

Det var inte Kung Räv som hade gått om honom alldeles nyss. Det hade förmodligen varit en helt vanlig Visbykille.

Markus gled in i gränden igen som en muräna till sitt stenröse. Han pustade ut, återigen lutande mot den vitkalkade husväggen. Klockan hade redan passerat den överenskomna mötestiden. Skulle ens Kung Räv dyka upp? Hade de blivit lurade? Hade Lukas misstagit sig? Kung Räv kanske bara var ett vanligt internettroll.  Markus tittade försiktigt fram runt husknuten igen. Han spanade mot mötesplatsen.

Markus frös mitt i andetaget. Lukas var inte där! Han var borta!

Markus tittade på sin telefon. Hade han missat allt? Hej, samtalet var fortfarande uppkopplat. Han lyssnade i sin hörsnäcka. Inget hördes. Markus gick sakta ur tryggheten i sin gränd. Hade mötet ändå ägt rum? Hade Lukas stängt av mikrofonen till sin telefon och lurat honom? Markus gick fram till den plats där han hade sett Lukas stå för en stund sedan. Han tittade ner i marken. På samma grus som Lukas bara för en stund sedan hade sparkat på. Markus tittade sig runt. Vart hade han tagit vägen någonstans? Han stod en stund på platsen som om han ville fånga in energier som hade dröjt sig kvar och som kanske kunde tänkas avslöja vad som hade hänt.

Men några energier verkade inte finnas kvar eftersom svaren på vad som hade hänt inte kom till Markus. Rakt över gatan fanns en mystisk bred, brun dörr. Vid sidan av denna port fanns ett högt uråldrigt spöklikt hus i grå och sliten sten. Stenhuset var väl fem-sex våningar högt, minst. Bakom honom fanns ett lågt gult hus med gröna fönsterkarmar. Kan det ha varit ett magasin av något slag? Eller möjligtvis några arbetarbostäder på den tiden det begav sig.  Markus vände sig om. Han stod precis vid gaveln av ett rosaskimrande hus. En skylt signalerade att det var förbud att stanna på Strandgatan. Vid gaveln fanns ett grått elskåp. Markus såg något svart ligga på elskåpet.

Han tog ett steg närmare. Han såg mycket väl vad det svarta var. Men han kunde ändå inte förstå det. På skåpet låg Lukas armandstelefon! Lukas hade helt enkelt lämnat den där. Varför? För att han inte skulle kunna avlyssnas? För att han skulle kunna föra ett samtal med mördaren på egen hand utan att ha Markus nyfikna öron lyssnandes på den andra sidan av den elektroniska tråden. Eller hade någon tvingat Lukas att lämna telefonen där? Hade mördaren trots allt överlistat dem och tvingat iväg Lukas? Kanske hade mördaren haft full kontroll över dem hela tiden. Det var väl inte så svårt att fatta med vilken färja de skulle komma. Sedan var det bara att följa dem. De två hade väl synts lång väg.

Markus letade i sitt minne. Hade han sett något misstänkt under dagen? När de var på piren? När de gick mellan stadens gränder? Vad hade han missat? Det kom en snabbt en känsla inom honom. En känsla som han mycket väl kände igen. En känsla som sa till honom att han hade missat något. Varje gång den känslan hade uppkommit i hans kropp så hade känslan haft rätt. Varje gång hade det visat sig att han hade missat någon viktig detalj. Markus var helt säker på att det var så även denna gång. Det lurade en skugga som hade lurat i bakgrunden mellan dessa platser. Mellan dagens skeenden. Vad hade han missat? Markus blev plötsligt rädd. Om Kung Räv hade tagit Lukas så hade han inte mycket tid att spela med. Varför hade de kastat sig så handlöst in i en så farlig situation? De visste ju inte så mycket om den som de skulle träffa. Kung Räv kunde ju vara allt från ett fegt litet tangentbordstroll till en rå, kall och beräknande mördare. Det som skett den pekade på det senare. Ljudlöst hade mördaren fört bort Lukas för att kunna vidta sina åtgärder i enskildhet.  

Markus tog telefonen från elskåpet, stängde av och la den i fickan. Vart hade de tagit vägen? Det fanns två vägar att välja på. Strandgatan och Birgers gränd varav Birgers gränd var mörkare, ödsligare och därmed mer tilltalande för personer med lömskt uppsåt. Markus började vandra nerför den mörka gränden. Det fanns inga gatlysen. Det enda ljus som fanns var de ljus som strilade ut från de närliggande husen. Ett dovt och suggestivt ljus inifrån rum vars boende var helt ovetande om vad som hände några meter utanför deras trygga väggar.

Markus var bara som en mörk siluett i gränden. Han stannade för att lyssna. Det brukade han alltid göra. Det hade blivit mer och mer sådana situationer senaste tiden. Sedan hans liv hade förändrats. Sedan hans liv blivit farligare. Sedan hans liv fyllts med kärlek och mening. Längre bort över hustaken skrålade musik. En trubadur höll hov på någon uteservering på någon gata en bit bort. Markus kände igen musiken. Det var ”Blues till Fatumeh” av Cornelius Vreeswijk. Melodin spelades långsamt och böljande. Inte som originalet. Den lyfte mot skyn, upp mot den mörka sommarhimlen, smekte ekarnas kronor, leta de sig ner för stammarnas murgröna för att sedan sjunka ner till den lilla gränden till Markus. Han fortsatte genom att ta några ytterligare trevande steg på gatan.

Skuggan kom från ingenstans. Markus trycktes åt sidan som om han hade träffats av ett tåg. Han hann inte tänka. Plötsligt låg han bara där på marken. I gräset inne på en mörk villatomt. Nedtryckt av någon mycket större och starkare än han själv. Markus kände den sköna doften av nyklippt gräs när hans ansikte nådde den gröna bädden.

Så började tankarna komma ifatt. Mördaren hade redan tagit hand om Lukas. Nu var det hans egen tur.  De hade haft helt rätt om händelserna i Norrköping. Idén om den universella rättvisan funkade. Lukas och han hade löst fallet. Men snart skulle deras lilla mördarjagarteam vara raderat. De skulle inte finnas mer.

– haha men varför gör du inte motstånd?

Den rösten kände Markus igen. Han tittade upp. Han såg Lukas ansikte.

– Är du så svag, frågade Lukas och tryckte ner Markus huvud lekfullt mot gräset. Lägger du dig bara platt sådär där nu blir attackerad? Var har du kniven?

Markus tänkte efter. Han hade faktiskt inte gjort motstånd alls. Han hade givit upp med en gång. Varför? Om Lukas var död så ville han inte heller leva. Var det så? Det var ju den romantiska förklaringen. Men den riktiga förklaringen var nog att han helt enkelt hade blivit övermannad. Övermannad med sådan kraft han genast insåg att han inte hade någon chans.

– Jag…jag blev bara överraskad, sa Markus och vred sin kropp så att han hamnade på rygg under Lukas.

– Tror du inte att jag såg när du tittade fram där borta vid huset? Du är inte så bra på att smyga.

Markus sa inget. Han bara tittade på Lukas. Lukas levde. De hade fortfarande chansen att göra gott. De hade fortfarande chansen att leva ett liv tillsammans. Markus hade fortfarande chansen att få känna livslång kärlek. Den chansen skulle han ta.

– Men…är du ledsen, frågade Lukas.

Han hade sett hur Markus fylldes med hopp igen men hade tolkat tårarna fel.

Lukas klev av Markus och räckte honom sin hand och hjälpte honom upp.

– Alltså…fan, förlåt. Jag menade inte…, började Lukas.

– Jag trodde att du var död, avbröt Markus. Men jag är så glad att finns kvar hos mig,

– Jag lever, sa Lukas sakta. Så lätt kommer du inte bli av med mig. Tog du klockan på skåpet?

Så tändes en lampa i ett fönster på gaveln av det hus på vars innergård Lukas hade anfallit Markus. Ljuset föll på de båda killarna.

– Kom, vi går, sa Lukas.

De gick ut i den mörka gränden och började fortsätta gå på Birgers gränd.

– Undrar vart han tog vägen, sa Markus. Kung Räv, alltså. Såg du honom aldrig?

– Ja. Han ångrade sig kanske, sa Lukas.

– Tror du att han anade att det var en fälla?

– Ja, kanske, sa Lukas. Vi chansade ju.

Innerst inne var Lukas väldigt besviken. Han hade haft sin chans att visa att han kunde hjälpa. Det var han som hade haft kontakten med Kung Räv. Det var han som hade sett till att de hade släppt allt för att åka på expeditionen till Gotland. Det hade blivit ett totalt misslyckande. Det hade bara kostat massor med onödiga pengar som han kände sig skyldig att betala tillbaka till Markus. Han försökte pressa undan tankarna men han visste ju att det inte skulle gå annat än tillfälligt. Tankarna skulle komma smygande på natten. Han kände sig själv. Det var på natten han skulle bli deppig. Han fick lova sig själv att inte hitta på något dumt den här natten. Han var i en bättre plats än den där gången då han hade gått ner till badviken. Men den natten betydde mycket för honom. Han kunde fortfarande känna kylan från vattnet, dofterna och smakerna. I minnet kunde han se det bleka månljuset över vattenytan. På ekarna vid strandkanten. runt honom hade på något sätt givit honom kraft att fortsätta leva. Det var han evigt tacksam för. Han skulle få fortsätta krama Markus. Han skulle fortsätta känna sig älskad.

Men tankarna skulle komma denna natt. Det var han säker på. Han skulle fundera på vad han skulle göra. Hur han skulle nu kunna bidra? Vad som hade gått fel? Vad skulle Markus tycka? Att han var totalt värdelös? Men han visste redan att han hade en lång natt framför sig. Han skulle fundera över alla problem men han visste redan nu att han inte skulle kunna lösa dem.

– Det var kanske lika bra att vi inte träffade Kung Räv idag, sa Markus.

– Jasså, vaddå?

Markus berättade om sina misstankar. Kung Räv kanske hade mördat även på Gotland. Markus spekulerade vilt hur det hela kunnat gå till och Lukas lyssnade noga utan att säga så mycket.

De närmade sig en uteservering. Där satt mycket riktigt en trubadur och spelade. Han såg ut precis som en trubadur ska. Stabil benstomme och en stor röd näsa. Han skojade med publiken och underhöll dem med sin musik.  Vissa i publiken hängde med. Andra satt och pratade med varandra. Att vara trubadur var nog ett otacksamt jobb, tänkte Lukas.

– Ska vi ta en öl, frågade Markus.

Lukas tänkte efter. Ja han var sugen på en öl! Men han vågade inte. Det skulle bara göra nattens ångest värre.  

– Nä, men ta en öl du.

– Men blir det inte tråkigt för dig då?

– Nä jag kan ta en cola.

De gick in på puben och beställde. Markus tog en lokal bryggd och slog sig ner vid ett bord längst ifrån trubadurens skrål. Markus och Lukas satt och pratade en lång stund. Markus hann och dricka några omgångar. Lukas förvånades över hur grov i mun Markus blev efter att bara ha smuttat lite på ölen. Han tålde ingenting verkade det som. Men det var ju rätt charmigt. Markus var ju charmig. Lukas tittade på Markus. Han hade slutat lyssna för länge sedan. Han hade det nog bra ändå. Det var en härlig sommarkväll. De var på Gotland. Markus gestikulerade med händerna. Ansiktet lyste av inlevelse. Han verkade berätta något som var intressant.

Ja, tänkte Lukas. Jag vill alltid leva med den där killen. Så fin. Lukas försökte intala sig att ta nya tag att bidra under dagen därpå. Kvällen var redan bokad för ångest, illamående och de mörkaste av tankar. Men nästa dag hade han säkerligen mer energi för att fundera ut något smart. Lukas tog några klunkar av sin cola. Det var andra glaset cola. Han behövde koffeinet. Han nickade till Markus för att det skulle se ut som om han lyssnade. Men tankarna var någon annanstans. Varför hade Kung Räv lurat honom? Trubaduren sjöng ”Ta mig till havet”. Den var verkligen en fin sång som passade en sommarnatt. Det var precis det som Markus förresten hade sagt för bara någon sekund sedan. Det var bara att hålla med. Lukas blick svepte mellan borden. Alla var medelålders. Fula kläder. Vem går med seglarjacka till puben? För att verka cool? För att verka rik? Riktigt löjligt var det i alla fall. Gatan var mörk och tom.

Förutom på ett ställe. Vid Birgers gränd stod en mörk gestalt. Med huvtröja med huvan uppe. Händerna i fickorna på magen. Personen tittade rakt mot Markus och Lukas bord. Lukas förstod genast vem det var. Kung Räv hade presenterat sig.

Lukas kunde inte se hans ansikte. Det var dolt i skuggan av tröjans huva. Men det var samma kille som hade gått förbi honom när han stod och väntade vid mötesplatsen. Kung Räv hade fattat att Lukas inte var ensam. Det var därför han inte hade dykt upp! Gestalten backade in i mörkret i Birgers Gränd. Lukas förstod att Kung Räv ville att han skulle se honom. Så fort Lukas upptäckte honom så försvann han in i grändens dunkel. Varför hade han velat att Lukas skulle se honom? Skulle han följa efter? Det kunde han ju inte göra.

Markus vände sig om och tittade mot Birgers gränd.

– Vad tittar du på?

– Inget, ljög Lukas.

Varför ljög han? Lukas blev förvånad över hans eget ljug. Det hade kommit reflexmässigt. Sekundsnabbt. Men ljuget var helt rätt. Det var Markus närvaro som hade gjort att Kung Räv inte hade kommit till mötesplatsen. Det här var något som han var tvungen att göra själv. Ju mindre Markus visste desto bättre. Det var nog säkrare för honom också.

– Visst är det bra trubadur, påstod Markus och vände sig mot Lukas igen.

Åh han var ju jättesöt, den lilla nörden. Lite full nu. Det syntes på ögonen. Och att han inte hade märkt vad som händer runt omkring.

– Ja, han är bra, svarade Lukas.

Trubaduren proklamerade att hans akt började närma sig slutet och att det var dags för sista låten. Det blev ”Felicia adjö”. Den var väl skriven av någon trubadur för länge sedan. Var det Berghagen?

Trubaduren ville tydligen avsluta på en toppnot, tänkte Markus sarkastiskt. Men det var väl dags att gå hem hur som helst. Han började känna sig lite rund under fötterna. Men det var ju tryggt att vara med Lukas som var nykter. Lukas skulle få vara hans livvakt om något skulle ske när de vandrade hemåt. Tryckt att ha någon stor och stark bredvid sig. Eller ha någon stor och stark hemma hehe. Markus kände för att gosa när de kom hem. Ja, det kände han verkligen för. Kanske kunde han till och med bjuda Lukas på en treat av det lilla extraordinära slaget som annars bara var tänkt att erbjudas någon gång om året. Vid jul eller så.

Efter att sången avslutats och de spridda applåderna hade klingat ut reste sig Markus och Lukas och gick tillbaka till sitt logi. De gick långsamt genom stadens kullerstenar. Lukas tittade sig över axeln då och då. Men stadens gator var tömda på folk. Klockan hade för länge sedan passerat midnatt och det var trots allt sensäsong. De kom innanför dörrarna. Markus snubblade på sina egna skor så fort han hade tagit av sig dem och fick ett hårt tag om överarmen. Det var Lukas som hade tagit tag i honom för att han inte skulle ramla.

– Det var nog lite stark öl det där, erkände Markus.

– Borsta tänderna nu, beordrade Lukas.

Ja, Markus var gullig även som full. Helt oförarglig. Men Lukas behövde lugn och ro för at tänka. Och man tänker inte så bra när det finns fyllskallar runt omkring som och vill ha uppmärksamhet.

Markus hade, efter tandborstningen varit sugen på lite mer mys och gjort några tafatta försök att få till det, men han hade snabbt somnat i Lukas famn. Det var ju tur för Lukas hade inte lust att göra något. Han ville tänka.

De mörka tankarna började komma som förväntat. Det skulle nog inte dröja innan Markus skulle bli missnöjd med allt. Det skulle gå upp för honom att hans lilla idé om mordlösningsteam inte fungerade. Markus skulle förstå att Lukas inte kunde hjälpa till. Det som var lysande i teorin var värdelös i praktiken. Lukas var värdelös. Då skulle Markus förr eller senare överväga att lämna över honom till polisen. Ja, så skulle det gå till. Om inte…om inte Lukas kunde visa att idén verkligen fungerade. Kvällen hade ju bjudit på en oväntad vändning.

Lukas begravde sin hand i Markus hår. Det var så varmt där inne mot hårbotten. Och där innanför fanns en hjärna som var lite förgiftad för tillfället.

Lukas tittade upp i taket i det hyrda logiet. Det var förvånansvärt tyst trots att de var centralt i en stad. Lika tyst som i Gamlevik. Men där körde ju en och annan bil förbi på gatan utanför. Lukas brukade ligga och titta på de mönster som bilarnas strålkastare brukade göra på hans vägg i pojkrummet. Ljuset kom innan han kunde höra bilen. Men i Visby verkade det inte finnas mycket biltrafik. I vart fall inte nattetid.

Lukas grubblade vidare hela natten. Över sitt liv. Sitt liv med Markus. Han hade lovat sig själv att inte göra något dumt. Men den här natten var han faktiskt inte i närheten av att göra något.  Tankarna var inte lika mörka som Lukas hade förväntat sig. Kung Räv hade ju visat sig för honom. Ja, han var säker på att det var så.  Men insatserna hade höjts. Han måste träffa Kung Räv ensam. Markus närvaro hade på något sätt stört mötet. Lukas somnade inte förrän solens första strålar nådde horisonten runt ön. Fortfarande med sin hand begravd i sin älskades hår.

L

ukas sov fortfarande djupt och gott, den sömntutan. Den här gången verkade det inte som att Lukas hade varit uppe på natten. Bra, för han behövde nog sova en hel natt för en gångs skull.

De hade haft det väldigt mysigt i Visby. Det var ju deras första semesterresa tillsammans. Visst hade resan haft ett annat syfte från början men…det blev ju som det blev. Det blev ju inte något möte med Kung Räv men ingen skada skedd. Man kan inte räkna med att allt skulle funka direkt. Dessutom var deras första försök ganska primitivt med en uppkopplad telefon och så. Det gick ju faktiskt att få tag i betydligt bättre grejor...professionell avlyssningsutrustning, kameror, lokaliseringssändare. Om han skulle…

Markus ringde ett samtal.

– Lukas, viskade Markus i Lukas öra.

– Lukas, det är dag att gå upp.

– Näää…vad är det, frågade Lukas och vände sig om i sängen.

Han drog för säkerhets skull upp täcket över huvudet.

Markus följde med under täcket.

– Lukas, vi måste...hmm…åka till Stockholm en sväng.

Markus hörde hur Lukas slutade andas. Kunde han inte tänka och andas samtidigt?

– Stockholm? Varför då?

– Vi måste hämta lite utrustning.

Lukas vände sig i sängen och lade sitt ansikte på kudden precis intill Markus.

– Vaddå för utrustning?

– Ja du vet, utrustning som vi kan behöva. Detektiv­utrusning.

Lukas drog bort sitt täcke. Han bländades av solen som attackerade honom genom fönstret.

– Detektivutrusning?

– Ja, kameror och mikrofoner och så. Saker som vi behöver för att haffa skurkarna.

– Du låter som om du är med i en tecknad serie eller nått. För barn.

– Jaja, men vore det inte bra att kunna spåra någon.

Lukas satte sig upp i sängen och kisade mot solen.

Han funderade. Jo, det kunde väl bara bra att spåra någon. Men det skulle inte hjälpa mycket i det här läget. Han hade redan tillgång till sätt att träffa Kung Räv. Men kanske för att lösa senare fall. Men det var nog lika bra att låta Markus hållas. Nyckeln just i det här fallet var ju att hålla Markus utanför, i vart fall i nästa steg.

Lukas körde till båten och sedan vidare från Nynäshamn.

– Vad tror du hände, frågade Lukas plötsligt när det hade varit tyst ett tag.

– Vad som inte hände menar du, svarade Markus förstrött.

– Ja.

– Han blev väl rädd, sa Markus och tittade ut genom sitt sidofönster. Ångrade sig av den ena eller andra anledningen, vad vet jag.

Landskapet utanför fönstret var mycket tråkigt.

Svaren från Markus var lovande. Det verkade om Markus inte tog så hårt på bakslaget. Det gav honom lite mer tid. Hur skulle han kunna träffa Kung Räv? Det var den stora frågan som måste lösas. Han kanske skulle ha stannat kvar på Gotland? Nej, det hade inte heller gått. För då hade Markus krävt att också vara kvar. Med avlyssning, klumpig skuggning och knivar. Han måste komma på något sätt att träffa Kung Räv helt på egen hand. Snacka om lite saker. Det kunde vara riktigt spännande att höra vad Kung Räv hade att säga. Hade han mördat fler människor? Hur många? Hur hade det gått till?

Lukas bestämde sig för att ta tillfället i akt så fort det gavs tillfälle. Han hade ju en telefon nu och kunde kommunicera med omvärlden igen.

Cassandra hade unnat sig en liten sovmorgon. Ända till klockan sex. Under promenaden till kontoret hade Bison ringt och bett att få träffa henne ”utan dröjsmål”. Ett möte med uppdragsgivaren kunde inte nekas. Därför ökat takten på sin färd mot polishuset på Kungsholmen.  Var det något om den ”särskilda händelsen” som han skulle berätta om? Bison hade inte givit någon ledtråd vad samtalet kunde tänkas handla om.

Cassandra hade scannat varje medium i jakt på något spår av vad som kunde ha hänt. Men inget. Kanske var Säpo inblandat? Var det hela gängrelaterat? Hon kunde inte förstå att det inte fanns ett enda spår efter händelsen. Förr kunde man läsa allt om varenda utredning i tidningarna. Men den tiden var förbi. Med snabba steg närmade hon sig polishuset, svaret och sanningen.

Bison satt i sitt kontor och vinkade genast in henne när han såg henne.

– Hej, välkommen, sa han. Hur har du det?

– Jag har det bra, svarade Cassandra.

Hon kunde ju inte berätta allt som hon haft för sig. Att hon varit i Gamlevik och lurat till sig DNA till exempel. Det var inte riktigt i linje med reglerna om man säger så. Men det var en chansning som skulle se mycket bra ut om den lyckades. Speciellt eftersom förra utredaren misslyckats.

– Jag hörde att ni träffade Markus när ni var nere i Småland och tittade, sa Bison.

Jasså, tänkte Cassandra. Miriam skvallrar om varje steg som tas. Det var bäst att tänka på det framöver. En sådan situation kunde också utnyttjas. Att Bison feedas med den information som hon själv vill. Via Miriam.

– Ja, det var lite konstigt faktiskt. Han var vid det hus som den person som han själv misstänkte bodde vid.

– Teodoras hus?

– Ja, Teodoras hus.

– Visst är det ett vackert gammalt hus?

Men sega gubbe, tänkte Cassandra. Hörde han inte vad jag sa? Att gamla utredaren lägger sig i utredningen!? Att det är något skumt som pågår?! Kanske någon form av vänskapskorruption. Eller fanns det fakta som undanhölls henne?

– Jag såg inte huset. Men det var konstigt att Markus…

– Jag känner honom, avbröt Bison. Han var bara nyfiken. Men han är duktig så dra nytta av honom om du kan. Dessutom bor han ju där nere nånstans. 

– Jag har ringt honom flera gånger och…

– Träffa honom istället, avbröt Bison. Det är bättre när du ska tanka av någon information. Ta en fika eller något. Han är duktig den pågen.

Cassandra kokade inombords. Var inte hon duktig då? Det sa han inget om. Det där jävla Markus sågs tydligen som en gud i polishusets korridorer. Det var inte första gången han höjdes till skyarna. Det var såklart för att han var ”påg” och Cassandra själv var kvinna. Här gjorde man tydligen allt för att behålla de gamla strukturerna som funnits i alla samhällen från början av mänsklighetens historia. En ung och duktig kvinna gjorde sig inte besvär. Och det var gamla stötar som Bison som stod i väg en för utvecklingen. Som höjer upp manliga kollegor och sänker kvinnliga. Inom polisens väggar styrde patriarkatet. Men just nu orkade inte Cassandra kämpa. Hon visste att hon hade goda möjligheter att få sin revansch. Den var inom räckhåll. Så hon kunde ödmjukt kosta på sig att lyssna på det där gubbdravlet för nu. Hämnden skulle komma bara om någon dag. Kanske med hjälp av ett visst DNA-prov. Då skulle de alla få se vem som var bäst.

– Det finns en anledning till varför du bör träffa honom. Jag återkommer till det strax, lade Bison till.

– Det ska jag göra, sa Cassandra och svalde.

Orden tog emot i strupen.

– Men…det har det varit något av en utvecklig här, sa Bison och bytte samtalsämne.

Cassandra spände blicken i honom. Vad menade han?

Bion berättade om den gotländska kroppen man funnit.  För att testa Cassandra lite vävde han in detaljer som att personen varit bunden. Att kroppen lagts ut på marken i öppen dager.  Benen vittnade om hugg och slag och livet hade avslutats på ett dramatiskt sätt.

– Kan det vara samma mördare som vi letat efter för Tjusedalsmordet, frågade Cassandra häpet redan en kort stund in i berättelsen.

– Det är inte omöjligt, bekräftade Bison. Tillväga­gångssättet är liknande. Men man ska akta sig från att dra förhastade slutsatser.

Han berömde sig själv. Han (med lite hjälp av slumpen) hade valt rätt den där olycksaliga dagen då Markus ringt och begärt att bli av med fallet.

– Tror du att det kan vara samma person som mördat i Tjusedal, frågade Cassandra.

– Jag vet inte, svarade Bison.  Det är i vart fall inte omöjligt. De båda platserna ligger ju bara tolv mil från varandra.

Cassandra funderade. Kunde detta stämma. Var det bara tolv mil mellan torpet i Lofta Utkik och Gotland. Ja, det stämde kanske.

– Och vart går närmaste färjelinje mellan Gotland och fastlandet, frågade Bison retoriskt?

– Nynäshamn, svarade Cassandra osäkert.

– Nej, Västerby!

Cassandra hade inte en aning när hon gissade. Hon kunde inte förväntas hålla reda på alla landsortslinjer. Men saken var intressant. Geografi och tillvägagångs­sätt knöt de båda brotten samman. Knöts de också ihop av en gemensam mördare?

– Sedan kom det in ett tips…

– Ett tips?

– …ett tips som gjorde att jag överhuvudtaget blev inblandad. Tipset kom från någon som hade mer vetskap om ärendet än gemene man. Vi tog tipset på allvar.

– Vad sa tipset, frågade Cassandra nyfiken.

Hon kunde inte bestämma sig för hon skulle älska eller hata Bisons berättarstil. För tillfället var det nog det senare.

– Tipset sa, började Bison teatraliskt, att det skulle finnas fler än en kropp på platsen…och när man sökte igenom skogen så hittade man ganska snart ett bröstben till…

– Ja?

– Hur många bröstben finns det i en kropp?

– Det vet jag inte.

– Ett. Det finns ett enda. Något undantag från den regeln finns inte, konstaterade Bison.

– En kropp till??

– Tre till. Fyra totalt. Men man söker fortfarande. Skogen med fynden är ganska liten men den är ganska otillgänglig och tar en stund att finkamma.

– Men…vad är det som hänt där ute, utbrast Cassandra.

– Det är just det vi måste ta reda på. Jag har redan hjälpt dem lite. Tipset sa nämligen att vi skulle leta efter mördaren på Västkusten och att vi skulle leta efter försvunna personer där.

– Nimuel, offret i Tjusedal, kom från Göteborg, utbrast Cassandra.

 – Just precis, sa Bison och slog näven i bordet så att kaffemuggen hoppade från sin ringförsedda plats.

– Problemet är att vi inte har så mycket att gå på i Tjusedals­ärendet. Vi har kört fast. Därför kommer jag att fördela resurser till Gotlandsärendet istället för att se om vi kan komma snabbare fram där. Gotlänningarna klarar inte detta och har bett om vår hjälp.  

– Vi har chans att lösa något stort, avslutade han.

De där sista orden kom som en chock för Cassandra. Resurser för det case som hon jobbade i skulle minska! Det var ju inte säkert att det var samma mördare. Hennes chanser att lyckas minskade. Hon fick inte ens chansen att visa sig duktig. Gubbstöten skulle ta ifrån henne chansen att visa att hon kunde. Så hade han aldrig vågat göra mot en manlig kollega.

– Eftersom det finns vissa tecken på att det finns likheter mellan morden vill jag att du sammanhåller och är länken mellan utredningarna, fortsatte Bison. Fördelar information och resurser, samordnar tvångsåtgärder. Informerar mig m.m.  

De orden innebar ytterligare en vändning. Bison hade befordrat henne! Det var givetvis ett genidrag. Hon hade förmågan att snabbt sätta sig in i problematiken vad som kunde tänkas ha hänt på Gotland och sedan finna länkarna till Tjusedalsmordet som hon redan kunde allt om.

– Tillsammans med mig, alltså. Jag vill hålla mig nära den här utredningen eftersom den kan växa och innebära mycket press.

Cassandra hade inte något emot att jobba nära Bison. Han var en av de mest erfarna mordutredarna som fanns. Hans rykte var gott och han tog alltid hand om sin personal. Till listan kunde nu läggas en modern syn på den polisiära verksamheten. Han hade vågat satsa på ett ungt och relativt okänt kort. En kvinna dessutom. Cassandra kände att hon hade haft rätt om Bison hela tiden. Det var verkligen en hederlig karl.

– Det gör jag gärna, svarade Cassandra.

– Bra, Miriam håller samman det interna teamet. Det är ju sexton personer i teamet. Till att börja med. Det blir fler om det bränner till.

 – Okay, ja det låter bra.

– Prata ihop dig med Miriam och teamet så tar vi det därifrån.

– Det ska jag göra.

– Och någon som du också måste prata med…det är Markus.

Cassandra såg frågande ut. Vad visste han om detta?

– Ja. Han ringde igår. Sent på kvällen. Ibland är han lite otäck av sig.

– Otäck?

– Ja. Igår ringde och frågade om jag hade något fall på Gotland. Sedan frågade han om vi hade fått något anonymt tips till utredningen. Det hade man ju fått. Man hade inte lagt så mycket tid på det tipset. Förrän nu. Och nu försökte man tolka det i ljuset av det som Markus sagt.  

– Hur visste han att ni fått ett anonymt tips.

– Ja, det är ju där han är lite otäck…mumlade Bison och tittade ut genom kontorslandskapet. Du får fråga honom. Varifrån har han fått sin information? Vad vet han mer?

– Det är väl någon i utredningen som läckt till honom, utbrast Cassandra.

Denne Markus…ska han dyka upp i ännu en utredning. Det är inte sant!

– Nja, vi är bara tre personer som känner till tipset. Fyra med dig. Ingen av oss har läckt för då skulle man lätt kunna ta reda på vem det var som gjort det. Han tror sig veta något. Jag vet hur han fungerar. Träffa honom och diskutera det här med honom. Men kom ihåg. Informera mig om allt. Varje dag!

Cassandra reste sig från sin stol.

– Bison. Tack för att du ger mig chansen.

– Du behöver inte tacka, sa Bison.

Han hade redan börjat läsa mejl på sin skärm. Mötet var över.

Cassandra insåg nu att hon plötsligt hade alla resurser hon behövde för att komma fram till hur det gick till. Och hon låg redan ett steg före. Hon var hade redan Lukas DNA som kunde jämföras med Tjusedal. Lukas DNA-profil skulle snart komma från labbet i Klaipėda. Den skulle hon också jämföra med fynden i Tjusedal. Och sedan med eventuella fynd på Gotland.

Bison hade också nämnt många intressanta saker. Varav en bara i förbigående. Att Markus bodde i närheten av Tjusedal. Det va ju en väldig slump. Och vad var den egentliga anledningen till att han hade snokat runt vid Teodoras hus? Med sin nya makt kunde hon se till att få svar även på dessa frågor. Cassandra såg fram mot att träffa Markus. Ju förr desto bättre.

I Stockholm parkerade Markus och Lukas i det nya Hagagaraget under Stockholm Tower. Stockholm Tower var ett kontorskomplex i Hagastaden som kröntes av ett femtiovånings modernt designat höghus. Hagaparken hade förvandlats till en modern citypark. Ungefär som Central Park i New York.

Mitt i höghuset fanns ManCapitals huvudkontor. Där inne fanns även en låda med lite användbara grejor som Markus köpt till ManSecurity när det startades. Då hade han varit överambitiös och trott att han skulle vara ute på fältet mer och köpt lite blandad elektronik som kunde vara bra för olika fältundersökningar. Det visade sig dock att friheten att göra sådana fältundersökningar var kraftigt begränsat och skrivbordet i polishuset visade sig vara den plats där han spenderade mest tid. Fjärran från bovar och dramatik.

– Var ska vi, frågade Lukas och tittade upp mot toppen av höghuset.

– Det företag jag jobbar för har kontor här. De har lite grejor här som man kan använda.

Markus skämdes. Var det där ljug? Ja, han jobbade väl för ManCapital men om man skulle vara riktigt korrekt så jobbade väl ManCapital och alla där inne för honom.

– Men det är ju ett helt vanligt kontor. Inget att se. Du kanske ska stanna kvar här. Jag ska bara hämta en kartong.

– Inget att se? Det är väl kul att se vart du jobbar, protesterade Lukas.

– Alltså, jag jobbar ju inte här så ofta, jag har ju mitt eget företag vet du väl. ManSecurity.

– haha ja det vet jag, men jag kan väl sitta i receptionen? Det finns väl en reception?

Markus gav med sig. Det fanns ju en reception. Han kunde ju inte neka Lukas att följa med. De ställde sig i hissen och åkte upp.

– Det är andra gången du och jag åker hiss tillsammans, sa Lukas.

Lukas tänkte på tillfället när de båda hade mötts i hissen på Henrikdalstoppen. OBEY-kepsen från det tillfället låg i bilen.

– haha ja jag vet. Du skrämde mig. Det vet du va?

– Det var meningen, sa Lukas och log.

Så var de framme på våning 25. Det var en månad sedan Markus varit här senast. Besöken var glesa eftersom inte ansåg sig kunna bidra med något. Om det var något de ville så kund de ju alltid ringa. Det gjorde de sällan.

Vid hissen möttes de av en dörr med en stor frostad glasskiva. Den gick inte att se igenom. Det gick inte att se vad som hände där innanför. I mitten av glasskivan stod det ”ManCapital” med stora svarta bokstäver. Inget mer.

– Allt heter viss något med ”man” runt dig, sa Lukas plötsligt.

Det gick upp för Markus att Lukas nog var på god väg att avslöja honom.

– Det är väl för att jag gillar män, svarade Markus.

Markus ringde på dörren. Det rörde sig där inne.

Dörren öppnades av Vendela. Vendela var ManCapitals receptionist. Hon hade fötts med downs syndrom men var alltid sprudlande glad och hjälpsam. Vissa besökare kunde vara avvaktande till en början men lät sig snart charmas av Vendelas direkta och avväpnande stil. Idag hade hon en knallröd klänning på sig. Nästan som hon var på väg på en finare sommarfest.

– Men heeej, utbrast hon när hon fick se Markus. Ansiktet sken upp.

Hon kastade sig om halsen på Markus, som slängde ett öga mot Lukas. Lukas såg förvånad ut. Markus var tydligen populär på kontoret.

– Hej Vendela, sa Markus. Hur har du det?

– Som vanligt. Men det blev…blev bättre nu.

– haha så bra.

– Vem är du, frågade Vendela och tittade på Lukas.

– Jag är…Alexander, sa Lukas.

Det gjorde lite ont i Markus att höra Lukas ljuga om sitt namn. Men det var smart. Man visste ju inte om han skulle bli efterlyst en vacker dag. I det läget var det bättre om Alexander hade varit på besök på Markus företag än Lukas.

– Jag kan vänta här, sa Lukas och tittade på en bekväm fåtölj i receptionen.

Han hade andra saker att ta itu med.

– Ok, ja jag är snart tillbaka, sa Markus och slank igenom en dörr.

Perfekt att Lukas inte ville följa med in så han kunde förstå storleken på den verksamhet som fanns bakom de frostade glasdörrarna. Det skulle bara väcka ovälkomna misstankar om saker och ting.

Lukas fick en stor kopp kaffe av Vendela och satt bekvämt i sin fåtölj. Kan kunde börja arbeta. Lukas loggade in på forumet. Han hade fått ett nytt meddelande.  

– Men Markus hej!

Han hade stoppats redan någon meter innanför dörren av ManCapitals finansdirektör, Michael Denver.

Han var amerikan, precis som namnet antyder och var väldigt utåtagerande. Trots att Markus var mer tillbakadragen, mer svensk så att säga, så gillade Markus Michael. Michael var alltid ärlig mot honom och sa precis som det var utan omsvep. Om nyheterna var dåliga eller bra spelade inte någon roll. Michael var inte rädd.

– Hur är det med dig? Hur är semestern? Lugnt och skönt?

Det tog nog någon sekund för Markus började svara. Att beskriva semestern med ”lugnt och skönt” skulle nog inte riktigt vara med sanningen överens­stämmande. Den hade börjat så, med fiske och böcker. Men sedan hade han hamnat ur askan in i elden. Och vilken eld sedan. En gnistrande eldstorm av sällan skådat mått.

– Ja väldigt lugnt och skönt, hörde han sig själv säga.

– Vill du se siffrorna, frågade Michael.

Markus tittade bort mot sitt hörn där han hade de saker som han skulle hämta. Men det gick ju inte att tacka nej till att information om hur det går i det egna bolaget!

– Ja gärna!

Han drogs in till ett rum. Michael hade allt i huvudet och beskrev målande hur läget var. Det verkade gå bra. Resultatet var drygt trettiosex miljoner över budget. Men det berodde ju såklart på hur man satt budgeten. Michael underströk att det fanns mycket pengar i kassan som kunde spenderas på spännande förvärv varpå han ledde Markus ut ur rummet och vidare till chefen för företagsköp (mergers & acquisitions). Hade de pratat sig samman om att skapa den här stafetten? Markus fick en lista i handen på den pipeline som fanns med företag att köpa.

– Är ni kära?

Lukas tittade upp.

Vendela hade suttit och tittat på honom en lång stund utan att han märkt det.

– Va??

– Är ni kära?

– Va, vem, frågade Lukas igen.

Han var förvirrad.

– Du och Markus. Ni är kära!

Vendela ändrade sin fråga till ett påstående.

– Jag ser att ni är det, fortsatte hon stödde sitt huvud med ena handen på kinden.

Hon släppte inte Lukas med blicken.

– Jasså det tror du, sa Lukas och log.

– Ni är gulliga ihop i alla fall. Jag önskar att jag också kunde hitta någon.

– Det kommer du väl att göra?

– Hur länge har ni varit tillsammans?

– Nja, haha jag vet inte, sa Lukas svävande.

– Ska ni gifta er?

Markus tittade på klockan när han gick ut genom dörren till receptionen. Halv sex. Det hade tagit längre tid där inne än vad han hade trott att det skulle ta. Men till slut lyckades han med sitt uppsåt och fick med sig det han tänkt att hämta. Nu kunde Lukas och han vara nere i Småland ganska sent. Han var hungrig så de måste äta innan. Det kurrade till och med i magen.

Vendela och Lukas satt och småpratade när Markus kom. Men de hade tystnat snabbt när han kom genom dörren. Vendela trippade snabbt fram till Markus och lutade sig fram.

– Han är så snygg, sa hon och tittade mot Lukas.

Hon hade inte brytt sig om att sänka rösten och Lukas tittade upp. Han hade hört vad som sagts.

– Eller hur, frågade Vendela vände sig mot Markus.

Markus tittade tillbaka på henne. Där var Vendelas ärliga ögon. Han fylldes med värme.

– Ja, det är han, svarade Markus.

I ögonvrån kunde han se hur Lukas log. Det var inte någon mening med att ljuga för Vendela. Hon fick bli den enda utomstående som visste hur det låg till.

– Hur har du haft det, frågade Markus Lukas när han väl slitit sig från Vendelas nyfikna grepp.

– Bara bra, svarade Lukas när de lämnade ManCapitals kontor.

Det sista han såg när dörren stängdes var Vendelas nyfikna blick. Hon log.  

Cassandra sög på en blåbärssmoothie från ett stort, exklusivt varuhus. Hon hade ringt Markus. Men där var det ju inte något svar som vanligt. Hon hade också ringt var att ringa till labbet i Litauen för att kolla om de börjat jobba på leveransen hon skickat. Leveransen innehållande DNA från Liselott Kröger. Hon hade gjort klart för labbet att hon förväntade sig svar så fort som möjligt. På labbet i Litauen jobbade de ju dygnet runt så det var bara en fråga om prioriteringar.

Nu satt hon återigen vid sitt skrivbord på polishuset. Nu skulle hon se om hon kunde få en överblick över vad som hade hänt ute på Gotland. Hon gick metodiskt igenom mapparna en efter en. Bilderna visade benbitar. Benbitar med sågmärken. Kranier med massiva krosskador. Hon läste dokument. Ondskan drog in henne i skärmen. Vad var det för mörka makter som hade haft sitt tillhåll i denna gotländska skog?

Markus noterade att Cassandra hade ringt honom medan han var upptagen på kontoret. Ännu ett ovälkommet stressmoment. Han hade inte mycket att säga henne just ni. Men det var väl ofrånkomligt att de behövde pratas vid någon dag. Men det behövde ju inte bli denna dag. De tog hissen ner till parkeringsgaraget.

– Vi måste åka hem till mig…jag har bestämt träff med en kille ikväll som…

– En kille, avbröt Lukas.

–…som har fixat resten av grejorna till oss, fortsatte Markus.

– Vad är det för någon då?

– Det är en person som jag lärde känna på ett uppdrag.

– Vad för uppdrag?

– Det kan jag inte säga.

– Varför?

– För att det är hemligt.

– Vaddå hemligt.?

– Jag får inte prata om det. Inte för någon. Rikets säkerhet.

På vägen mot Henrikdalstoppen speglade sig gatulysena speglade sig i Lukas ögon. Markus iakttog honom. Lukas var en lantis i storstan. Det var de båda två. Ett problem hade kommit över honom. Skulle han föregå med gott exempel och berätta en sanning. Inte vilken sanning som helst. Sanningen om vem han var.

Äh de lät för dramatiskt, tänkte Markus. Lukas visste redan vem han var. Det enda som han inte visste var…att Markus ärvt massa pengar. Det kändes ju inte lite sunkigt att berätta sådant för att få Lukas alla innersta mörka hemligheter i utbyte. Ändå riskerade pengarna ändra allt. Han hade aldrig berättat för Patrik. Det hade inte blivit tillfälle, hade han intalat sig själv. Det stämde naturligtvis inte men han var alltid rädd att något skulle förändrats. Han ville inte att pengarna skulle påverka.

– Är du trött, frågade Markus.

– Ja.

Lukas svarade helt sant. Han hade ju inte sovit så mycket under ångestnatten. Och hans hjärna hade gått varm hela dagen hur han skulle få sin revansch med Kung Räv.

– Men…kan du inte berätta om vem vi ska träffa.

– Jovisst…vet inte hur jag ska berätta bara.

– Försök.

– Det är en kille som har träffade på när han jobbade på författningsskyddet…säkerhetstjänsten och…

– Har du jobbat på säkerhetstjänsten? 

– Nej…nej…men jag råkade hamna mitt i ett av deras…ja vad ska man kalla det…ja de övervakade en terrorcell kan man säga.

– Berätta.

– Ja, vi övervakade samma personer visade sig och då fick jag lära känna den här killen. Men han har slutat på säkerhetstjänsten nu och gör massa andra saker.

– Som att skaffa dig övervakningsutrustning?

– Som att skaffa oss övervakningsutrustning”

Det blev rött ljus vid Stadsgårdskajen. Det var vid det här rödlyset som Lukas hade förstått att han hade tappat bort Markus förra gången han var i Stockholm. Lukas tittade ut över det svarta vattnet. Mycket hade hänt sedan dess. Oändligt mycket. Han hade vunnit tillbaka Markus. De hade fått ett hem i form av en mysig liten stuga. Han hade verkligen blivit kär och det var en helt underbar känsla.

Samtidigt bestämde sig Markus. Han måste föregå med gått exempel. Han skulle säga sanningen men göra allt för att inte få det att låta dramatiskt. Men hur han än repeterade orden i sitt huvud så lät det så sjukt vidrigt. ”jag är multimiljardär! Mer vin?”

Markus ledsagade Lukas till att köra ner i garaget.

Från parkeringshuset valde inte Markus att ta den underjordiska gången till tornet. Nej de gick istället ovan jord. Markus behövde de sista sekundernas syre för att samla mod. Nu skulle det ske.

– Lukas kommer du ihåg att vi sa att vi alltid skulle berätta sanningen för varandra, började han.

Lukas tittade på honom. De stod vid porten till tornet.

– Ja. Jo, det minns jag.

– Kommer du ihåg vad företaget vi var på idag hette?

– ManCapital?

– Ja. Precis. Du frågade mig varför allt hette någonting på ”Man” runt mig, minns du?

Markus trevade sig fram. Det här var inte kul.

– Ja, det minns jag.

– Det syftar på Manningsholm…jag föddes där och…

Markus tittade upp på Lukas som om han var sex år och erkände att han stulit ett påskägg. Sedan ätit upp det.

– Det är ett familjeföretag…eller…jag…det är mitt företag.

Lukas sa inget. Han tittade frågande på Markus som om han försökte förstå vad som sagts. Det där med att inte få det att låta dramatiskt hade också gått åt helvete. Här fanns både frågetecken och konstpauser som i en antikens tragedipjäs. Det skulle väl bara fattas att han började gestikulera dramatiskt.

– Titta här ska du få se, sa Markus.

Utan att tänka på det hade armen farit ut mot en guldplakett vid dörren. I djupa svarta bokstäver kunde läsas:

”Den här fastigheten ägs av ManCapital I”

 – Varför har du inte sagt något, frågade Lukas och vände sig till Markus.

– Därför att jag var så rädd att något skulle förändras, svarade Markus.

Lukas förstod. När man väl har berättat något så kunde man inte ta det tillbaka. Det var så han hade tänkt om sina hemligheter. Men de hemligheterna var av ett litet annat slag än att man hade massa pengar. Han tittade på skylten. Hade något förändrats av att Markus var rik? Det var konstigt att han var rik. Han uppförde sig inte alls som de bortskämda rika som man ser. Men vissa tecken hade ju funnits. Att Markus inte visste om han hade dragkrok på sin bil. Och den där konstiga scenen i Lofta Utkik när han på marinan plötsligt pekade ut en annan båt. Och det stora huset, Manningsholm, det var ju inte något kontorshus precis…det var ju en bostad. Och nu senast…på kontoret hade folk kommit hastande genom receptionen med andan i halsen och konstaterat att ”chefen är här”. Det var väl bra att Markus var rik…eller? Men vaddå…ägde han hela det här huset?

Lukas tittade upp för fasaden. Han kunde inte ens se toppen på byggnaden. Hans sinne mörknade för en stund…kunde han fortfarande vara den dominanta om Markus var så rik. Var det därför Markus var så trygg i sig själv, hans självförtroende och så? Var det därför som han var så orädd? Inte ens rädd för honom. Mörkret skingrades. Han hade ju redan dominerat Markus! Det var ju inte några problem att dominera honom totalt uppe i Funäsdalen. Markus var rik redan då men hade låtit sig styras. Kanske behövdes det någon markering då och då för att visa vem det var som bestämde.

Markus tittade fortfarande på honom och väntade på ett svar.

- Inget har förändrats, sa Lukas.

Markus var orolig. Svaret från Lukas var så kort och bestämt.

De åkte hissen upp tillsammans. Det var en speciell känsla. Skulle det alltid vara en speciell känsla att åka hiss med Lukas?

Efter en liten stund var de vid Markus lägenhet. Lukas tittade storögt rum för rum i lägenheten som inte verkade ha något slut. De satte på den breda fönsterbrädan i köket och pratade. Med Stockholms­kvällens mörkblå siluett i bakgrunden. De beställde thaimat med hemleverans och gick inte utanför dörren mer den kvällen. De hade en riktigt mysig kväll.

Klockan närmade sig midnatt.

– Nu ska jag träffa min kontakt, sa Markus

– Får inte jag följa med, frågade Lukas.

– Nja…den här typen av killar blir nervösa om det plötsligt dyker upp någon mer person vid överlämning.

– Men om jag håller mig i bakgrunden då…jag kan gömma mig, försökte Lukas.

– Han jobbar inom säkerhetstjänsten. Han kommer se dig. De är tränade på det. Jag vill inte riskera förtroendet som jag byggt upp.

Lukas tänkte efter. Han hade också byggt ett förtroende med en person. Som sedan raserats för att det var någon mer som smög i buskarna. Han kunde förstå det som Markus sa men det kändes orättvist att han inte skulle få vara med.

Lukas hade förstått att han inte kunde följa med. Det var en lättnad. Men det kändes också fel att inte Lukas var med. De skulle ju göra allt tillsammans. Det här var sista gången han gjorde något utan Lukas.

Mohandas bil stod redan nere i garaget när Markus kom ner. De hade mycket riktigt kommit i kontakt med varandra när de jobbat i två olika utredningar. Markus utredde ett mord och har kommit fram till en misstänkt. När de spanat på den misstänkte hade Markus upptäckt mystiska rörelser i området. Det fanns bilar som inte passade in. Han såg samma människor varje dag. Det var något som pågick som inte stämde. Han gick helt enkelt till en av de misstänkta bilarna, knackade på förardörren för att fråga vad som pågick. Det som hände var att bilen snabbt körde därifrån. Redan samma dag blev han ombedd att stiga in i en bil som hade bromsat in vid sidan av honom när han var ute och gjorde ett ärende på stan. Han blev då förd till säkerhetspolisen och upplyst om att han hamnat mitt i en antiterroroperation. Säkerhetspolisen hade fört velat att Markus utredning skulle backa. Men efter lite diskussion kom de fram till att de istället kunde samarbeta. Något som inte hörde vanligheterna till hade han sedan fått höra av Bison. Det var Mohandas som hade plockat upp honom den där dagen och kört honom till säkerhetspolisen. Deras samarbete slutade med att de tog fast en mördare och stoppade ett terrorattentat på Västerbron i Stockholm.

Markus satte sig i passagerararsätet. 

– Är det någon idé att jag frågar vad du ska ha grejorna till frågade Mohandas.

– Jag frilansar bara lite. Inget speciellt.

– Inget speciellt? Det är lite för dyra grejor för att inte göra något speciellt med?

– Jag skickar dig betalningen…på sedvanligt sätt.

– På sedvanligt sätt, nickade Mohandas. Tror du att du kan hantera grejorna då?

– Jadå, jag har ju sett hur du gör.

– Förresten, jag kommer inte kunna hjälpa dig på ett ta nu. Ska tillbaka till författningsskyddet. De har mycket att göra nu.

– Jasså det låter spännande.

– Ja, de tror att något stort är på gång.

– Jasså, vad då för något?

– Jag har redan sagt för mycket. Väskan ligger i kofferten.

– Tack.

– Men du…ropade Mohandas precis när Markus skulle

Markus skulle stänga dörren.

– Ja?

– Jag kanske hör av mig om vi behöver hjälp.

– Ja gör det, sa Markus och log.

Bakluckan åkte upp och han tog väskan som låg där i.

Lite senare låg i sängen så pratade de lite om Gotland. De hade snabbt givit upp i försöken att förstå sig på hur allt i väskan fungerande. De var trötta. Det var släkt i rummet och det var helt mörkt. De hade båda älskat ön. Markus och Lukas enades om att åka dit snart igen. Kanske på vintern. Det verkade vara mysigt även då. Och billigare, hade Markus framhållit. Det var ju rätt charmigt att han var så snål trots att han hade mer pengar än Gud.

Markus hade dragit ner en svart mörkläggningsgardin. Han hade sett att Lukas var trött. Lukas förtjänade att sova ut.

– Vad hade du tänkt göra när du var här förra gången förra gången, frågade Markus plötsligt.

– Få dig att må dåligt sa Lukas kort.

Huvudet vilade på huvudkudden. Den var kall och mjuk. Lukas kände en underbar seghet i hjärnan. En sådan seghet som kommer precis innan man ska somna. Han var trygg. Äntligen skulle han få sova.

– Och filmen? Vad hade du tänkt med den, frågade Markus.

Lukas blev plötsligt klarvaken. Vaddå för film? Kunde Markus inte bara hålla tyst så man kunde få sova. Han behövde verkligen sova.

– Film?

– Den du tog med min mobil?

– Vad pratar du om?

Han satte sig upp i sängen.

Markus såg på honom. Det var något konstigt som hade hänt alldeles nyss. Förnekade Lukas att det var han som hade spelat in filmen på hans telefon. Hans fråga hade inte gällt om det var Lukas som hade spelat in den utan varför han hade gjort det. Men istället verkar det som om Lukas förnekade att han hade något att göra med filmen.

– Vad pratar du om, upprepade Lukas.

– Filmen…i min telefon…, började Markus trevande.

– Ja, du sa det, svarade Lukas kort.

Han var irriterad.

– Men vad för film?  

– Filmen på mig när jag sov.

– När du sov? Har jag filmat dig när du sov? Varför skulle jag göra det?

Lukas släppte inte Markus ur blicken. Varför blev han anklagad för nått som han inte gjort.

– Ja, det var det som jag frågade. Varför, liksom.

– Det får du väl fråga den som gjorde det?

– Då du menar att du inte varit här i den här lägenheten?

– Nej. Jag var utanför när du hade någon här som bytte lås.

Det började snurra i Markus huvud. Lukas såg så bestämd ut. Det var nästan helt mörkt i rummet. Han hade sett att Lukas satt sig upp i sängen. Han såg konturerna av hans ansikte och han kunde se hur ögonen blänkte i mörkret. De var alldeles svarta. Menade verkligen Lukas att han inte att spelat in filmen? Det måste han ju ha gjort! Varför ljög han? Varför ljög han när de sagt att de skulle vara ärliga. Markus hade berättat sin största hemlighet idag, men Lukas hade tydligen bestämt sig för att fortsätta ljuga.

– Men…, började Markus. Sa vi inte att vi skulle vara ärliga mot varandra nyss?

– Ärliga? Jag säger ju som det är. Jag har inte tagit någon jävla film. Hör du inte det?

Lukas reagerade väldigt starkt. Det var nog första gången han hade hört Lukas svära. Varför blev han så rasande? Skulle Lukas börja slå honom? Det hängde i luften.

– Kan man så se den där filmen du pratar om?

– Ja.

Markus tog sin mobil och visade Lukas filmen. Markus iakttog Lukas mycket noggrant under visningen. I det blåa ljuset kunde han se att Lukas fortfarande var trött. Ögonen rörde sig mot olika detaljer på skärmen. Filmen tog slut.

– Jag vet inte vad det där är för film, sa Lukas. Jag har i alla fall inte tagit den.

– Nu kommer jag inte kunna sova i natt heller, bra jobbat Markus.

– Men vem är det som har tagit filmen då, frågade Markus.

– Det vet väl inte jag. När är den filmad?

– På morgonen efter att jag kommit tillbaka till Stockholm efter att jag vaknat på sjukhuset.

– Efter att du varit i torpet? Då var inte jag här, sa Lukas snabbt.

– Men du slog mig?

– Ja det är klart jag gjorde. Jag har lust att slå dig nu.

– Gör det då!

– Lukas satte sig på knä i sängen.

Hans siluett tornade upp sig hotfullt över Markus.

– Men det vet väl inte jag! Varför tror du mig inte??

Lukas höjde rösten.

Markus började bli irriterad. Varför kunde inte Lukas säga sanningen en enda gång? Trodde Lukas att det var lätt att berätta hans egen hemlighet? Det hade det inte varit. Och tacken var att få mer ljug slängt på sig.

– Och i fjällen då?

– Fjällen?

Markus passade på att dra upp det andra mysteriet på senare tid.

– Du gjorde ju så jag körde av vägen.

– Men nu får du väl ge dig!!

– Ska du slå mig? För att jag vill veta sanningen?

Det blev tyst i rummet. Lukas rörde sig inte. Markus rörde sig inte.

– Nej. Jag ska aldrig slå dig igen, sa han och föll tillbaka ner i sängen.

Som om han tappat all kraft.

Det var uppenbart att det inte var rätt dag att konfrontera Lukas. Han hade bestämt sig för att fortsätta ljuga. Tydligen hade han inte något förtroende för Markus. Inte ens efter att Markus berättat sin hemlighet för honom. Eller var det kanske på grund av den hemligheten. Hade det skapats en avgrund mellan dem på grund av detta. Det var kanske ett misstag att berätta. Men det kunde inte göras ogjort.

Markus kände sig uppgiven. Men nu fick det bära eller brista. Han kunde inte tvinga Lukas att vara ärlig. Men vad var det mer han inte berättade? Kunde han leva tillsammans med någon han inte visste allt om. Alla har väl sina små hemligheter, och det kunde Lukas gärna få ha. Men när han inte ens berättade om filmen eller händelsen vid den öde vägen i Norrland så var det konstigt. Händelser som de båda hade varit med. De borde ju inte vara någon hemlighet alls.

– Tack för allt, sa Lukas uppgivet.

Markus svarade inte.

”Tack för allt” hade Lukas sagt. Vad menade han med det? Tack för att han fick fortsätta vara en lögnare? Var det slut?

Ingen av dem sov gott den natten. Den värme och trygghet som de brukade känna när de sov bredvid varandra var som bortblåst. Ingen försökte tilltala den andre. Det var som om de var i två världar som var skilda från varandra i tid och rum. Men på något konstigt sätt verkade det som om det fanns en okänd kraft som höll dem samman medan deras eget handlande drog dem isär.

I mörkret kunde ingen se. Men Markus och Lukas låg båda med sina ögon öppna. Båda stirrande ut i tomma luften. Båda med frågor. Båda med ånger. Båda med ångest. Båda med oro för vad som skulle hända härnäst.

De hade lämnat Stockholm tidigt. Den staden hade inte givit dem mycket denna gång. Inte någon annan gång eller för den delen. Det verkade som om staden gav otur på något sätt.

Det dröjde ändra tills Norrköping förrän samtalet mellan de båda kom igång igen. Även om en misstänksamhet dröjde sig kvar. Varför hade Markus sagt sådär? Varför ljög Lukas hela tiden?

– Jag har lovat mamma att hälsa på, började Lukas. Om du fortfarande vill förstås…

Det ville inte Markus. Det ville han verkligen inte. Om man ska hälsa på sin pojkväns mamma för första gången ska man väl göra det under ordnade former. Former som innebar att förhållandet mellan son och svärson var tryggt och stabilt. Med tanke på det som hade hänt under gårdagen och natten kunde man inte säga att det var särskilt stabilt. Och det var bara det första argumentet till varför det var en dålig idé att träffa ”svärmor” denna dag. Ett annat var ju att Lukas inte ens kommit ut. Det var inte bäddat för att visa upp en ny svärson.

Under natten hade Markus under en kort stund trott att Lukas skulle slå honom. Det hade inte varit någon bra idé. Frågan är hur han skulle reagera om Lukas slog honom. Hade han bett honom att försvinna? Eller hade han stannat kvar och låtit sig domineras? Det var en intressant tanke faktiskt. Det var ju inte alls ovanligt att personer i relation stannar kvar trots att det inte var bra för dem. Varför stannar kvinnor och män kvar i förhållande där de blir misshandlade? Markus hade investerat ganska tungt i relationen med Lukas. Han älskade honom. Vad skulle få honom att dra sig ur? Ett slag? Flera? Hur många? Markus kunde inte svara på frågan.

– Vill du inte?

Lukas tittade på honom. Nu var ögonen ärliga och nästan bedjande. Det märktes att det var viktigt för honom att Markus skulle träffa hans mamma. Så viktigt att den träffen skulle behöva komma till stånd till och med under oordnade omständigheter.

– Det är klart jag vill träffa henne, ljög Markus.

– Jag har sett fram mot det, fyllde han i.

– Ljug inte, sa Lukas. Jag vet att du inte vill. Men jag vill. Jag vill att hon ska veta om dig.

– Jag är bara nervös, sa Markus.

Nu haglade lögnerna. Men det var väl lika bra. Han ljög ju i vart fall inte mer än någon annan i samma bil.

– Lugn, mamma är inte farlig. 

Ja, hon var säkert snäll, Liselott. Hon kunde vara som en moder Teresa själv. Men det var inte det som var problemet. Förutom att förhållandet med Lukas var skakigt så hade inte Markus fått tid på sig att förbereda sig. Lukas hade visserligen nämnt något om detta tidigare och Markus visste att stunden var på väg. Men det hade ju aldrig sagts någon tidpunkt för när det hela skulle kunna gå av stapeln. Markus kunde inte i sin vildaste fantasi tro att det hela skulle bli av just i denna stund. Och då var det ju svårt att förbereda sig. Och nu hade han bara en enda timme på sig att förbereda sig på vägen mellan Norrköping och Gamlevik.

– Det blir bra, sa Lukas.

– Ja, de blir bra, bekräftade Markus. Kanon.

Torrare konversation fick man leta efter. Men med all den osäkerhet som låg i luften fick man hålla till godo med det som var möjligt.

Vägen från Norrköping och nedåt var normalt seg och långtråkig. Men den här gången gick resan blixtsnabbt.

Markus hade ändå lyckats förhandla till sig att de skulle åka och handla innan de åkte till Liselott. Det var två skäl till det. För det första så fick han lite mer tid på sig att förbereda sig. För det andra så var det bra att skylla på livsmedelshygien om det var så att ville åka. Det gick inte an att ha köttfärs liggande i den varma bilen alltför länge. Lukas hade gått i fällan och godkänt det hela.

Markus gillade att handla livsmedel. Och hamstra. Vid en inventering i lägenheten i Stockholm hade det en gång visat sig att han hade 44 bukar krossade tomater i ett skåp. Dessa hade köpts in lite då och då när det varit extrapris. Vid samma inventering framkom att badrumsskåpet innehöll 16 tuber tandkräm. Men efter den upptäckten hade det införts ett tillfälligt inköpsstopp som i vart fall gällde dessa två produktkategorier (som inte hade behövts köpas in sedan dess).

– Räcker det inte med en korg, hade Lukas frågat när Markus hade försätt sig med den största modellen av varuvagn.

Det var uppenbart att Lukas inte var skolad i storhandlandets konst. En person med bristfällig teknik inom det konstslaget skulle ju vara tvungen att åka och handla på daglig basis. Det skulle slösa både tid och energi. Nej, här gällde det att samla på sig allt. Speciellt lite extra av det som var på extrapris. Frukost, snacks, lunchmat, och middagsmat. Därtill allt annat såsom ketchup, smör, olivolja, salt, peppar, andra kryddor. Bara för att nämna lite av det som behövde inhandlas.

Det var konstigt att se Markus snurra runt i affären. Han började med att stanna precis efter ingången för att läsa extraprisbladet. Som en gammal tant! Han läste bladet som en stor morgontidning och verkade plugga in allt som stod där. Bröd, färsk lax, rökt lax, majonnäs, korv, isterband. Hylla efter hylla. Det verkade nästan som om han höll på med någon form av spel där bland gångarna. Trodde han inte att han skulle komma till en affär på länge? När skulle allt detta ätas upp? Sex burkar krossade tomater?!

Efter handlingen grumlades glädjen av de lyckade inköpen av att bilen sakta, likt en utdragen tortyr, var på väg till Lukas mammas bostad.

Markus tittade på Lukas. Var han inte det minsta nervös av det som skulle ske? Han satt där och tittade rakt fram och såg ganska nöjd och glad ut. Han skulle inom en timme komma ut för sin mamma. Markus hade förberett sig under månader. Och under ångest. Och han skulle dessutom i samma veva visa upp en medelmåttig kille som sin…tja ”pojkvän” får man anta. Det var första gången som Markus tänkte i termer om att Lukas och han själv skulle vara pojkvänner. ”Pojkvän”…Gud så löjligt det lät.  

– Hur ska du lägga upp det hela? Nu när vi kommer fram menar jag, frågade Markus trevande.

Lite framförhållning kunde han väl ändå bjuda på.

– Ja, vi får väl se om hon är hemma först, sa Lukas.

Oj, tänk om hon inte var hemma, tänkte Markus. Vilken lycka! Då skulle Markus kunna konfrontera Lukas om varför han ljuger hela tiden i lugn och ro. De skulle kunna komma över problemen och kanske till och med kunna komma ut starkare på andra sidan. Sedan, först efter detta, så kunde ett svärmorsbesök komma på tal. Det var en mer rimlig tågordning.

– Hur ska du lägga upp det när vi kommer fram, upprepade Markus. Är du inte nervös??

– Jooo, lite, erkände Lukas.

Sanningen var att han faktiskt hade varit nervös hela dagen. Men det måste ju ske någon gång och nu hade han ju Markus som stöd om något skulle gå fel. Tänk om hans mamma skulle bli besviken på honom. Nu när hon sagt att hon hållit sig från spriten också. Hon skulle börja supa igen förstås… jo, det fanns en del risker med det här. Men samtidigt är det ju en hyllning till Markus att göra det. Visa honom att det är allvar. Och ett statement liksom, att han vill och tänker ta chansen att göra det rätta tillsammans med Markus. Skulle Markus ens uppskatta det? Skulle han fatta hyllningen. Men visst var han nervös. Skitnervös. Han hade ju inte någon plan. Det var ju inte länge sedan han förstått att han kunde bli kär i en kille. Men det hade han blivit. Våldsamt kär. Lukas tittade på Markus. Markus satt och tittade ut på den förbipasserande skogen. Så snäll, tänkte Lukas. Så jävla söt. Markus hade förstått sig på honom bättre än någon annan. Han hade förlåtit Lukas. Och samtidigt hade inte Lukas behövt spela någon roll för honom. För första gången på mycket länge kunde han vara sig själv med någon. Hela livet hade Lukas gått med en spänning i kroppen. Aldrig kunnat slappna av. Alltid gå med höga axlar och metallspån som skaver i magen. Markus hade betytt att han kunde säga det som han ville säga. Göra det som han ville göra. Markus hade hittat på en idé om hur de skulle göra gott tillsammans. Det var en jättebra idé. Markus visste ju att Lukas hade gjort sig skyldig till mord. Ett mord. Att föröka göra gott och göra det man kan var inte mer än rätt. Är det värt att göra allt det här för Markus. Ja! Lukas skulle göra det tusen gånger om. Om det skulle behövas. Så fin var Markus.

– Det är nog bara att säga som det är. Rakt ut liksom, sa Lukas.

– Jag skulle behövt lite stöd, lade han till.

Men höll allt det där på att förändras? Lukas förstod inte vad som hade hänt på slutet då Markus hade anklagat honom för massa saker som han inte gjort. Han hade inte varit i Markus lägenhet. Han hade inte filmat Markus. Och vad det där var med att Markus hade kört i diket hade han inte någon aning om. Lukas hade ju varit fullt upptagen med att gillra fällor för Markus i Teodoras stuga i fjällen. Det var ju där det var tänkt att Markus skulle hållas. I ödemarken. Långt till närmsta hus. Där hade Lukas tänkt leka med Markus. Att utnyttja honom. Att plåga honom. Men det blev inte så. Varför håll Markus på att med säga alla de där elaka sakerna? Var inte Markus kär i honom längre? Höll det på att ta slut? Var det här all tid av lycka om han förtjänade i sitt liv?

– Mamma är hemma, sa Lukas när de svängde in på Salviavägen.

Markus frös till is. Allt det här skulle verkligen bli av. Allt det som han hade förfasat sig över. Så såg Markus att Lukas var nervös. Han flackade med blicken och uppträdde oroligt. När Lukas parkerat bilen tog Markus hans hand och tittade på honom.

– Du behöver inte göra det här…, sa Markus.

Lukas funderade en liten stund. Det var helt tyst i bilen.

– Jo, jag vill göra det. Kom så gör vi det.

De gick den korta vägen till det lilla tegelhuset. Lukas drog i dörren utan att knacka först. Den var låst. Han knackade. Genom det avlånga, ostrukturerat mönstrade, grönskimrande glaset i dörren kunde de se konturerna av något som rörde sig inne i huset. Den oformliga skepnaden bakom glaset gjorde Markus ännu mer nervös. Snart skulle han stå öga mot öga med sin svärmor.

Men det var en man som öppnande.

– Ja?

Mannen såg frågande ut.

– Är mamma hemma, frågade Lukas.

– Mamma? Jaha det är du. Ja, det är hon, svarade mannen och flyttade sig från sin position i mitten av dörrhålet.

Markus och Lukas steg in i huset. I dörren till köket uppenbarade sig en kvinna med brunt lockigt hår. Kvinnan skyndade fram till Lukas. Hon såg förvånad ut. Så förvånad så att Markus började misstänka att de hade stört mitt i något som inte bör störas.

– Men kommer du? Var har du hållit hus?

Hon kramade Lukas länge. Kärleksfullt. Markus noterade på avstånd. De tycktes inte ha en så problematiskt förhållande som Markus hade befarat.

– Jag har ju varit hos Teodora. Jag är ju husvakt. Det sa jag ju sist när jag var här.

– Men vad har du gjort med din telefon…jag har försökt att ringa.

– Den har gått sönder. Men jag har en ny telefon nu, du ska få numret. 

– Ja, det måste jag ha. Jag vill ju nå dig. Jag vill ju komma och hälsa på i Lofta Utkik.

– Det kan du väl göra. Vi får prata om det. Bjuder du inte på kaffe eller nått?

– Jovisst, vem är du då, sa Liselott och vände sig till Markus.

Markus tog ett steg fram mot sin svärmor och räckte fram handen.

– Det här är Markus!

Lukas bröt in och hann före med presentationen.

– Hej, hälsade Markus.

– Markus är min kille, sa Lukas utan omsvep.

Herregud tänkte Markus. Kunde man inte få en enda liten sipp kaffe och kanske byta några meningar innan bomben briserade.

– Kille, upprepade Liselott.

– Ja, kille, bekräftade Lukas.

Mannen som hade öppnat dörren hade återigen placerat sig i dörröppningen. Denna gång i öppningen till köket och stod på första parkett för att höra och se vad som pågick.

– Men…började mannen plötsligt och tog samtidigt ett snabbt steg ut i hallen.

– Vem är du, frågade Lukas?

– Leffe.

– Jasså det är du, sa Lukas ointresserat.

Jo, hans mamma hade ju pratat om någon Leffe och den här såg ut att vara i samma stil som de tidigare karlarna. Riktiga oduglingar allihopa. Mer muskler än hjärna.

– Ja det är jag, sa Leffe. Du visar dig knappt här och när du väl kommer så kommer du hem med sådant här. Är det rätt att komma med sådana där problem?

– Vad är det för problem menar du, sa Lukas.

Så var det Markus som satt på första parkett. Han iakttog vad som skedde utan att själv delta. Han ogillade mannen som pratade om saker han inte hade med att göra. Det kändes som om Leffe hade ett behov att markera att han var karl i huset och det var han som bestämde. Inte nog med att det var en stressande situation redan för början. Att hatare var närvarande gjorde ju inte saken bättre. ”Leffe” borde nog passa sig, tänkte Markus. Annars kunde det här sluta illa. Med tanke på vad Lukas var kapabel göra med honom.

– Bögar hör hemma i Stockholm. Tänk på vad folk kommer att prata här. Vill du verkligen det? Vill du verkligen utsätta din mor för det?

Lukas tittade iskallt på Leffe. Markus tog ett steg fram för att kunna vara med och förhindra det som riskerade ske.

– Och du!

Nu hade Leffe vänt sig till Markus.

– Jag tycker att du ska gå. Det här är något som familjen bör prata om. Gå ut ett tag så vi får reda upp detta.

– Nej, det är du som ska gå.

Rösten kom från ytterdörren. Där stod Liselott. Hon öppnade den dörren.

– Det är min son du pratar med. Mår han bra så gör jag också det.

– Men…, började Leffe.

– Inga ”men”, sa Liselott. Om jag brydde mig om hur folk pratade så hade jag inte bott kvar här. Acceptera. Eller lämna. 

Leffe tittade på henne. Sedan på Lukas och till sist på Markus.

– Fy fan, mumlade han, tog på sig sina skor och försvann ut utan att vända sig om.

Liselotte lät dörren gå igen med en smäll.

– Sådär ja, sa hon bestämt. Ibland blir man så trött på surgubbar!! Vill ni ha kaffe sa ni?

Lukas och Markus tackade ja till kaffe. De tittade på varandra. Vad var det som hade hänt? Var de accepterade?

Liselott sa ingenting medan hon laddade kaffe­bryggaren.

Hon behövde nog också några sekunder för att smälta allt som nyss hänt, tänkte Markus. Kanske hade hon och Leffe suttit och tittat på TV i godan ro när Lukas hade ringt på dörren. Eller så hade de ägnat sig åt någon annan trivsam aktivitet. Sedan hade sonen kommit instormande med gäst och nyhet. Hoppet om barnbarn hade försvunnit ut i universums mörker. Därtill hade hon tvingats välja sida och kört iväg den man hon valt. En man som hon förmodligen tyckte om med alla hans fel och brister. Det var inte någon lätt situation och den var man tvungen att ha respekt för. Och till sist var nog hans egen närvaro besvärande. Det var ju han som hade fördärvat hennes sons sinne och förstört hans potentiella framtid som kvinnokarl på bygden.

– Har du anat något, frågade Lukas lite trevande.

– Var inte orolig. Lukas, sa Liselott. En mor ser saker, vet du.

– Så du har förstått?

– Jag har inte tänkt så mycket på det. Du är du. Ingen är som du.

Hon kunde nog inte sett så mycket, tänkte Lukas. Eftersom han själv inte hade vetat om att han kunde älska en kille förrän för bara ett litet tag sedan. Men att aldrig visat upp någon tjej var ju ett tecken förstås.

– Hur träffades ni då, frågade Liselott.

Markus drog efter andan. De borde såklart ha kommit på någon bra story om det. Att hennes son slagit sin nya kille medvetslös för att några dagar senare kidnappa honom genom att locka honom sexuellt på ett gym skulle nog inte vara en gångbar historia i dessa sammanhang. Kanske inte heller att krydda historien att allt föranleddes av en mordutredning som hennes son varit upphovsman till. Allt lät helt sinnessjukt i Markus huvud. Men verkligheten överträffar ju dikten hela tiden.

– Vi träffades första gången i Lofta Utkik, sa Lukas.

Markus noterade att Lukas inte ljög. Varför talade han sanning helt plötsligt när han hade ljugit om filminspelningen och biljakten. Markus mindes just en sak som han lärt sig av sin far. Att de farligaste personerna var de som ljög när de inte behövde. Lukas hade kunnat säga sanningen till honom. Inget hade ju blivit sämre av det. Men Lukas hade valt att ljuga istället. Trots att han inte behövde.

– Jasså, bor du där på sommaren?

– Nej, han bor på Manningsholm, svarade Lukas.

Markus hade ännu inte fått en syl i vädret. Det var som om han hade en slipad advokat som hade tagit över samtalet för att han inte skulle säga fel saker. Markus sippade på sitt kaffe som nyss serverats.

– Manningsholm? Där jobbade min farfars far, sa Liselott. Han hjälpte till på gården. Gårdskarl. Jag har börjat släktforska och har fått fram det. Men vad gjorde du i Lofta Utkik då?

– Han var där i jobbet, sa Lukas.

– Men Lukas, kan han inte få svara själv?

Markus harklade sig för att säga något. Men vad?

”Jo, jag var där för att utreda ett mord som din son här har begått”. Och sedan fylla på med något i stil med

”ganska intressant faktiskt, eftersom det nog var det grymmaste mordet någonsin i svensk kriminalhistoria”.

Kanske kunde han fylla på med

”ja, din son slog ner mig första gången. Så romantiskt.” Trots att Liselott påstod sig ha koll och innehade någon form av moderlig intuition hade hon med all säkerhet missat en hel del när det gällde hennes son.

– Men det stämmer, bekräftade Markus. Jag var där och jobbade lite och så träffade jag på Lukas helt enkelt. Men när var det din farfar far jobbade på Manningsholm?

Markus försökte styra om samtalet eftersom nästa naturliga fråga hade varit vad han jobbade med. Och detta var ett allt för brännande hett ämne att ta just för tillfället.

– Hmm, jag tror att han jobbade där i början på 1900-talet.

– Vad hette godsherren nu…han som han jobbade åt…funderade Liselott högt. Det var något konstigt namn…

– Jasså, konstigt namn inflikade Lukas och kastade ett öga mot Markus.

Det var nästan första gången de fick ögonkontakt sedan nattens katastrof. Det brände till inne i Markus. Han längtade efter Lukas.

– Vad hette godsherren då, pressade Lukas.

– Ja.…det är det jag försöker komma på, svarade Liselott.

– Vad hette din farfars far då?

Markus var tvungen att fråga. Det var ju en märklig slump att Lukas morfars farfar hade jobbat på gården. Han bläddrade i sitt minne. Sterner. Det var så som Liselotts pappa hette? Så det var Sterners farfar alltså…det började bli förvirrat i Markus huvud. Hade Liselott sagt fars farfar? Farmors farfar? Farmors morfar?

– Hilmer Johansson, hette han.

– Himler, utbrast Lukas.

– Nej, Hilmer, skrattade Liselott.

Markus nöjde sig med att dra lite på munnen. Men han hade ändå namnet som han kunde kolla upp.

Samtalet fortsatte sedan med vad Liselott hade gjort under dagen. De aktiviteter som Markus misstänkt nämndes inte bland dessa.

Lukas berättade om Markus och hans projekt med båten ”Mimmi”. Den skulle ut på sjön så snart den blivit tätad och Lukas hade varit mycket noga med att påpeka att Mimmi minsann skulle segla väldigt snart. I detsamma så hade han tittat på Markus så att han inte missade vad det var som gällde.

– Det låter mysigt, sa Liselott. Du tycker ju om att vara på sjön, Lukas.

– Ja, jag gör ju det, sa Lukas. Vi hade ju aldrig någon båt.

– Nej, det är inte lätt att ta hand om en båt när man är ensam. Den ska ju sätts i. Och sedan ska den tas upp.

– Det är därför jag tycker att det är så kul med den här båten, sa Lukas.

– Ni får väl bjuda med mig på en tur då.

Markus iakttog samtalet man tittar på en boll som är i spel i en tennismatch.  Gick inte det hela lite väl snabbt? Nu skulle svärmor med i båten. En båt som var allt annat en sjösäker.  En svärmor som i och för sig verkade ha sunda värderingar och var trevlig men som han inte visste något om i övrigt. Var hon verkligen så god som det framstod. Och hur var det med alkoholen? Det gick ju inte att ha med sig någon fylltratt på sjön som man måste ha ansvar över. Tänk om hon fick bommen i huvudet eller viglade över bord. Nej, någon sådan seglats skulle nog inte ske i brådrasket. Speciellt inte så länge det inte gick att lita på Lukas. 

– Förresten hade jag ett konstigt besökt här som frågade mycket om dig, sa Liselott plötsligt och vände sig till Lukas. 

– Jasså vem, frågade Lukas.

– Det var någon som kallade sig Katrin Pinkman.

– Pinkman, upprepade Lukas frågande.

– Ja, hon var så misstänkt så jag trodde nästan att det var den där stalkern som du pratade om.

– En stalker, utbrast Markus.

Så var det tre personer i tennismatchen. Åskådaren hade känt sig tvingad till en plötslig entré när det plötsligt började yppas saker som han inte förstod. Lukas hade väl haft en manlig stalker. Eller vad pågick här?

– Ja, jag berättar sen, lugnade Lukas.

– Mörkt hår, ganska lång. I trettioårsåldern kanske, sa Liselott.

– Min stalker var yngre, sa Lukas.

– Vad hade hon för kläder, frågade Markus. Vad ska hon?

– Hon hade en snävkjol och höga stövlar. Hon sa att hon var från SCB.

– Och hon frågade hon saker om Lukas, fortsatte Markus.

Han började få en ond aning om vad som var i görningen. En mycket ond aning.

– Ja, det var så konstigt eftersom det var den som bodde i huset som hon sökte först.

– Men hon ställde ändå frågor om Lukas, frågade Markus.

– Ja, det var det som var så konstigt.

Markus och Lukas tittade på varandra. De förstod de båda vad som hade hänt. Det var Cassandra som varit på besök. Cassandra Brinkman.

– Vad ställde hon för frågor, frågade Lukas.

– Hon frågade vart du bodde nu och så.

Markus iakttog Lukas. Han hade precis sett en förändring hos honom. En mycket oroande förändring. Hans ansiktsuttryck var oförändrat men ögonen hade blivit svarta. Svarta som den mörkaste av nätter. Som den djupaste havsgrav. Som det mörker som bara återfinns i universums utkanter. Det var ett obeskrivligt, bottenlöst hat som flödade ur Lukas.

En millisekund fick Markus för sig att hela rummet hade fryst till is. Väggarna var full av tjock is som letade sig ner för dem. Tapeter och tavlor kunde bara skönjas bakom isen. Så var känslan. Men vad hade Cassandra gjort hos Liselott? Hon kunde ju inte fått ut mycket på de där enkla frågorna.

– Vad svarade du då, frågade Lukas.

– Jag frågade varför hon ställde frågorna. Då gav hon upp.

Nu isade det till igen i Markus. Kropp. Plötsligt förstod han ju vad Cassandra ville med sitt besök.

– Vad hände sedan, frågade Markus.

Han ville ha sin teori bekräftad så fort som möjligt. 

– Hon lånade toaletten. Sedan åkte hon.

Med det svaret på frågan fick Markus sina värsta farhågor bekräftade. Cassandra hade varit ute efter DNA. Och hon stal DNA inne på toaletten. Det betydde ju att Cassandra låg minst ett steg framför dem. Hon hade efter stölden inne badrummet möjlighet att köra en analys som riskerade säga en hel del. Mor och son har exakt samma mtDNA. Med detta kunde Cassandra visa att det var antingen Liselott eller Lukas som varit i Tjusedal. Och i hans egen lägenhet. Och det var ju inte Liselott.

– När var hon här, frågade Markus.

– För två dagar sedan.  

En DNA-analys kunde ta ungefär tre arbetsdagar beroende på transporter och kvalité på provet. För att vara på den säkra sidan så borde de räkna med två dagar. Cassandra skulle snart ha en klar DNA-profil. Sedan skulle den DNA-profilen jämföras hos NFC. Det kunde ta allt från några timmar till några dagar beroende på hur mycket de hade att göra på NFC.

– Men vem var det då, frågade Liselott?

– Kan jag få låna toaletten, avbröt Markus.

– Ja, självklart. Till höger bara, sa Liselott och pekade.

Markus hastade ut ur köket och in i badrummet. Hans enda ärende i badrummet var att kontrollera vad Cassandra hade sett och gjort där inne.

Markus scannade badrummet med blicken. I samma rum hade Cassandra alltså varit bara två dagar innan. Nu såg han själv samma saker som hon sett. Toalett, badkar och handfat. Att rent och snyggt. Handdukar i jordfärger prydligt uppradade på en hylla. Det här var ingen alkisgrotta. Långt därifrån. Kanske hade Lukas mamma gjort den långa och mödosamma resan ur sitt missbruk? Här hade Cassandra inte kunnat hitta något bra DNA. För att hitta det hade hon behövt ha mer tid på sig än den som fanns tillgänglig. Hoppet tändes hos Markus. Med smutsigt DNA skulle analysen ta längre tid. Det skulle också ge Markus och Lukas längre tid på sig att göra något.

Markus öppnade badrumsskåpet. Hårborsten var det första han såg. Han tog den och tittade närmare på den. Där fanns de! Små fina strån från Liselott. Med rot. Cassandra hade fått med sig komplett DNA från Liselott. Hon skulle snart få reda på om mördaren i Tjusedal var släkt med Liselott.

Markus kände hur hans värld var på väg att raseras. Vad exakt skulle han och Lukas göra? Rymma utomland? Då skulle de bli efterlysta båda två. De skulle inte klara det. Inte i längden. Alla Markus tillgångar skulle bli frysta och de skulle inte ha något att leva av. Markus lutade sig fram och tittade in i spegeln. Han mådde inte bra. Som om han behövde spy. Det syntes i spegeln. Han kunde fysiskt känna hur hans framtid skiftade läge. Hur okända krafter ändrade på hans öde. Markus kände sig plötsligt rädd och osäker på framtiden. Vad är det jag har givit mig in på, tänkte han. 

Han öppnade dörren försiktigt och vände sig om och tittade in i badrummet en sista gång. Var det i just detta rum som hans liv med Lukas skulle ta slut? Skulle han berätta vad han visste för Lukas? Hur skulle Lukas ta det? Han måste fundera. Men han hade inte lång tid på sig. Bara några timmar innan han kunde vidta en åtgärd på egen hand eller berätta för Lukas. Vilken väg skulle han välja?

Markus kunde höra dova röster från köket. De fick honom att stanna upp.

Det var Lukas röst.

– Jag ville inte göra dig besviken. Men…alltså…han är så otroligt speciell. Jag…det är till och med svårt att säga det…men…jag kan vara mig själv med honom…det är så skönt.

– Men Lukas, kom…gubben då.

– Jag älskar honom verkligen…så otroligt mycket.

– Du verkar vara så glad.

– Det är jag. Jag har det bra nu.

Markus stod blixt stilla. Lukas hade förklarat sin kärlek till honom när han inte var där. Helt ovetande om att allt höll på att förändras. Cassandra var redo att låsa in Lukas för all framtid. Hon skulle ta allt ifrån honom. Krossa honom. Lukas skulle inte ha en chans. Hon skulle ta deras kärlek och döda den som om den inte vore något värd. Kärleken kanske inte var värd något för henne. Men för Markus var den allt. Han hade hört Lukas förklara sin kärlek för honom till sin mamma. Det betydde mycket.

När Markus hörde detta så bestämde han sig att fortsätta försöka. Han var inte den som gav upp. Kanske fanns det en förklaring varför Lukas ljög för honom. Han kunde inte bara ge upp allt som han vunnit. Det han tagit så stora risker för. Men visste inte vad han skulle ta sig till. Vad skulle bli nästa steg? Han hade ingen plan. Det var helt tomt bakom pannan. Fanns det någon möjlighet att vara få vakna upp från den här mardrömmen? Vakna upp till en scen där han låg i Lukas famn och lyssnade på hans andetag. Precis som i Fjällviken.

– Du är värd det, sa Liselott. Och Markus verkar trevlig. Lite blyg.

– Ja, han är verkligen gullig. Han är så bra för mig.

– Jag är så glad för din skull.

– Tack.

– Kom ihåg vad jag alltid sagt. Du måste lova mig det här, Lukas. I allt som du gör - lova att alltid vara dig själv

– Jag lovar, mamma.

– Det var länge sedan jag sett dig skratta så mycket.

– Du anar inte hur mysigt vi har det tillsammans. Vi har lånat ett litet hus av Manningsholm och jobbar med båten på dagarna.

Lukas skrattade. Han lät verkligen lycklig. Det var som han hade fått läkning för sin sargade själ. Men han skulle inte ha skrattat om han visste det som Markus visste.

Markus samlade sig och gick åter in i köket. Han sa inget.

– Men skulle inte du vakta mammas hus, sa Liselott.

– Jo, vi åker tid ibland och kollar till det. Skvallra inte.

– Jag ska inte skvallra, men det är nog bäst att ni ser till att det är snyggt om hon bestämmer sig för att komma hem.

– Ja, vi får åka dit och fixa till det då. Eller hur, Markus?

– Ja, det får vi göra.

Markus svarade kort. Han hade annat att tänka på. Hur skulle han stoppa den perfekta stormen som var på väg mot hans och Lukas håll.

Besöket hos Liselott fortsatte ännu en stund. Markus fick ett bra intryck av henne. Hans tidigare spekulationer om att hon slagit Lukas när han var liten kom på skam. Han skämdes lite över hur han hade tänkt. Liselott var inte något dumhuvud så det kan hon inte ha gjort. Tvärt om verkade hon vara väldigt kärleksfull mot sin son. Markus deltog inte så aktivt i besöket utan lade sig bara i när det blev absolut nödvändigt. Han kanske inte gjorde det bästa intrycket på nya svärmor med sitt plötsliga toalettbesök och sina förvirrade frågor. Han framstod nog som des­illusionerad. Men det var inget att göra åt. Kanske skulle han få sin revansch någon annan gång. När han typ räddat hennes son från ett livslångt fängelsestraff. Hans hjärna var byggd för att finna samband och lösningar och den var fullt upptagen med att göra så.

Markus lyckade på slutet flika in en anekdot om Mimmi. Hur de hade upptäckt att vattnet flödade in. Liselott hade skrattat. Kanske lyckades han ändå avsluta på topp samtidigt som berättelsen kunde verka avskräckande inför planering av framtida seglatser. Win-win…

– Men vad har du för telefonnummer nu då, frågade Liselott Lukas när de stod i dörröppningen.

– Jag skickar ett sms så får du det, svarade han. Men hur går det med Leffe nu då?

– De går nog bra. Han är en sådan där som inte gillar förändringar. Han är inte van liksom.

– Ja, han verkade lite…

– …men den här förändringen får han acceptera, avbröt Liselott.

– När får man träffa dig nästa gång då, frågade Liselott och vände sig mot Markus.

– Snart, får man hoppas, svarade Markus.

Men för tillfället såg det ut som om det skulle bli tidigast om några månader när rättegången mot Lukas skulle börja. Då hade både hon, Lukas och förmodligen även han själv krossats som människor. Markus hade nog ett åtal att vänta för skyddande av brottsling när dammet från den första striden lagt sig. För att inte tala om ett liv mitt i offentligheten. Journalister, intervjuer, och gatlopp. Livet som den diskreta killen som smälte in i tapeten, med all frihet som det innebar, skulle för alltid vara över. 

Med tunga steg gick Markus tillbaka mot bilen. Det var då han bestämde sig. Han tog ett beslut. Ett beslut som skulle få större konsekvenser än han någonsin hade kunnat ana.

Trots att Lukas uppenbarligen hade ljugit sig blå den senaste tiden så hade Markus bestämt sig att berätta vad han kommit fram till i mammans badrum. Han skulle inte själv sänka sig till samma nivå. ”When he go low, I go high”, tänkte han för sig själv. Att berätta var det ärligaste att göra. Inte minst för att Markus hade känt sig så ensam där han stått i hallen och lyssnat på Liselott och Lukas prat i köket. Hur han hört Lukas prata om sin kärlek för honom. Då hade Markus burit på en kunskap som de i köket inte hade. En kunskap om vad som skulle komma. Att allt skulle raseras till grunden bara inom några ynka dagar. Deras kärlek skulle avrättas. Han hade också lovat sig själv att aldrig hålla Lukas utanför. Det här var en resa de skulle göra tillsammans.

Redan när Markus kommit en liten bit in i sin berättelse hade han börjat ångra sig.  När Markus hade beskrivit vad Cassandra haft för planer med sitt oannonserade besök hos Lukas mamma hade Lukas uppsyn mörknat. Han hade stannat bilen för att kunna lyssna intensivt på vad Markus sa. Ögonen blev återigen svarta. Käken spändes. Ur hela hans väsen utstrålades ett hat. Ett hat som var så starkt och påtagligt att det gjorde Markus rädd. Inte rädd för sin egen del utan för alla som kom i vägen för Lukas vrede.

– Hon lurade mamma, sa Lukas tyst och tittade rakt fram på vägen.

– Ja, det gjorde hon ju, bekräftade Markus.

– Hon kan förstöra allt, konstaterade Lukas.

– Ja, det kommer hon. Om hon får träff i registret på håret från Tjusedal jämfört med det som hon tog hos Liselott. 

– Men hon ljög…

Det blev tyst en liten stund. Lukas satt orörlig. Markus försökte fundera ut vilka tankar som rörde sig inom Lukas i denna stund. Men han kunde inte.

– Hon kommer att få träff, sa Lukas tyst.

Det blev tyst igen. Kanske var det här öppningen som Markus hade väntat på. Var det härifrån som Lukas skulle börja hålla sig till sanningen?

– Jag funderar på om jag ska ringa henne, började Markus.

– För att avleda henne alltså, fortsatte han.

– Skulle inte det vara misstänkt? Att du plötsligt tar kontakt med henne, sa Lukas eftertänksamt.

– Nja, tror du? Det är ju ingen som misstänker mig?

– Vad ska du säga då? ”släng proverna”. De kommer ändå inte visa något. De är inget att ha” Va??

– Nja, men kanske avleda hennes uppmärksamhet på något sätt. Se till att saker tar längre tid. Jag vet faktiskt inte. Kan vi inte fundera ut något? Du behöver inte vara arg på mig när jag vill lösa det här.

– Fundera ut något? Som vaddå?

– Ja, hmm…jag vet inte just nu…

– Nej det är ju det som är problemet, Markus. Det kanske inte finns någon lösning. Har du tänkt på det?

– Nej, det har jag inte tänkt på, ljög Markus.

Det hade han ju. Han själv såg ju situationen som nattsvart. Men de kunde väl inte bara ge upp?  

– Alltså…fan…, började Lukas.

– Men kan vi inte bara fundera lite och se om vi kan göra något?

– Joo, det är klart vi kan. Men det känns bara hopplöst just nu.

Lukas såg uppgiven ut. Axlarna sluttade och han tittade rakt ut i den tomma luften. Men plötsligt mörknade han igen.

– Allt är Cassandras fel, sa han sakta.

Precis som att han hade gjort en upptäckt. 

– Nja... joo…men hon har ju ett jobb att sköta.

– Nej hon sköter inte sitt jobb, protesterade Lukas. Hon gör ju mer än vad hon får. Hon får väl inte ljuga?

– Nä, det får hon ju inte förstås, svarade Markus eftertänksamt.

– Hon ljög och utnyttjade min mamma, sa Lukas. Får hon göra så?

Markus började få onda aningar om vart det hela var på väg.

– Nej, det får hon ju inte förstås. Hon tog en genväg, bekräftade Markus.

– En genväg…sa Lukas…hon tog en genväg, säger du.

– Ja, det gjorde hon. Hon skulle inte ha gjort så. Hon skulle först letat bevis på annat sätt. Efter att hon fått ihop tillräckligt hade hon kunnat begära DNA-testning. Men hon bedömde väl att hon inte skulle kunna komma så långt på laglig väg…därför gjorde hon såhär. Det fanns inga andra bevis att gå på liksom.

– …och därför beslöt hon att luras, avbröt Lukas. Det är inte rättvist.

– Ja, jo hon lurades, bekräftade Markus.  

– Hon hatar verkligen mig, sa Lukas.

Lukas uppgivenhet var borta. Samma mörker som kommit över Lukas när Markus först hade börjat berätta om hur Cassandra hade lurat hans mamma hade återkommit. Denna gång ännu starkare.

Lukas hade börjat köra. Han sa inget. Han verkade fundera över situationen.

Markus funderade också under tystnad. På sitt håll. Men det var inte några lösningar som han funderade på. Han hade sett Lukas reagera med ett sådant hat att det hade tagit över fokuset för hans oro. Men han var nog tvungen att säkerställa att Lukas och Cassandra aldrig skulle mötas. Det skulle bli ett möte riskerade att sluta på…ett inte så bra sätt. Markus visste att Lukas skulle ta till alla medel för att få problemen att försvinna. Markus ville också att problemen skulle försvinna, men han hade inte en riktigt lika gränslös verktygslåda till sitt förfogande. Han ville återgå till livet i stugan i kanten av ängen. Till segelbåten. Till sommaren. Till kärleken. Till lugn och ro.

Förmiddagens händelser hade förändrat allt. Hur skulle de kunna komma vidare? Det kändes helt osannolikt att allt det här egentligen hade hänt. Markus kände det som om han såg en film som spelades upp framför hans ögon. Hur kunde den lyckliga tiden plötsligt förvandlas i ett komplett mörker. Markus hade varit så lycklig. Omgiven av kärlek. Sedan hade olyckan kommit. Och den olyckan hade ett namn. Cassandra.  

Plötsligt kände han att en hand lades på sin egen. Markus tittade upp och mötte Lukas blick.

– Jag vill inte förlora dig, sa Lukas tyst.

Markus tittade på Lukas. Han visste inte vad han skulle säga. Det hela var på väg mot katastrofen i en oerhörd hastighet. Allt sade honom att de bara hade några dagar kvar tillsammans. Efter dessa sista dagar skulle de hämta Lukas. Sedan skulle helvetet dra igång på riktigt. Rättegång. Och journalister. Slut på det tillbakadragna livet. För alltid. Se Lukas lida. Vara anklagad. Att aldrig mer få krama honom. Markus rös till. Det var en så fruktansvärd känsla. Det kändes plötsligt som om hans liv hade tagit slut.

– Är du orolig, Markus, frågade Lukas.

Handen på hans hand gjorde gott. Frågan lika så.

– Ja, lite, svarade Markus försiktig.

Sanningen var att han var livrädd.

– Vi får fundera ut något, sa Lukas.

– Ja, vi får det…

– Vi kanske inte har så många dagar kvar tillsammans…vi måste ta tillvara dem liksom…vi måste sluta bråka.

Markus sken upp. Lukas log sitt magiskt vackra leende. Men dubbla känslor kom genast över Markus. Det var ju en underbart romantisk tanke det där med att leva ut de kommande dagarna som om de var de sista de hade tillsammans. Men tanken att den kvällen som nu nalkades kanske var den allra sista kvällen de hade tillsammans gjorde honom också så fruktansvärt rädd.

– Vad vill du göra då frågade Lukas. Om det var vår sista kväll tillsammans alltså?

– Jag skulle nog vilja att vi äter en god middag tillsammans. Med vin. Och att jag får mysa med dig hela natten.

– Det låter ju helt underbart, utbrast Lukas. Vi gör det! Så funderar vi på vad vi ska göra imorgon. Inte ikväll. Inte fundera i mer ikväll. Okay?

– Ja. Okay.

  

Cassandra kände sig trött. Hon hade rört sig från det högtrafikerade området vid sitt skrivbord och kaffemaskinen och stod och tittade ut genom ett fönster. Inte nog med att hon var bland de sista på våningen att lämna polishuset för kvällen. Bilderna från det som hon läst och sett påverkade nattsömnen som varit minst sagt orolig. Hon varit uppe. Druckit kallt vatten. Druckit varmt vatten. Gått ut på balkongen för att kyla ner sig. Hon hade till och med frågat sig om det var värt det. Det var inte normalt att utsättas för all den här ondskan. Det kunde inte vara nyttigt på sikt. Sakta men säkert skulle hon få en helt förvriden verklighetsuppfattning. Hon kanske till och med skulle sluta tro på allt som var gott.

På morgonen kom tvivlet. Trots att Cassandra hade dragit ner en mörkläggningsgardin så långt det gick så nådde en otroligt intensiv stråle koncentrerat ljus in till hennes sovrum. Hon låg och stirrade på strålen. Var det verkligen samma mördare i Tjusedal och Gotland? Mördaren på Gotland hade ju använt allehanda redskap för att plåga och döda sina offer. Inget av det syntes stämma med Tjusedal. Där hade man använt handkraft för att uppnå sina syften.

Offren på Gotland hade legat en betydligt längre tid. Flera år enligt den första bedömningen. Tjusedal var nytt. Från i våras. Hade verkligen en mördare gått från mer avancerade metoder till enklare? Borde inte det normala vara tvärt om? Om man kunde prata om något som är ”normalt” i detta sammanhang. I Tjusedal hade offret varit fånge och plågats länge. Hade det varit så även på Gotland. Det visste man inte än. Visst kunde kropparna ha förflyttats till skogen…men varifrån i så fall. Det fanns ju få hus som låg alldeles i närheten.

Nej, det var något som inte stämde.

Plötsligt hörde Cassandra Miriams röst. Återigen hade hon smugit sig fram till Cassandra.  

– Har du sett det här, hade hon frågat.

Cassandra hade svarat nej mitt i dagdrömmen utan att hon visste vad det rörde.

Man hade identifierat ett av offren man hittat på Gotland. En Liam Mellom. En tjugoettårig kille. Hans familj hade anmält honom försvunnen någon gång under förra våren och de bodde bara någon kilometer från den plats där benen hittats. Om benen tillhörde denne Liam så kunde man börja titta i dennes bekantskapskrets efter misstänkta. Gotlandsteamet skulle börja kolla upp Liam Mellom.

Efter en stund var de framme vid Manningsholms huvudbyggnad. Det var kallt och rått inne i det stora huset. Det fanns fortfarande grå plast framför några av fönstren. De gick in i huset och ner i vinkällaren. Den ensamma lampan lyste klart i taket.

Markus stannade plötsligt till mitt i rummet. Det var första gången de båda var tillsammans i det här rummet sedan…

– Det var här du tog mig, sa han och vände sig till Lukas.

Lukas kom fram till honom.

– Ja, det var det, sa han och log. Men du var min redan när jag tog första steget in i huset.

– Men mycket har hänt sedan dess, sa Markus.

– Ja, verkligen.

Lukas lade sina armar om Markus hals och kysste honom. Först på pannan och sedan på munnen. I kyssen glömde Markus bort all oro och alla problem.

Under lampan formerades ett mikrokosmos av värme. Ingen av de två ville röra sig ur den skyddande bubblan. Markus såg upp på Lukas. Den ensamma lampan formade även denna gång ett mäktigt sken bakom hans Lukas huvud. Ett suggestivt sken.

Det kändes lite konstigt att stå på samma plats igen. Samma plats som givit så mycket minnen. I hela sitt liv hade han tyckt att det var något speciellt med just det där rummet. Det var kusligt där inne. Det hade Markus tyckt ända sedan han var ett litet barn. Det var alltid till detta rum som hans far förirrade sig när han fortfarande bodde hemma. Men rummet var samtidigt lockande. I efterhand kunde man nästan tro att det låg någon form av energi i rummet som förebådade det som skulle komma. Och om det verkligen var den sista kvällen tillsammans så var det ännu ett speciellt tillfälle i vinkällaren. Ett tillfälle Markus skulle bära med sig i sitt hjärta för resten av sitt liv.

Världen tycktes snurra omkring de två killarna. Trafikens brus. Pulserande storstäder. Krig och oro. Kring bergskedjornas toppar skrek vinden. I vinkällaren var det tyst.

– Vi tar de där. De ser goda ut, sa Markus efter en stund och drog ur två slumpvis valda flaskor ur hyllorna.

Lukas granskade valen.

– En champagne, sa han och lös upp.

– Ja, det måste vi väl ha. Och en flaska rött till köttet.

– Det blir perfekt. Du kan få grilla om du vill.

– Så generöst av dig.

– Ja, jag känner mig generös. Du kan till och med få ta hand om mig ikväll, sa Lukas. 

De åkte vidare mot Manningsholms jaktstuga för att kanske spendera den sista kvällen tillsammans.

När Markus stod vid grillen så trängde sig tankarna tillbaka. Hur skulle han kunna lösa det här? Det var han som var äldre. Det var han som hade erfarenhet av polisarbete. Det var hans uppgift att lösa detta. Och hur framför allt, hur skulle man kunna lösa det hela på ett snyggt sätt? Ett etiskt sätt.

Markus stirrade långt in i kolens glöd. Det liksom pulserade där inne. Rött, orange och gult om vartannat. Markus försökte sortera upp sina tankar. Vilka alternativ fanns? Det första alternativet var ju att försöka få Cassandra att halka in på fel spår. Det var ingen lätt uppgift. Som att avleda en spårhund som fått korn på något. Att Cassandra var på rätt spår gjorde det hela ännu svårare.

Men att få någon som var på rätt spår att gå över till fel borde väl i vart fall teoretiskt var lika lätt eller svårt som motsatsen. Men hur skulle det gå till? Lansera en alternativ mördare? Vart skulle denna nya mystiska icke existerande mörare komma ifrån? Hur skulle han kunna få en ny mördare att framträda ur skuggorna i utredningen. Någon sådan mördare hade han ju inte själv sett. Men det berodde ju på att han själv hade haft rätt hela tiden. Det var ju Lukas som var mördaren.

Alternativ två skulle kunna vara att försöka eliminera Lukas som mördare utan att behöva lansera någon ny. Det skulle exempelvis gå ut på att på något sätt förse Lukas med ett alibi. Eller möjligtvis plantera ett bevis som…

Glödhögen rasade ihop. Ett litet moln av aska och vit rök steg mot himlen. Det var nog ett omen. Hur kunde han ens fundera i dessa banor. Det han planerade var inget annat än att köra en polisutredning i sank. Ljuga för och bedra de rättsvårdande myndigheterna.  Och i vilket syfte sen. För att en konstaterad mördare skulle gå fri. Det var ju ingenting som lät så bra rent objektivt sätt.

Men å andra sidan var mycket på spel. I krig och kärlek var allt tillåtet hade någon sagt. Det här handlade om både krig och kärlek. Kunde det verkligen förväntas av en vanlig människa i hans utsatta position att tänka objektivt. Hans tankar var ju subjektiva. De utgick från vad som var bäst för honom själv. Som en överlevnadsinstinkt. Det var svårt att förtycka instinkter som utvecklats genom tusentals generationer. Kunde det förväntas av en enda privatperson att så emot ett sådant tryck? En enda enkel individ. Helt ensam.

Glöden verkade pulsera intensivare än innan. Inne mellan kolbitarna bildades små blå lågor som sakta och smekte träet i långsamma, svepande, hypnotiserande rörelser. Färgerna blev allt starkare. Kanske var det Lukas lösning som var den bästa? Lukas skulle ju ha kapaciteten att ta tag i problemet innan det blev allvar. Cassandra var den enda som visste vilka prover hon beställt analys av. Hon hade nog inte berättat för någon eftersom hon inte följt regelboken. Det var bara hon som visste. Ingen skulle kunna ta över efter henne om…

Skulle han släppa Lukas fri så han kunde göra vad han ville åt problemet?  

De blåa lågorna var nu större, de slingrade sig upp mot gallret. Lågorna såg nästan ut som små figurer. Som små dansande, heta djävular som rörde sig över kolhögen. Kunde lösningen vara så enkel? Att ge Lukas mandat att ta hand om allt. Utnyttja Lukas hat mot Cassandra. Istället för att hålla isär dem kanske han borde se till att de möttes. Locka ner henne till Manningsholm för att prata, säga att han hade viktiga uppgifter att komma med. Han själv kunde ju vara i bakgrunden utan att känna till detaljerna. Ingen skugga kunde ju falla på honom själv. Han var ju den snälla nördmiljardären…ingen skulle kunna tro att han hade några så dolda sidor. Trodde de att han var så dum att han bara på grund av ett rosaskimrande kärleksrus lät sig förtrollas av en mördare och tappat fotfästet totalt? Den som trodde sig känna honom på noga hade missbedömt honom totalt. En ensam uppväxt i ett jättelikt, ekande tomt, dovt upplyst hus hade lärt honom att samarbeta med olika mörka krafter. Han var ett barn av Manningsholm med allt vad det innebar.

Glöden värmde Markus. Den lyste upp hans ansikte med ett orange sken. I ögonen reflekterades se små lågorna. Utan att märka det hade han börjat le.

Ingen - absolut ingen - skulle få reda att han låg bakom en sådan plan. Hans tankar skulle inte få uttryckas varken i tal eller skrift från exakt denna stund. Han skulle aldrig erkänna att det var han som låg bakom det. Det första han måste göra är att förneka allt.  

Glödhögen rasade i ihop igen. De dansade djävlarna försvann tillbaka in i dess glödgade gömslen.

Nej! Han kunde inte tillåta något sådant. Det var alldeles fel väg att gå. Han skulle aldrig kunna leva med det som i så fall skulle ha hänt. Det skulle inte bli något bra liv med Lukas efter det. Och då skulle allt ändå vara meningslöst. Det hela var tvunget att lösas på något annat sätt.

Trots de djupa tankarna lyckades han till sin stora glädje med det prestigefulla uppdraget att få köttet perfekt grillat. Han fick till och med beröm av Lukas. De åt, skålade och skrattade. Det var verkligen en perfekt kväll. Efter middagen låg de i sängen en stund och såg en film. Det var en jättegammal film som utspelade sig bakom en blå dörr i en närförort till London. De var inte trötta när filmen var slut. Markus var tvungen att gå ut till buskarna för ett ärende. Det fanns förvisso en liten toalett i stugan men det var friare att pissa ute. Även bättre för miljön.

I mörkret vid buskarna lyfta han blicken och tittade upp mot himlavalvet. Det var helt stjärnklart. Vintergatan sträckte sig som ett mjölkvitt band över himlavalvet. Tänk att han själv befann sig i en av miljarder galaxer. Markus fick alltid en känsla av litenhet när han studerade himlen. Det hade faktiskt varit en underbar kväll såhär långt. Han hade blivit påmind om hur mycket han älskade Lukas. Markus blev varm i hela kroppen så fort han såg Lukas. Hans helt underbara, smittande leende. Hans vackra, tjocka lite lockiga hår. Ansiktet. Hans kropp. Den sexigaste kropp Markus någonsin hade sett. Det hade han tänkt redan första gången han såg den i bastun i Funäsdalen. Det kunde inte vara någon efterhandskonstruktion.

Han tittade över ängen, ner mot vägen som gick till ner mot havet. Där nere nånstans låg morfars båt och guppade. Skulle Mimmi hinna få vind i seglen innan verkligheten var ifatt dem? Han hade många gånger frågat sig om han verkligen hade rätt att vara så lyckligt efter alla år av ensamhet. Var det inte lite för osannolikt att han skulle träffa på den här killen och lyckas få killen att gilla honom. Och allt detta under helt osannolika omständigheter.

Så hade det till slut visat sig att sagan hade varit för bra för att vara sann. Den omöjliga kärleken mellan de två verkade vara… just precis…omöjlig. Precis som Markus hade misstänkt. Markus tittade upp på himlen. Precis i det ögonblicket såg han en stjärna falla. Det hade Markus sett många gånger förut när han stirrat upp mot det eviga himlavalvet. Han passade på att kasta ut en önskan i universums mörker Att allt som orsakat de problem som de stod inför bara skulle försvinna.

Markus gick ner till den plats på ängen där Mimmi hade stått. I gräset låg en kvarglömd borste. Mimmi hade verkligen behövts tas om hand. Borstas, slipas och lackas. Hon förtjänade det. Morfar förtjänar det.

I sitt inre såg Markus plötsligt en tydlig bild. En solig dag.  Mimmis segel fylldes av vind. Han kände att båten tog fart över vattnet. Han kände kraften i vinden. Markus att han fylldes av en märklig kraft.

– Nej, det här ska lösas, sa han högt för sig själv.

Han hade löst alla svåra situationer som han tidigare ställts inför. På ett eller annat sätt så hade han kunnat gå ur situationerna med huvudet högt. Hade hans analytiska förmåga försvunnit. Nej. det hade den absolut inte. Han hade dessutom tillgång till Lukas som var smart och full av initiativ. Och hade erfarenhet.

Nej, historien fick inte ta slut här. Den skulle få en fortsättning. Var kärleken omöjlig på riktig. Nej, det var en inte. Den kärleken var den vackraste som någon kunde få uppleva. På något sätt skulle väl ändå allt detta få vind i seglen.

   

Markus tog några snabba steg in i stugan och drog med en frågande Lukas ut sommarkvällen. Han berättade historien om sin stjärna Seginus och pekade ut den. Den var där uppe. Lika ensam som vanligt. Men Markus var inte ensam. Han var med någon som älskade honom över allt annat. till. Att det var värt så mycket och att de inte kunde ge upp. Det hela utvecklades till ett brandtal. Lukas gillade den lite nördiga historien om den ensamma stjärnan och Markus var verkligen så gullig och söt när han berättade om den. Markus hade varit lika ensam som han själv. Markus mörka ögon skimrade av ljuset av miljarder stjärnor på himlavalvet. Lukas fattade hur mycket han älskade den kille som stod framför honom.

Lukas hade känt sig lite uppgiven under dagen. Den hade i och för sig inte börjat med den känslan. Hos sin mamma hade det varit en storm av känslor. Först en väldig oro hur hon skulle tycka om att han hade skaffat sig en kille. Att han var bög. Han misstänkte att det skulle gå bra. Hon hade aldrig sagt något illa om bögar tidigare och han visste ju att hon var rätt modern och öppensinnad mot allt och alla. Det var för att hon var smart och inte som alla andra i hålan där hon bodde.

När han lämnats ensam med sin mamma hade det kommit över honom något annat. Han kunde knappt hålla tårarna borta när han berättade om Markus. Lukas hade vid det tillfället de två viktigaste personerna i hans liv i samma hus. Visst, hans mamma hade inte varit perfekt men Lukas visste ju att hon alltid hade gjort så gott hon kunnat. Hon skulle fortsätta vara en viktig och stabil punkt i hans liv. Hon skulle inte lämna honom. Det stod klart efter besöket. Och utan Markus visste han inte vad som hade hänt. Han hade förmodligen fortsatt att mörda. Mörda gång på gång på gång tills någon stoppade honom. Nu hade en starkare kraft stoppat honom. Kraften av att älska och att känna sig älskad.

Lukas kramade om Markus. Det var sent och det hade blivit kyligt.

– Är det här vår sista natt tillsammans, frågade Lukas.

– Nej, jag tror inte det, svarade Markus. Men man vet ju inte.

– Nej, man vet inte, sa Lukas. Jag vill bara att alla lämnar oss ifred.

– Ja, det vill jag också, sa Markus.

Natten gick vidare. De tog en promenad till den lilla badplatsen. Där låg Mimmi än som en mörk siluett mot den mörkblåa bakgrunden. Lukas var så söt. Så många idéer. Ingenting verkade omöjligt för honom även om han slokade lite just den här kvällen. Det var något som man kunde lära sig av, tänkte Markus.

Havet låg stilla. Så stilla så att man kunde se stjärnorna speglas i vattenytan. På nyheterna hade det varnats för oväder igen. Men de hårda vindarna hade inte ännu dragit in över land. De var fortfarande långt ute till havs. Men de skulle nå land.

Kanske var denna natts lugn en kraftfull symbolik för det lugn som är innan en perfekt storm. Om det här verkligen var den sista natten tillsammans så var det en perfekt kväll. En kväll som de båda kunde minnas resten av sina liv. Deras liv tillsammans hade inte ens börjat.

Lukas kastade i några stenar i vattnet. Det bröt tystnaden i natten. En häger skrämdes av ljudet av plasket. Den stora fågeln lyfte majestätiskt mot syn, passerade över Lukas och Markus och försvann in mot skogen. De gick sakta tillbaka. Men ingen av de två ville att natten skulle ta slut.

Så de bestämde helt enkelt att natten skulle fortsätta. De gick till berget vid Roars röse och fångade soluppgången. De satt på röset. De höll varandras händer. Stjärnorna rörde sig långsamt över himlen och bleknade sakta bort.  De pratade och skrattade men innerst inne i deras kroppar växte en oro. I kapp med att ljuset återkom växte mörkret inom dem.  

Långsamt började natten tryckas bort. Ett stort och kraftfullt ljus var på väg upp över horisonten. Molnen började färgas försiktigt rosa. Sedan orange. Toppen på den ensamma tallen vid Roars röse färgades intensivt röd. Någon sekund senare visade sig solskivan. Den var mycket större än vad man hade förväntat sig. Så var solen uppe. Solen. Solen som hade givit liv till solsystemet och varikring allt kretsade. Trots alla människans försök att sätta sig självt i centrum för alltings skapelse. Men det var till solen man kunde ge tacksamhet till sin existens. Det var en mäktig syn. Solen steg snabbt och rörde sig sakta åt höger. Medsols. Värmen kändes i ansiktet. Markus tittade på Lukas.

Så var den sista natten över. De hade verkligen njutit av den till max. Lukas tittade tillbaka. Hans ansikte var dovt färgat av solens första strålar. Markus såg att han kände detsamma som han själv. Det var väldigt vemodigt att gå tillbaka till stugan.

De hade sett en ny dag att gry. En dag som skulle bestämma deras öde. Starka krafter ville hålla isär dem. Men störst av allt är kärleken.

  

Från det att Markus slog upp ögonen den morgonen var han helt säker på vad han måste göra. Han hade spelat spelet i sitt huvud. Tänkt på varje drag och vad det skulle leda till längre fram. Som ett parti Schack. Han var trängd mellan motståndarens torn och dam. Men med några skickliga drag med hästen kunde schackmatt förhindras.

Han måste kontakta Cassandra! Och det innan det var för sent. Samtalet hade flera syften. Ett var att leda utredningen bort från Lukas. Det var han som hade haft ansvar i utredningen in på det spåret och det var också han som kunde leda utredningen därifrån. Markus visste på ett ungefär vad han skulle säga. Ett andra syfte var att göra Cassandra en stor tjänst. Att se till att hon inte kom nära Lukas. De två skulle aldrig få träffas. Det var alldeles för farligt. Cassandra skulle inte vara säker ens i en fullsatt rättssal. Markus såg framför sig hur Lukas smidigt hoppade över några stolsrader och bröt nacken av henne. Det hela skulle vara slutfört på några sekunder. Vad hade han att förlora? Man får inte längre straff om man mördar två personer istället för en. Nacken var av innan de sömniga vakterna hade hunnit reagera. Men de skulle aldrig träffas. Om så olyckligtvis ändå skedde skulle det riskera Markus idé om att återställa rättvisebalansen med goda gärningar. Det skulle bli svårt om balansen rubbades alldeles för mycket.

Eftersom Cassandra var inblandad kunde han inte heller tala om för Lukas vad han tänkte göra. Då skulle Lukas se sin chans att lägga sig i händelseutvecklingen och det var det sista som ärendet behövde. Men hur skulle han kunna hållas utanför? Det här skulle verkligen bli en balansgång på slak lina. Mellan två höghus. I en novemberstorm. Med förbundna ögon. Utan balanspinne eller vad den nu heter.  

Kaffet hade kokat upp och skulle nu dra några minuter. Lukas stökade på övervåningen. Han tog på sig lite grövre kläder eftersom han tänkte sig gå ner till båten. Att jobba med båten lugnade honom hade Lukas sagt. Marks lyssnade. Ja, det stökades fortfarande där uppe. Nu hade han sin chans. Han smet snabbt ut till husets baksida och ringde Cassandras nummer.

Cassandra svarade nästan omedelbart. Hon lät förvånad på rösten. Och kanske lite stressad? Hon kanske inte hade förväntat sig samtalet. Eller var hon mitt uppe i att analysera något avgörande bevis? Det var inget bra tecken eftersom det tydde på att hon hade mycket att göra. Det hade varit bättre om hon hade kört fast helt.

– Jag skulle byta några ord med dig, sa Markus.

– Ja, det går bra, svarade Cassandra snabbt. Kan vi ses?

”Ses”, tänkte Markus. Ja, det var absolut bättre att ses. Då kunde han ha mer kontroll över hur det förmedlade budskap sjönk in. Chansen att övertyga tredubblades.  Men varför ville hon träffas? Vad var det för saker som hon ville gå igenom? Markus kände sig lite överrumplad över frågan.

– Jag kan komma ner till dig, sa Cassandra. Idag?

– Visst. Det går bra. Men…

– Jag skulle vilja prata med dig om Gotland också?

– Gotland?

Markus hade inte glömt bort att ringa Bison. Men det hade inte varit tillfälle. Tydligen så hade han ”skvallrat” för Cassandra.

– Ja Bison sa att du visste saker.

– Det var ett underligt sammanträffande bara.

– Jag var på Gotland, på semester, och råkade se Bison i tidningen där.

Markus kände plötsligt att han var inne på minerad mark. Men han upptäckte också att stigen på denna minerade mark ledde bort från Tjusedal. Allt som ledde bort från händelserna där var av godo.

– Ni bör nog leta efter någon ”C”, fortsatte han för att trigga Cassandras nyfikenhet.

Det var ju med denna signatur som Kung Räv hade råkat skriva under ett av sina inlägg. Men det kund ju betyda vad som helst.

– ”C”? Vad är det du vet egentligen?

– Jag tror att det är bäst att vi tar det när vi ses.

– Vart ska vi ses?

– Jag bor på ett ställe som heter Manningsholm…vi kan ses där.

– Bra, okay. Om jag åker nu så hinner jag ner till…säg klockan två?

– Ja, ja det blir bra.

– Ses då.

– Manningsholm ligger…

- Jag tar reda på vart det ligger. 

Cassandra hade lagt på.  

Markus insåg att han spelade ett högt spel. Han hade just sett till att Cassandra skulle komma till samma område som den person som just nu hatade henne mer än något annat på jorden. Det hade inte kunnat gå att ta miste på Lukas vrede när det kommit fram att Cassandra hade lurat hans mamma.

Men i just detta spel krävdes höga insatser eftersom vinsterna var stora. Även förlusterna. Vinsten var evig lycka medan det på förlustsidan fanns flera förstörda liv. Sällan hade det varit en så stor skillnad mellan vinst och förlust.

På polishuset i Stockholm tittade Cassandra på sin telefon. Ungefär så de gör i filmer. Det var som om hon inte trodde på samtalet som hon just fått. Hon var inte sugen på åbäket att för tredje gången på kort tid åka den tråkiga vägen ner till Småland. Men samtalets innehåll gjorde det helt nödvändigt. Bison hade ju uppmanat henne att träffa Markus och det var precis vad hon tänkte göra. Om nu Markus var så smart som alla sa så kanske hon kunde dra nytta av det.

Markus beslutade att använda svampplocknings­avledning som en förevändning för att försvinna en stund medan Lukas fejade på båten. Lukas kunde väl inte ha missat att båtfejeri inte riktigt var Markus kopp te. Han skulle locka med en gratinerad kantarell­smörgås. Vem kunde säga nej till det? Lukas gillade väl kantareller. Han ville ju vara ett med naturen hela tiden. Med denna plan skulle han nog kunna få en timme med Cassandra. Det var allt som stod till buds. Det var mycket som skulle ske under den timmen så det gällde att använda tiden väl. Det började pirra i Markus när han tänkte på hur mycket som stod på spel. Men han arbetade bäst under press. Det hade han märkt många gånger tidigare.

Cassandra tittade på sin klocka. Hon skulle behöva åka om tjugo minuter. Då hade hon tjugo minuter på sig att göra research. Markus hade sagt att det var någon ”C” som kunde vara en ”person av intresse”. Hon slog upp Gotlandsärendet på sin dator. De hade börjat kartlägga den identifierade döde, Liam Mellom, och hade kommit en bit på vägen.

Cassandra scannade sidorna. Det fanns inget som stack ut i Liams liv. Inget stack ut. Han pluggade och hade inte brottsregister. Verkade ha varit en helt vanlig ungdom. Varför hamnade han i dödsskogen? Cassandra mindes sina mardrömmar den där hemska natten.

Det fanns bara en person på ”C” i materialet. Casper Mellom, den dödes halvbror. Kunde det vara så att…hon sökte på internet. Ingen träff. Hur kunde det var möjligt? Efternamnet var ovanligt. Kombinationen för- och efternamn ännu mer så. Det fanns nog inte en enda ytterligare person som hette så. Varför fick hon ingen träff? På hela internet? Hon fortsatte söka med andra varianter med samma resultat.

Hon fortsatte i de register som polisen hade tillgång till. Där fanns bara fakta och det var därför man gjorde internetsökningar först för att få en bild av vad det var för en person. Vad personen skrev på sociala medier, privata bilder m.m. Nu fick hon istället fram en körkortsbild. En ganska snygg ung man tittade mot henne. Hon skrev ut bilden och stoppade den på sig. Kanske visste Markus vem det var. Det var dags att åka.

Precis när Cassandra skulle stänga av sin dator för att lämna polishuset får hon ett mejl. Från Klaipėda. Analysen av Liselotts hårstrå var klar. Det hade hjälp att tjata på dem. Nu hade hon tillgång till Lukas mtDNA-profil. Cassandra satte sig ner vid skärmen igen. Det här var viktigare än något annat. Hon hade redan förberett ett mejl till NFC med en ganska luddig begäran om en ”kompletterande jämförelse”. Hade Markus haft rätt om Lukas Kröger? Det skulle hon snart få veta. Mejlet skickades. Kanske kunde hon, med lite tur, lösa både Tjusedal och Gotland på en och samma gång.

Efter samtalet med Cassandra gick Markus in i stugan. Kaffet var klart.

– Lukas. Kom ner och ta kaffe. Hoohoo?

Lukas kom ner. Han hade på sig ett par mysbyxor och en sliten t-shirt. Orättvist att vissa kan ta på sig vad som helst och ändå se ut som om han kunde platsa i vilken klädannons som helst. Men Lukas såg ju bäst ut helt utan kläder i och för sig. Markus skämdes för sin snuskiga tanke. Men han skämdes bara en mycket kort stund. Det hela var ju sant. Han gick fram till Lukas och kysste honom.

– Vad är det med dig, frågade Lukas. Är du kåt?

Markus var genomskådad. Ja. Det var han.

– Nej, det är jag inte, förnekade han.

– Inte?

– Nej.

– Jasså, får jag känna?

– Du brukar inte be om tillåtelse. Men nej, det får du inte, sa Markus och tog ett steg tillbaka för att förhindra att något inspekterades.

– Om vi hjälps åt lite med båten nu så kanske jag kan gå och plocka lite kantareller i eftermiddag, föreslog Markus. Jag tänker så bra ute i skogen.

– Ja, det låter gott. Men…alltså…vi måste ju fundera på vad vi ska göra. Har du en plan?

– Nej, det har jag inte, ljög Markus. Inte än.

– Okay...

Markus såg att Lukas blev besviken. Han började bli orolig för vad som skulle ske. Det kunde man lätt förstå. Men Markus kände att han i alla fall gjorde max vad han kunde. Han skulle promenera till Manningsholm och på vägen skulle han fundera ut vad han skulle säga till Cassandra. Lite skisser på samtalet fanns redan i hans huvud. Det skulle bli hans livs viktigaste samtal.

– Men vi kan väl tänka lite nu på förmiddagen och sedan brainstorma i eftermiddag, föreslog Markus. Skriva upp alla idéer och då bestämmer vi oss för en. Är inte det bra?

– Ja, okay, svarade Lukas. Men vi måste komma fram till något då.

– Det måste vi.

De drack kaffe. Det märktes att den mysiga stämningen från kvällen innan hade tonats bort. Precis som stjärnorna hade gjort på himlen. Det låg en osäkerhet i luften.

Markus hade bestämt sig kvällen innan och till och med svurit vid tanken på sin morfars båt att han skulle göra allt i sin makt för att allt skulle gå vägen. Och nu han hade vidtagit åtgärder. Nu hade han en plan som hade börjat rulla. Det var nog därför han kände sig tryggare med situationen än vad Lukas var.

Det lilla som var kvar av förmiddagen användes åt Mimmi. Det var ju inte något akut som behövde göras med båten mer än att ösa ur henne. Men man kunde göra henne finare. Lukas slipade båten med sandpapper för att sedan lacka. Markus öste ur båten och rensade i ruffen. Båten hade redan gått ihop bra när den fått ligga i vatten. Träet hade svällt och sprickorna i botten hade täppts till. Båten var nästan helt tät. Varför hans morfar hade valt en båt av trä och inte en senare modell av Folkbåt som istället producerades av plast var en gåta. Trä var ett snyggt material men långtifrån underhållsfritt. Det märktes ju nu med allt slavarbete. Nåväl, Lukas sista finish var väl det sista som behövde göras innan premiärseglatsen.  

När klockan närmade sig ett så meddelade Markus att det var dags för svampplockning. Lukas hade frågat om han skulle följa med men Markus hade snabbt svarat nej på den frågan. Han pussade Lukas på pannan och satte iväg ut mot skogen efter att ha målat upp en bild för Lukas av en frasig gratinerad svampsmörgås med tillhörande pärlande torrt vitt vin med mineraltoner.

Vid viken fanns en liten slänt med stora stenblock. På väg uppför slänten, bakom honom, kunde han höra Lukas jobba nere i viken. Ett frasande läte från slippappret. Ljudet kvävdes strax av skogen. Så snart Markus hade kommit utom hör- och synhåll vek han av mot Manningsholm. Han hade helst velat vara på plats i god tid innan Cassandra. Men han hade ont om tid.

Markus kom ut på vägen och sprang genom skogen till Manningsholm. Förbi stigen upp mot Roars röse. Förbi de stora ormbunkarna. Förbi helvetesgapet. Sista biten var han tvungen att promenera och få lite andhämtning. Vid Manningsholm fanns ingen Cassandra. Han hade i alla fall lite tid att göra sig redo för det samtal som gällde så mycket. Det var dock inte någon lugn miljö på Manningsholm. Totalt räknade han till tretton personer som jobbade med att ersätta fönster på huvudbyggnaden De hade kommit långt. Det återstod endast några enstaka fönster.

Markus smet in i huset och bytte till skjorta och slips. Han satte på sig en av hans faders klubb-kavajer. En mörkblå liten sak med ett snitsigt märke på bröstfickan. Fina manschettknappar. Han såg ut som en minigreve. Allt det där ingick i hans plan. Han måste se respektabel ut så det framstod som han visste vad han pratade om. Den solblekta, men ack så bekväma, t-shirten slängdes på sängen. Kanske kunde han till och med imponera lite på Cassandra med minigrevestilen. Hon verkade vara en person som skulle kunna gå på sånt.

Han gick ner på trappan för att se om han kunde skymta någon bil. Han hade några minuter till godo som han var tvungen att använda effektivt. Han behövde nämligen producera något vid datorn. Ett dokument som i nuläget inte existerade. När han kom ut på trappan kom Bengt emot honom. Inget emot Bengt, men han hade inte tid att prata med honom i denna stund. Oavsett vad ämnet skulle vara denna gång.

– Värst va stilig du är då, anmärkte Bengt.

Han hade aldrig sett Markus i slips förut.

– Ska du på bröllop?

– Nej, nej jag väntar besök, svarade Markus kort.

– Fönstren är lagade imorgon, meddelade Bengt.

– Det låter ju utmärkt. Det var snabbt.

– 350 000 kronor var budgetpriset.

Bengt tycktes invänta en reaktion. Men någon sådan kom inte. I normala fall hade Markus nära nog svimmat av den höga summan. Men nu fanns det annat att tänka på.

– Jaja, ja det behövdes ju göras. Det låter bra.

– Ja, då vet du. Bor du i jaktstugan nu eller?

– Det gör jag. Det är rätt mysigt faktiskt.

– Det kan jag tro. Fungerar allt i stugan eller? Jag såg att…

– Det fungerar utmärkt. Nu kommer mitt besök snart. Jag måste förbereda mig lite. Ursäkta mig.

Kunde han inte få en endaste sekund att förbereda sig utan att någon pratkvarn lade näsan i blöt???

– Förresten, sa Markus och vände sig till Bengt. Kan du ringa nån på larmbolaget och be att de kommer och kollar så att larmet fungerar när fönsterkillarna är klara? Jag har några förslag till förbättringar till dem också så de får gärna ringa till mig när de är här.

– Jag ordnar det, svarade Bengt.

Nog fanns det utrymme för förbättringar alltid, tänkte Markus. Egentligen borde han reklamera hela det satans larmsystemet. Systemet hade ju missat en farlig mördare som kunde trava rakt in i huset. Det var inte det systemets förtjänst att allt ändå ordnade upp sig.  

Markus sprang upp för trappan och fick de mintutrar han behövde vid datorn. När han skulle skriva ut det ett nyproducerat dokument var det papperstrassel i skrivaren och när detta var ordnat kom ett extra papper ut. Det var den sista sidan utskriften om Teodoras gula hus som han försökt skriva ut för en livstid sedan. Markus kastade ett snabbt öga på den nyutskrivna sidan i väntan på att det dokument som han egentligen var ute efter skrevs ut.

Förra ägaren till det gula huset var Sterner Kröger. Det måste varit Teodoras man. Lukas morfar. Honom hade han inte pratat om. Men innan det var fastigheten ägd av Försvarsmakten. Det var märkligt. Markus kände inte till att Försvarsmakten hade några intressen i området mer än någon radarstation. Den som omöjliggjorde vindkraftverk på Manningsholms marker. Vad hade Försvarsmakten gjort där? Han förbjöd sig att analysera detta mer noggrant just i denna stund eftersom alla sidor som han behövde hade skrivits ut.  Han tog pappren ur skrivaren och gick ner med raska steg.

När han åter kom ut på trappan ser Markus en svart BMW komma farandes under allé-ekarnas kronor. Det for damm och bråte efter bilen. Det hela såg hotfullt ut. Som om det förebådade en stor olycka. Markus rättade till sin näsduk i kavajfickan och slätade ut håret. Han försökte anlägga en seriös min så gott som han kunde. Han kände sig nervös.

BMW:n var strax framme vid grusplanen framför Manningsholms huvudbyggnad. Markus öppnade Cassandras dörr och hon steg ur bilen. En minigreve måste uppträda gentlemannamässigt.

 – Välkommen. Gick resan bra?

– Den gick bra, svarade Cassandra.

– Inga problem att hitta hit då?

– Nejdå, jag har den här, sa Cassandra och pekade på sin telefon.

Cassandra var reserverad. Det var inte att räkna med annat. Men kunde det vända?

– Kom så går och sätter oss nånstans. Kaffe?

Markus lade handen om Cassandras rygg och föste henne försiktigt så att hon gick bredvid honom.

– Här är det full rulle som du ser, sa Markus och svepte med armen över Manningsholms huvudbyggnad. Det är efterdyningarna av Cocos. Rymdstenen alltså.

– Jasså, ja jag hörde att det var skador här nere.

– Ja, så länge det bara är fönster så går det ju an.

De gick in genom den stora ekporten, in i huvud­byggnaden.

– Ha kvar skorna kvar på! Det kan säkert vara glas­splitter här. Jag vet av egen erfarenhet, sa Markus och dog sig till minnes hur ont han hade haft i sina fötter.

Markus tog fram sin mormors Kockumspanna och kokade kaffet. Cassandra tittade på. Rätt storögt som om hon inte sett ett klassiskt kaffekok tidigare. Det kanske hon inte hade heller. De småpratade lite om hur sommaren varit. Markus led. Det var ett rätt pinsamt samtal. Ingen av dem ville ju prata om hur sommaren varit. De tog med kaffet och var sin kopp och satte sig på den soliga altanen på sjösidan. Solens stekte och Cassandra tog upp sina solglasögon.

– Hur mår du, frågade Cassandra.

– Jag mår bra. Nu. Men det har varit jobbigt.

Markus tittade först djupt ner i sin kaffekopp och sedan upp på Cassandra. Meningen var att det skulle resultera i lite rådjursögon i kombination med glansig blick.

Cassandra såg skeptisk ut. Skit att man inte kunde se hennes ögon. Det hade varit lättare då att se vad hon tänkte.

– Men skönt att vila ut här hemma?

– Ja det har det varit.

– För du bor ju här.

– Ja. Har du kollat upp mig så noga?

Cassandra hade tydligen gjort det som inte Bison gjort på alla år. Eller hade han?

– Ja, det har jag, sa Cassandra och log ett försiktigt leende.

– Men varför blev du utredare inom polisen då. När du har allt detta?

Det var bra att Cassandra frågade. Även om det förvånade honom. Det innebar en möjlighet att skapa tillit. Markus spelade ut alla kort. Men var hon verkligen intresserad? Markus berättade om uppväxten. Mammans död. Faderns sjukdom. Cassandra satt orörlig. Hon ställde lite frågor då och då. Men tillitsfasen var viktig. Han skulle få Cassandra att lita på honom. Men det var dags att inleda nästa fas i samtalet. 

Kaffet var urdrucket och Markus föreslog en promenad. De vandrade nedanför huvudbyggnaden ut mot den lilla lusthusudden.

– Vad tycker du om Tjusedalsfallet, sa Markus efter en stund. Det var väl ett intressant fall?

Markus påbörjade det han förberett sig på.

– Det är ett superintressant ärende.

– Det var. För mig var det.

– Jasså?

– Ja, jag körde ju fast. Jag kom inte längre. Jag är ute och passé.  

Cassandra skulle inte känna sig hotad av honom. De var på samma sida. De var de goda, tillsammans mot de onda.

– Det här är de gamla ägarna till Manningsholm, sa Markus och lutade sig mot en av de väldiga gravstenarna uppställda för familjen Wamp. I Tjusdalsfallet. Jag borde väl inte säga det här men...men jag gjorde till och med saker som man inte fick.

– Vad gjorde du, frågade Cassandra snabbt.

– Jag kan inte säga. Men det var inte lämpligt, det som jag gjorde.

– Men säg. Jag ska inte skvallra för någon. Jag behöver faktiskt veta.

Markus såg tveksam ut. Han tittade sig oroligt omkring precis som någon stod på lur någonstans bakom någon av de mörka gravstenarna. Han sänkte rösten för att orden skulle få bästa effekt.

– Jag hade ju en kandidat som jag trodde kunde vara mördaren, det kanske du sett i materialet…

– Ja…Lukas Kröger, jag läste det, fortsätt…

– Ja.…bra, jag trodde jag var inne på rätt väg. Jag var så säker på det. Jag åkte till och med till Härjedalen bara för att kontrollera…men…men jag hade fel. Det är inte han vi…ni söker.

– Jasså? Varför?

Han hade fått Cassandras öra. Härnäst skulle det hela gå in i ett kritiskt skede.

– Hm…jag jämförde hans DNA med det som vi hittade i Tjusedal.

– Va? Hur?

Cassandra var chockad. Hur kunde denne perfekta utredare göra något sådant drastiskt. Hon hade berömt sig själv för att vågat göra samma sak. Hade den upphöjda förre utredaren gjort samma sak fast för länge sedan?

– Jag samlade in det. Från adressen där Lukas var skriven. Det gula huset på väg till Tjusedal.  

– Var det den gången då vi sågs? Du såg lite skamsen ut. Som om du blivit påkommen med något.

Cassandra mindes hur Markus sett väldigt överrumplad ut den där gången då de båda först träffats.

– Nej, det var inte den gången. Jag tog det när Bison och jag var med. Jag gick helt enkelt in i huset och stal DNA. Mitt framför ögonen på Bison. Inte konstigt att han blev så arg på mig. Men jag blev nog lite väl besatt av fallet eftersom jag b Det hade så många komponenter. Jag kunde inte sluta sådär tvärt liksom. Jag ber om ursäkt för det. Men jag ska försöka ställa saker och ting till rätta.

 – Fortsätt.

– Bison kom på mig sedan. Det var därför han tog bort mig från fallet.

– Jasså, han sa att det var du som ville…

– … bli bortplockad ja, avbröt Markus. Jo, precis. Du ser! Men det är rätt, jag gjorde ett stort misstag. Man får inte göra så. Mitt misstag riskerade hela min karriär inom polisen, varnade Markus.

– Hur blev du påkommen då.

– NFC skvallrade för Bison. De anade att provet inte var legitimt. Bison blev rasande.

Detta steg i mötet skulle förhindra Cassandra att skicka in sin analys. Gjorde hon detta riskerade allt vara slut inom kort. För det hade hon väl inte hunnit?

– Men vad hände sedan då, frågade Cassandra.

Det var en mäktig symbolik att den här delen av samtalet företogs vid familjen Wamps gravstenar. Det var här det skulle avgöras om kärleken mellan Markus och Lukas kunde begravas. Inom minuter kanske den kärleken skulle vara lika dödsdömd som de vita benen under deras fötter.

– Analysen sa att det inte var Lukas DNA i Tjusedal. Mitokondrie-DNA alltså, mtDNA.    

– Inte?

– Nej, profilerna stämde inte överens.

Markus tog fram ett dokument ur innerfickan. Rykande färskt till trycket. Dokumentet var prytt med NFC:s logotype och var deras standardformulär för leverans av analyssvar.

– Se här, sa Markus och lade pappret på gravstenen varemot han nyss lutat sig.

Markus pekade på dokumentet som med all önskvärd tydlighet förkunnade att ”Resultatet talar extremt starkt för att dna i materialet hårstrå inte kommer från Lukas Emanuel Kröger”.

– Hmm.

Det var det enda som Cassandra fick ur sig samtidigt som hon läste på pappret.

Hur ska man tolka det ett ”hmm”, tänkte Markus.

– Man hittade ju mer DNA på platsen. Något av dessa kanske tillhör mördaren, sa Markus och avbröt dokumentgranskningen genom att stoppa på sig dem igen.

– Man har kollat alla andra DNA. De matchar inte någon som finns i registren, sa Cassandra.

– Mördaren kan vara någon som inte finns i registret än.

– Men det var ju rengöringsmedel på alla hårstrån utan ett och det är ju detta som man tror ju att det kom dit efteråt.

– Jojo, lugnade Markus. Men polisen dammsög hela golvet där och fick upp allt som fanns. Det där hårstråt kunde ju ha legat i en skyddad springa där inte mördarens rengöringsmedel kom åt.

– Har man kollat undervåningen för DNA nu förresten?

Cassandra tänkte efter. Nej, det hade man ju inte. Eller?

– Nej det har man inte, svarade hon.

– De är så slöa, utbrast Markus och låtsades brusa upp. Eftersom mördaren hade städat så noga på övervåningen, där offret hölls fången, så sa jag till dem att det nog var en god idé att lägga ner lite energi på att söka noggrannare på undervåningen där mördaren kanske inte städat. Där finns nog en hel del intressant. Men där hade de alltså inte tittat än?

– Nej det tror jag inte, sa Cassandra.

Markus verkade dela hennes frustration att polisen inte hittade tillräckliga bevis på platserna.

En tystnad bredde ut sig över Wamps sista viloplats. Markus lät informationen sjunka in. Cassandra hade förmodligen sett mycket fram mot att få resultatet av de DNA-prov som hon lämnat in.

Cassandra svarade inte. Hon tittade ut mot den blänkande havsviken. Hon såg uppgiven ut. Bra. Det betydde ju att vissa saker precis hade gått upp för henne.

– Har den där Lukas varit på Gotland någon gång, frågade Cassandra plötsligt.

Markus stelnade till. Ja, det hade Lukas. Senast för en dag sedan. Hur visste Cassandra det?

– Nej det har han inte, svarade Markus. Varför frågar du det?

– För att man har hittat saker där ute…mer saker.

– Vad för mer saker, frågade Markus försiktigt.

– Det kan jag inte säga…men de tycker att det liknar Tjusedal…vi tittar på det.  Men berätta nu vad du vet om Gotland, Markus.

– Vänta nu…liknar Tjusedal? Hur har ni kommit fram till det.

– På det sätt som kropparna hittats. Berätta om Gotland nu.

– Jag vet inte så mycket…jag var på Gotland på semester och fick se Bison i tidningen. Då fattade jag ju var som var på gång.

– Och hur visste du om brevet?

– Jag…började Markus och funderade samtidigt intensivt på vad han skulle säga.

– Ja?

Cassandra gav honom inte någon betänketid.

– Vad var det där med ”C”, tillexempel, fortsatte hon.

Markus hade nästan glömt bort att han sagt något om Kung Rävs signatur. Han hade varit så nervös när han ringde Cassandra.

– Jo…det är kanske lite långsökt, det hela, började han.

Sedan berättade han om hur han läst i tidningen om Gryningsattackerna i Norrköping. Hur polisen där hade fått in ett tips som de börjat jobba med. Markus utgav sig blivit nyfiken och började undersöka det hela. Spåren i forumet ledde till Gotland. Där hade man ungefär samtidigt hittat en kropp ute i skogen. Han berättade om sin teori om att mördaren nog blivit skrämd av något som gjort att han börjat en ganska vild operation i syfte att förleda polisen. Markus var noga med att utelämna så mycket detaljer som möjligt. Endast det viktigaste som var absolut nödvändigt för att förstå händelseutvecklingen var med i den här versionen. Han ville inte gå in på detaljer som innebar en risk för att försäga sig.

– Och Tjusedalsmordet är nästan i samma område. Det är inte långt mellan Norrköping, Tjusedal och Gotland slog han fast. Någon som var mycket oberäknelig och farlig.

Kopplingen med Tjusedal kunde vara bra att ha. Det var inte hans jobba att rätta polisen. Numera. Ju längre polisen jobbade på det villospåret desto bättre.

Cassandra hade lyssnat intensivt. Hon visste inte några detaljer om attackerna i Norrköping mer än vad som var allmänbildning. Men det hon hörde var ju sensationellt. Det var kriminalhistoria. Markus var ju ur spel. Det betydde ju att hon var den ende som hade chansen att lösa detta. Få äran. Markus hade öppnat en port för henne. Insåg han ens det?

– Men…tror du verkligen att gryningsattackerna kan ha begåtts av samma mördare?

Cassandra såg skeptisk ut. Men samtidigt överrumplad.

– Nja det vet jag inte. Man i det caset har man ju DNA så det får man ju reda på lätt. När man väl har en kandidat alltså. 

Markus gjorde allt för att Cassandra skulle få sina tankar på ”rätt” spår. Att gå vidare. Söka en ny kandidat istället för Lukas. Att försöka lösa något större. Norrköping och Gotland var ju avsevärt mycket mer prestige än ett gammalt torpmord som knappt nämnts i rikspressen.

Cassandra tittade på sin klocka.

– Jag måste tillbaka, sa hon.

Efter det här samtalet fanns mycket att göra.

Markus var inte helt nöjd med sitt möte med Cassandra. Den känslan kom av att han inte visste hur det hade gått. Men han var säker på att han hade gjort allt som han kunde gjort.

Han hade först försökt på Cassandra att lära känna honom. Det skulle få henne att lite på honom. Sedan hade han spelat ut korten ett efter ett i sitt riskabla spel. Han hade försökt få Cassandra att hon var på fel spår med Lukas. Han hade försökt skrämma henne för att inte våga analysera det DNA som hämtat. Han hade lockat med betydligt större framgångar.

Han hade varit väldigt manipulativ. Det hade helt enkelt varit tvunget eftersom det var en minst sagt svår situation. Cassandra hade ju varit på rätt spår och hon var på god väg att skaffa sig bevisning för att det var så.

Cassandra hade sagt många intressanta saker. Hon bekräftade att de kopplat ihop mordet på Gotland med det i Tjusedal. De hade tydligen gjort detta på grund av på det sätt kropparna hittats. Vad betydde det? Det hade han inte fått fram.   

Markus passerade ormbunkarna och vek in i skogen för att se om det fanns några kantareller på det hemliga stället. Det fanns några stycken. Inte många. De var rätt fula och torra dessutom. Men de kanske skulle räcka till en stuvning till några varma mackor. Han kunde inte höra någon aktivitet där nere. Kanske hade Lukas tagit en paus. Nere vid viken var det ganska ogästvänligt. Det var bara allra längst in i viken som vattnet var någorlunda stillt. Utanför den stora stenen var vattnet i uppror. Mimmi låg och guppade för sig själv. Slipklotsen som Lukas hade haft i handen när Markus sist såg honom låg och guppade i strandkanten. Ingen Lukas syntes till. 

Markus gick längs stigen tillbaka till stugan. Inne i stugan var det tomt och tyst. Det var tystare än vanligt på något sätt. Markus lade sina kantareller på köksbänken och gick tillbaka ut.

Den varma solen som varit framme hela dagen hade börjat mattats av. Vinden hade vänt och kom istället från nord. I brisen var det nästan kyligt. Över huvudet kunde Markus se en ensam havsörn cirkulera. Örnarna hade haft en svår tid. Även de starkaste rovdjur hade fått stå tillbaka när människorna hade börjat förstöra deras (och sin egen) miljö. Det hjälpte inte att vara högst i näringskedjan. De fick bara i sig mer av Östersjöns miljögifter. Skalen på örnarnas ägg blev så tunna att de krossades vid ruvningen. Men de hade klarat sin kris och var nu på väg tillbaka. De hade haft kriser förr. 

Tänk att en så stor och mäktig fågel kunde ha ett så mesigt läte. En liten talgoxe hade mer maskulin stämma än den stora, högtflygande dödsmaskinen. Markus stannade upp. Undrar om örnen såg honom från den där höjden? Uttrycket ”örnsyn” måste ju ha kommit någonstans ifrån.

Örnen letade uppåtströmmar. Den var på väg till ännu högre höjd trots att den redan var så högt att dess vingar nästan nuddade molnen ovanför.

Om man någon gång kunde få se en sådan där mäktig fågel på nära håll, tänkte Markus. Men de levde ju lite längre ut på kobbarna i havet. Manningsholm låg för långt in i havsviken. Och med alldeles mycket störande båttrafik. Kanske kunde han och Markus få se en örn lite närmare när de var ute med Mimmi. Om inte Lukas satt i fängelse förstås. Då kunde de åka först om tjugo år eller så.

Hade Lukas givit sig av? Tanken kom så snabbt att Markus knappt hann förstå vad den innebar. Men den hade en sådan kraft att han kunde känna den rent fysiskt. Markus ryggade tillbaka. Lukas hade ju inte gjort något alls på båten.  Så snart Markus hade gått ut i skogen så hade Lukas alltså slutat med sitt arbete.

Markus rös till is. Vad betydde allt detta? Hade han blivit lämnad? Hade han blivit övergiven? Kanske hade pressen på Lukas varit större än vad Markus hade förstått. Medan Markus hade haft en plan och varit relativt lugn så kanske Lukas hade haft ett uppror inombords. Ett uppror som han inte kunnat hantera. 

– Nej, sa Markus högt.

Det får inte vara så. Markus tog några snabba steg ut genom dörren. Var fanns Lukas? Hade han lämnat sig till polisen? Var han på väg att fly landet? Markus Volvo stod ju kvar men Lukas hade ju sin egen bil på Manningsholm. Han satte sig på tröskeln in till huset. Långt inne i skogen kunde han höra en flock fåglar som med gälla skrik lyfte mot himlen. Var Lukas inne i skogen någonstans? Det var inte säkert. Fåglarna kunde ju lika gärna blivit skrämda av en älg. Eller något annat väsen.

Cassandra var på väg genom allén bort från Manningsholm. Den långa allén markerade slutet för den twilight zone som hon verkade varit i den senaste dryga timmen.

Det hade varit börjat med en trevlig pratstund med Markus. Han var inte alls den mes som hon hade förväntat sig. Tvärt om hade han tagit stora risker som hade straffat sig. Hon måste se till att hon inte hamnade i samma situation.

Hennes första intryck av Markus och hans arbete, precis när hon börjat jobba med Tjusedal, var att han var en bluff. Markus hade gjort ett uselt jobb. Trots detta avgudade alla honom. Sedan hade hon sett en logik i arbetet. Han hade inte heller sjukskrivit sig för att han inte klarade av sitt uppdrag. Men det verkade inte alls vara så. Han hade tagit stora risker och framstod som vältalig, analyserande och intelligent.

Cassandra stannade till intill vägkanten. Hon måste justera sin beställning till NFC på något sätt för att inte dela öde med Markus. Inte nu när hon var så nära att lösa allt ändå med fynden på Gotland. Hon började författa mejlet till NFC där hon bad dem att bortse från det sista uppdraget. Och Tjusedals undervåning måste kollas.

Hon tog sin telefon och ringde till Miriam.

– Var är du, frågade Miriam.

Jag är tydligen under övervakning, tänkte Cassandra.

– I Småland, har träffat Markus och är på väg tillbaka men…

– Va har du varit hemma hos honom??

– Ja…började Cassandra.

Vad var det som var så konstigt med det?

– Aha, ja Bison sa att ni skulle prata. Du får berätta sedan hur det var. –

– Ja, det ska jag göra. Men först...

Med telefonen i handen tittade Cassandra ut över de böljade fälten. Bortom den såg hon Manningsholms stora huvudbyggnad. Han bodde verkligen flott på en herrgård och allt. Bison hade aldrig nämnt något om detta när de pratat om den förre utredaren. Visste han ens om detta? Men var det inte konstigt att en sådan person som ägde allt detta plötsligt sökte sig till polisen för att bli en vanlig simpel utredare vid polismyndigheten? Konstigt att Bison hade sparkat Markus. Bison som alltid pratade om Markus med en sådan positiv inlevelse. Det var ju Bison som uppmuntrade henne att ta kontakt med Markus. Vari låg logiken med det?

En tanke slog Cassandra. Markus hade fått henne att snabbt ändra åsikt om honom. Hon funkade ju inte så. Hade hon väl bestämt sig för något så brukade hon skydda den åsikten. Hade inte det hela gått lite för snabbt? Hade hon just blivit manipulerad av Markus?

Det var något som inte stämde. Om nu NFC mottagit ett analysuppdrag som de misstänker har tillkommit på olaglig väg…sätter de ändå igång och analysera provet och skicka iväg resultatet för att sedan vara tvungna att gallra några veckor senare? Rutinen borde väl vara att de hör av sig till ansvarig chef innan de gör något mer? I så fall måste Bison ha godkänt att analysen skulle genomföras. Men då hade han ju inte kunnat sparka Markus. Hur hängde det här ihop? Och svarade inte Markus lite väl snabbt på frågan om Lukas varit på Gotland? Hur visste han det? Vilka undersökningar hade han gjort som visade att det var som han sa?

- Men först, frågade Miriam? Du tänkte säga något?

– Jag måste göra en grej först. Jag ringer dig senare.

Cassandra vände sin BMW och körde tillbaka till Manningsholm. Det fanns obesvarade frågor ännu.

Markus reste sig från tröskeln och rusade upp på övervåningen på torpet. På golvet låg Lukas väska slarvigt slängd. Hans saker kvar. Inget verkade vara rört i rummet. Markus tog upp en av Lukas tröjor och borrade in sitt ansikte i den. Skulle tröjan bli det sista minnet av Lukas? Undras hur länge doften i tröjan skulle vara kvar tills den bleknade tillsammans med minnena från denna händelserika tid.

Plötsligt förstod Markus varför Lukas föreslagit att de skulle leva gårdagen som den sista dagen de hade tillsammans i livet. Det var för att Lukas hade planerat för det.

Markus tog med sig tröjan ner på nedervåningen. Han scannade bord och bänk. Borde inte Lukas förklarat sig med en liten lapp i alla fall?

 Typ,

”Hej Markus, Jag har redan dragit in dig för djupt i den här soppan. Det är bäst för dig att du får gå vidare i ditt liv utan mig. Jag älskar dig. Lukas. Vi ses aldrig mer.”

eller:

”Om du trodde att jag gillade dej så hade du fel. Men det var kul så länge det varade. Ha ha! Bye bye. Lukas”

Vad som helst hade ju varit bättre än att bara försvinna i tomma intet. Markus satte sig på farstubron. Han spanade ut mot stigen. Ingen Lukas. Det hade blivit ännu kallare. Det hade kommit mörka moln på himlen och regnet låg i luften. Vädret gick hand i hand med sinnesstämningen. Det var väl det annalkande ovädret som det pratats om. Även inom honom växte kylan.  

Tiden gick. Det som börjat som en spekulation förbyttes till sanning. Efter två och en halv timme var Markus fortfarande ensam i stugan. Det började gå upp för honom att han hade blivit lämnad. Markus kände sig kallsvettig. Han reste sig men fick ta tag i dörrkarmen. Hans värld hade börjat snurra omkring honom. Hjärtat orkade inte pumpa blod till hans hjärna. Hans hjärta var skadat. Vad skulle han göra nu?

Han var i huset han hade sett i sin dröm. Det var här som han hade känt en sådan underbar varm kärlek. Så kom verkligheten. Kärleken fortsatte vara lika stark. Men det hade också varit en dröm på sitt sätt. Han hade vaknat. Det var nu han såg verkligheten.

Det var middagsdags. Men Markus var inte hungrig. Han var inte ens törstig. De små kantarellerna låg på köksbänken. De låg där och hånade honom. Markus föste ner dem och slängde ut dem genom dörren. De skulle ju ha varit till varma smörgåsar på kvällen. En bild han målat upp i sin dröm.

Det hade blivit mörkt i stugan. Himlen över honom täcktes av tyngre och dystrare moln. Det var nog regnovädret som hade närmat sig ytterligare.

Markus gick ut igen och spanade. Det var mörkare i skogen och det gick inte längre att se långt in i den.

Han lutade sitt huvud och tittade upp mot himlen.

På samma plats hade han stått dagen innan. När han då tittat på…då hade han varit lycklig. Men nu kände han sig bara trött och sliten. Och väldigt, väldigt ensam.

Skulle han verkligen sova i jaktstugan denna natt? Tanken på mörkret i stugan i kombination med den väldiga ensamheten fick en panik att bubbla upp inom Markus. Nej det skulle inte gå.

Han skyndade sig in och rotade reda på några av de viktigaste sakerna att ta med sig. På ovanvåningen kunde han höra regnet smattra mot tegelpannorna ovanför det tunna taket. De tunga molnen hade börjat släppa sin dystra last över det mörka landskapet. Tänk att få ligga i Lukas famn och bara lyssna på regnet. Det var sådana stunder som Markus hade sett fram mot i hela sitt liv. Han hade också fått det. Men nu var rummet tomt, kallt, mörkt och bistert.

Han slog igen dörren och sprang ut i regnet. Ut mot bilen. Han drog i handtaget. Bilen var låst. Lukas hade nycklarna. Det var bara att börja traska den långa vägen tillbaka till Manningsholm. Förbi stenen där han hade slängt sin cykel i drömmen. Där han hade kysst Lukas den är varma dagen med ljuset lekande i sina pupiller. Det var i just den stunden som han hade förstått att han var kär i Lukas. Men vad hade det hjälpt?

Det var ett par kilometer kvar till Manningsholm. Regnet strilade ner. Det blåste inte. Det blev mörkare ju längre in i skogen han kom. Ormbunkarna. Helvetesgapet. Förbi stigen upp till Roars röse. Där uppe hade Lukas och han suttit och känt solen gå upp. Det röda ljuset hade speglat sig i fjärden.

Strax öppnade sig landskapet och de stora åkrarna bredde ut sig. Långt över åkern kunde han se Manningsholms allé och ekonomibyggnader. Flyglarna och huvudbyggnaden var effektivt gömda bakom en dunge tusenåriga ekar. Markus var trött och frusen. Det hade regnat i hans ögon. Han sprang inte längre. Han gick sakta över vägens grus. Markus längtade hem till sin säng på Manningsholm. Bädda ner sig och bara höra smattret mot rutan. Försöka glömma. Tycka väldigt mycket synd om sig själv.

Körvägen slingrade sig utmed skogsbrynet, ut mot havet för att sedan svänga in rakt mot huvud­byggnaden. Sedan fortsatte den till ångbåtsbryggan. En sidoväg knöt den samman med den grusade gårdsplanen på framsidan av huvudbyggnaden.

Markus hoppades så att de skulle vara klara med fönsterarbetena så han fick vara själv. Han ville bara i fred. Som en skadad katt som drar sig undan för att läka.

Men det första Markus skulle kontrollera var om Lukas bil var kvar. Fötterna var blöta. Det hade nog varit skönare att gå barfota. Så han tog av sig sina skor och fortsatte vandra på den leriga vägen. Vägen gick rakt mot havet för att sedan svänga av nittio grader mot Manningsholm i en tvär kurva.

Plötsligt fick Markus se något nere i kurvan. Han torkade sina ögon med den våta tröjan och var tvungen att hålla handen ovanför dem som ett regnskydd. Han trodde sig se något långt där nere. En gestalt. Men det var nog bara en enbuske. Markus fortsatte gå. Om mindre än tio minuter skulle han vara hemma. Då skulle han med hjälp av det kvarvarande innehållet i faderns whiskyflaska förklara hela det här äventyret för avslutat.

Det var först när enbusken började röra på sig som Markus anade oråd. Enbusken hade kommit närmare oroväckande snabbt. Markus torkade sina ögon igen. Det var massor med vatten på ögonbrynen som samlades för att rinna ner på ögongloben. Då såg han att det inte var en enbuske. Det var en människa som kom gående emot honom.

Lukas hann se Markus ge in i skogen. Han trodde aldrig att Markus skulle gå. Själv hade han andra planer som inte involverade båtar. Lukas gick med raska steg mot stugan och satte på surfskärmen. Han värmde på kaffet och satte sig i soffan. Det som han fick se fick honom att le. Hans plan som hade startat på redan på Gotland verkade gå i lås. Men han stod i begrepp att ge sig in i var farligt. Mycket farligt. Ibland är man tvungen att riskera saker för att vinna. Det här var inte tiden för att vara mesig.

När han hade skickat så lutade han sig tillbaka. Han tänkte på Markus. När han fick se Markus ansikte framför sig så log han ännu bredare.

– Fan vad jag älskar honom, sa han högt för sig själv.

Men varför hade han inte någon korg eller påse med sig när han gick för att plocka svamp? Trodde han inte att han skulle hitta någon? En irriterande känsla kom över Lukas. Den hade varit stark när Markus hade anklagat honom för massa konstiga saker. Sedan hade känslan dämpats. Men den var tillbaka.

Hur kunde Markus vara så lugn när han visste att Cassandra hade saker på gång? Hon kunde ju få resultatet av DNA-testet när som helst. Sedan skulle hon göra allt för få fast honom. I och för sig var Lukas ganska trygg i stugan. Det var inte något annat än skog överallt och han hade ju inte lämnat några digitala avtryck alls någonstans som ledde till honom. Inte ens hans mamma visste ju vart han bodde. Men det spelade inte någon roll om polisen inte kunde hitta honom. Om han blev efterlyst skulle skadan redan vara skedd på lång sikt.

Lukas bestämde sig för att gå efter Markus ut i skogen för att se om han hade hittat någon svamp. Det egentliga skälet var inte en nyfikenhet på svamp­mängden.

När Cassandra närmade sig Manningsholm igen så fick hon syn på Markus. En Markus som med raska steg var på väg från stora huset. Cassandra tog fram sin kikare som hon hade i handskfacket. Det måste alltid en detektiv ha med sig. När hon får Markus i sikte travade fortfarande på med bestämda steg. Han rundade åkern och försvann in i skogen. Hur kom det sig att han, bara efter någon minut efter att de avslutat sitt möte bestämmer sig för att gå på en så målinriktad skogspromenad? Cassandra kollade på sin telefon. Var ledde den där skogsvägen någonstans?

Skogsvägen var inte utmärkt på kartan men på en satellitbild kunde hon följa vägen ända till slutet. Den slutade vid havet. På ett ställe verkade den gå förbi en yta utan skog med en byggnad i kanten.

Cassandra parkerade sin BMW på samma plats på grusplanen där den nyss hade stått. Så började även hon började gå ut mot skogen med noga uppmärksamhet framför henne för att hon inte skulle möta Markus på stigen. Strax var hon en bra bit in i skogen. Det blev bergigare på båda sidor vägen och bergen höjde sig över den som en klyfta.

Så tyckte hon att hon hörde ett ljud. Cassandra stannade upp. Om Markus hade vänt och var på väg tillbaka så var hon tvungen att gömma sig. Det kunde hon göra under de stora ormbunkarna alldeles till vänster om vägen. Hon stannade upp och lyssnade. Hon hörde inget. Inget annat än ett ljud från en motor långt borta. Förmodligen från någon intilliggande väg. Cassandra fortsatte gå. Hon försökte dra sig till minnes kartan som hon hade sett i telefonen. Mobilen som hon så förargligt glömt kvar i bilen i hasten att påbörja sin skuggning. Men hon mindes på ett ungefär var vägen ringlade sig fram innan den kom fram till ställe som en liten gul fyrkant, där det inte fanns någon skog. Där fanns det även en byggnad och därefter fortsatte stigen till vattnet.

Motorljudet som hon hade hört blev större. Något var fel. Hon mindes kartan igen. Det fanns inget annat än skog på båda sidor av den väg hon gick på. Kilometer av skog. De betydde motorljudet kom från den väg hon själv gick på.

Den upptäckten gjorde Cassandra för sent. Efter någon sekund stod hon öga mot öga med en svart Mustang. Föraren klev ur bilen. Hon kände genast igen Lukas Kröger.

  

Det var Lukas som kom emot Markus och han kände en obeskrivlig lycka inom sig. Lukas hade ju inte övergivit honom! Han släppte sina skor och sin väska och några påsar på marken. Lukas fortsatte gå mot honom. Markus kunde knappt tro vad han såg. När Lukas var femtio meter från honom började Markus springa.

Markus kastade sig om Lukas hals och kramade honom hårt. Markus kysste honom på halsen. I nacken. Öronen och på munnen.

– Men lugna ner dig, sa Lukas. Vad är det med dig?

– Jag trodde du hade lämnat mig, sa Markus.

Det kom tårar från hans ögon. Väl maskerat i regnet.

- Lämnat dig? Varför tror du det?

– Jag trodde det. Du kom ju aldrig tillbaka. Jag trodde…du sa att det var sista kvällen…

Markus tittade Lukas i ögonen. De vackraste ögon han någonsin sett.

– Ja…jag bara trodde det, fortsatte han.

Lukas puffade Markus milt ifrån sig utan att släppa Markus ur blicken.

– Hittade du någon svamp?

– Ja, det gjorde jag. Några kantareller.

– Var är dom då?

– Vid stugan…

– Då går vi och tittar då…, sa Lukas.

– Kan vi inte sova i Manningsholm idag, bad Markus.

Han var trött, kall, och våt och orkade inte gå tillbaka den långa vägen till stugan.

– Jasså, det vill du?

Markus kände att något hade förändrats med Lukas. Lukas var avvaktande på något sätt. Han var hårdare mot honom. Varför puffade Lukas bort honom när han ville kramas?

– Ja, kan vi inte det? Jag fryser…

– Jag trodde stugan var vårat hem, sa Lukas. Är det inte det längre?

– Jo…men…

– Men visst, sa Lukas. Du kan få som du vill.

De började gå den korta vägen som var kvar till Manningsholm. Markus tittade på Lukas. Han var våt och såg trött och sliten ut. Han var vacker trots att han var trött. Håret hängde ner för hans ansikte och hade klibbat ihop av regnet. Det såg lite ut som han hade flätat små rastaflätor. Lukas tittade rakt fram.

– E det något, frågade Markus.

Lukas stannade upp.

– Borde det vara något?

– Nä jag tänkte bara om det var något som trycker dig. Om du är orolig och så?

– ”Trycker mig”? ”Orolig”?  Du är lite lustig du.

Lukas fortsatte gå.

– Men snälla. Säg vad det är då istället för att vara sur.

– Du får väl tänka på det, snäste Lukas.

Nu var det Markus som stannade. Vad hade han gjort? Han hade inte hört Lukas snäsa mot honom förut. Det var otäckt.

– Nej, snälla. Säg då!

– Kom nu, sa Lukas och började gå.

De var nästan framme vid Manningsholms huvudbyggnad. Vattnet i havsviken var alldeles svart. Regnet slog hårt ner i dess yta. Solen var fortfarande uppe men den kunde bara mycket svagt bryta igenom de tjocka molnen. Det fanns inte några fåglar någonstans. Inga djur syntes till.

– Jag såg en havsörn idag, sa Markus.

Han ville verkligen få Lukas på bättre humör. Det var så tråkigt när han var sur. Och Markus visste ju att han älskade djur.

– Var då?

– Nere vid badviken.

– Vad gjorde du där?

Markus låste upp den stora porten. Inne i hallen var det städat. Hantverkarna var borta. Fönstren var hela igen. Mannings­holm var återställt till sin forna stolthet.   

– Jag letade efter dig.

– Jag var inte kvar där.  

– Jag såg det.

Markus ledde upp Markus på övervåningen och in i sitt sovrum.

– Här ta de här.

Han gav Lukas ett par mysbyxor.

Lukas skrattade till. De var verkligen asfula.

– Gillar du dem inte?

– De är fula.

– Hmm. De här då?

Markus räckte över ett par nya.

– Duger de åt ers nåd, sa Markus.

Han försökte sig på olika tekniker för att få Lukas på gott humör igen. Humor kunde vara ett sätt. Men han hade flera kort att spela ut om det skulle vara så.

– De duger. Tröja då?

– Här.

När de båda hade bytt om till torra kläder satte sig Markus på sängen.

– Kom.

– Vad vill du?

– Jag vill att du ska komma.

– Varför?

– För att jag vill krama dig.

– Har du gjort dig förtjänt av det då?

– Ja det har jag!

Lukas kom närmare Markus.

– Så du är fortfarande kåt?

– Kåt? Nja… jag vill krama dig. Jag trodde ju att jag hade förlorat dig idag. Skönt att du är här.

– Lägg dig på sängen, sa Lukas.

Markus gjorde som Lukas sa. Det verkade inte finnas något utrymme för förhandlingar.

Regnet smattrade mot rutan. Det var bara ett dovt ljus i rummet. Dörren var öppen till rummet. Markus kastade ett öga ut i den mörka korridoren.

Två timmar senare undrade Markus om han hade blivit överkörd av en lastbil. Det var uppenbart att Lukas var på ett alldeles speciellt humör. Väldigt intensiv. Närvarande. Han hade varit mer dominant än vanligt. Markus kunde inte påminna sig att han blivit dragen i håret tidigare under sex. Det skulle han nog ha kommit ihåg i så fall. Lukas hade tryckt ner honom under sig och varit hård. Han hade knappt släppt Markus med blicken en enda sekund. Då och då hade Markus tittat ut i korridoren för att se så inte något rörde sig där ute i mörkret. Varför han gjorde det visste han inte. De var ju ensamma i huset. Men det hade känts tryggare om dörren hade varit stängd. Lukas höll ju fast honom hårt men han gjorde inte något som gjorde ont. Han hade inte försökt strypa Markus som han hade gjort i Fjällviken.  En gång hade han lagt sina händer över Markus hals. Men när Markus försökt ta bort dem så hade Lukas accepterat.

– Fortfarande kåt? Eller fick du nog?

Lukas låg på sidan i sängen och stödde sitt huvud med sin hand. Markus låg på rygg och tittade upp i taket.

– Nej…det är bra nu, sa Markus.

– Ärligt?

– Helt säkert.

– Du är väl alltid ärlig mot mig, Markus?

– Ja, det är jag.

Kanske inte helt, tänkte Markus. Men det fanns ju skäl till det. Han kunde ju inte berätta vad han gjort idag för då skulle det bli helt fel. Till och med farligt.

– Bra, för du berättar väl allt för mig?

Markus förstod att Lukas var ute efter något speciellt.  Var han svartsjuk på något?

Lukas såg ut som om han funderade.

– Är vi ensamma i huset nu?

– Ja, det är vi.

– Kan du inte visa mig?

– Visa dig?

– Ja, huset. Det är ju ett slott. Jag har aldrig varit i ett slott.

– Slott är det väl inte precis. Det är mer som en herrgård.

– Det stod ”Manningsholms slott” ute vid vägen.

Lukas hade rätt. Det stod faktiskt så. Men han hade aldrig sett huset som ett slott. Ett slott hade ju tinnar och torn. Som Burg Hohenzollern. Eller Neuschwanstein. Eller Windsor Castle. Helst också med en vacker prins som lever sitt rosaskimrande liv innan för dess skyddande murar och vallgrav. Vad var skillnaden mellan ett slott och en herrgård? Mannings­holm hade varit i kunglig ägo någon gång för länge sedan. Kunde det ha något med saken att göra.

Markus tittade på Lukas. Lukas var faktiskt väldigt lik den bild som Markus hade av en viss prins Valiant. En figur som Markus hade hittat i en serietidning när han var en liten pojke. Serietidningen hade legat i en liten låda i källaren och han förtrollades av äventyren i landet Thule. Lukas hade, likt Prins Valiant, långt och rakt hår som gick ner nästan till axlarna. Men Lukas hade blont hår, inte mörkt som sagans prins. Men ändå. Manningsholm kanske hade tagit ett steg mot att bli ett riktigt slott nu när Lukas var där. Hade slottet fått sin prins till slut.  Kanske kunde en rundvandring göra denna prins på bättre humör.

– Kom då! Men lova att inte bli rädd av alla spöken.

– Tönt!

– Var inte så kaxig, varnade Markus.

De vandrade barfota ut i hallen. De grova ekplankorna i golvet rörde sig motvilligt vartefter de gick. Men de lät inget. Manningsholm hade aldrig lyxrenoverats och förstörts som så många andra gods från samma tid. På Manningsholm var det gammalt och grovhugget som gällde. Men med dess inneboende tidlösa charm och grace.  

– Jaha välkommen ut i hallen då… här till vänster…

– Finns det inte några lampor i det här huset, avbröt Lukas frågande?

– Är du redan rädd?

– Nej, men det är ju så mörkt. Man ser ju inget.

– Ja, men knappen är där borta. Vi får tända när vi kommer dit.

Markus pekade bort genom korridoren till toppen av trappan som ledde ner till undervåningen.

– Här är ett arbetsrum, fortsatte Markus. Här kan jag sitta och jobba. I den där fåtöljen satt jag när smällen…

– Och fångar mördare?

– Ja.

– Ser du på TV när du jobbar?

Lukas pekade på den stora TV-apparaten i rummet.

– Nja, den är ju för videokonferens…

det var här som jag satt när huset exploderade. Jag satt och lyssnade på musik i godan ro.

– Sedan kom jag, sa Lukas.

Markus skönjande ett begynnande leende. Var han på väg att vända motvinden? Eller var det bara inbillning?

– Ja, sedan kom du. Nu fortsätter vi.

Markus fortsatte från arbetsrummet innan Lukas fick syn på pappret om hans mormors fastighet. Allt verkade vara känsligt idag så det behövdes inte några ytterligare osäkerhetsmoment.

– Här och här är sovrum. Och här och här.

Markus pekade på några stängda dörrar i korridoren.

– Framför trapporna till nedervåningen fanns ett stort öppet rum med fönster mot havet. Där fanns nu soffor, fåtöljer och ett stort bord. I taket hängde tunga kristallkronor.

– Vad är det här för rum frågade, Lukas.

– Det är bara ett rum. Här kan man sitta och läsa en bok. Och titta ut. Rätt fin utsikt, kom får du se.

De ställde sig och kollade ut genom fönstret. Ett mörker hade börjat lägga sig över den gråa dagen.

– Fint va?

Lukas höll med. Ännu ett tecken på att vinden höll på att vända. Markus hade försökt allt. Varit tillgiven Pratat om djur. Givit honom bra sex. Jättebra faktiskt. Han hade anpassat sig till Lukas behov på ett sätt som var mer än vad som kunde förväntas av någon. Men så var det ju med Lukas. Allt var ”mer” liksom. Lukas hade inget att klaga på. Men det fanns fler ess i rockärmen om det skulle vara så. Och kvällen var fortfarande ung.

De fortsatte genom huset. På andra sidan av det stora rummet vid trappan fortsatte en korridor som börjat precis utanför Markus sovrum. Manningsholm var mycket symmetriskt.

– Här är ett bibliotek.

Markus gläntade på en dörr. Dörren gled upp, lampan tändes och där inne fanns massor med böcker i olika storlekar med olika färger. Här fanns även en grupp med öronlappsfåtöljer och ett runt ganska litet bord.

Lukas steg in i rummet.

– Vad är det här för böcker?

Lukas pekade på en lång rad ganska iögonfallande böcker utan namn.

– Det är alla möjliga böcker. Just en där raden är gårdsböcker, sa Markus. Det var ju en mäktig familj som ägde den här gården väldigt länge. De hette…

– Slott menar du? Du sa ”gård”.

– Jaja slott då, Wamp hette de.

– Wimp?

– Nej, Wamp.

– Du hade ju en släkting som hade jobbat här. Han finns säkert med här.

– Ja, vi kan kolla de. Men inte nu.

Lukas gick ut ur rummet.

– De andra rummen då?

– Det är lite salonger och då. Där är toaletten. Kan vara bra att veta.

Markus pekade på en dörr.

– Hur många rum är det i huset, frågade Lukas.

– Ett trettiotal är det nog totalt. Vi kan gå ner om du vill se hur det är där nere.

– Ja, det kan vi göra. Jag har ju sett lite redan.

– Ja, det har du ju. Kom.

Medan de vandrade ner för trappan finslipade Markus en lömsk plan som hade formats i hans hjärna. Han skulle ta till ett sista trick som ett försök att mjuka upp Lukas. Tricket skulle vara spiken i kistan för all surhet.

– Här borta är ju köket.

– Där du sprang och gömde dig. Skulle du hugga mig med den där kniven du hittade där?

– Alltså, jag var rädd.

– Ja, det var du. Det syntes. Det var meningen.

– Bortanför köket är en toalett och några salonger till. Det fanns ju många men små rum i huset.

– Var håller Gro hus då? Visst sa du Gro?

– Hon brukar vara på övervåningen. I ett av de rummen längre bort.

– …som du inte visade mig?

– Nej, jag är inte inne i det rummet ofta. Det finns inget att se.

– Inget att se? Det kan ju vara ett spöke där.

– Nja, du gör nog lite för stor sak av det hela. Det är inte så att det vimlar av spöken. Och förresten vet man inte om det är ett spöke. Vad är ett spöke liksom?

– Jag skulle vilja se ett spöke.

– Schhh…var för försiktig med vad du säger, hyschade Markus och såg sig om.

Han var inte van med att någon åkallade krafter. Sådana portar skulle man inte öppna eftersom man inte visste vad man hade med att göra och vad det kunde bli för konsekvenser.

– Det kan finnas krafter som hör dig, varnade han.

– Jag vill se ett spöke, sa Lukas igen med hög röst.

– Såja, larva dig inte nu. Kom med här.

Markus tog Lukas hand och drog honom med sig. De sneddade över rummet, förbi stentrappan som vindlade ner till källaren. De kom fram till en stor massiv ekport.

– Är du beredd, frågade Markus och tog tag med båda händerna på de båda förgyllda dörrknopparna.

– Beredd på vad?

– Säg bara att du är det.

– Jag är beredd, ja.

De stora dörrarna gled upp och ett stort mörker mötte de två killarna.

– Vad är det här för rum? Jag ser inget, klagade Lukas.

– Kom med mig in.

Markus räckte ut sin hand. De gick tillsammans in i mörkret.

Rummet tändes automatiskt.

Det var en stor sal. I taket hängde fem jättelika kristallkronor. Vid väggarna stolar rött tyg.  

– Wow, sa Lukas och tittade upp i det höga rummet.

Taket var målat i ljusblått. Som en himmel och på molnen fanns olika figurer.

Markus hade gått fram till ett skåp. Plötsligt strömmade musik ut ur rummet. En välkänd melodi från svunna tider - ”I cant´t help falling in love with you”. De båda hade kunnat välja en enklare väg. Nog hade det varit enklare om deras vägar aldrig någonsin mötts. Men de hade valt kärleken och kärleken hade valt dem.

– Det här är balsalen. Kom.

Markus sträckte ut sin hand mot Lukas. Lukas tog den tveksamt.

I taket, högt över Markus och Lukas, glimmade kristallkronans prismor. Där under dansade två killarna.

De stora speglarna avbildade dansen. Ljuset från de stora kristallkronorna spred sig ut genom fönstren runt om huset och bildade ljusa rektanglar med spjälor i gräset utanför. Ljuset nådde ända ner till vattnet.  

Kanske var detta en saga. Kanske för bra för att vara sann. Kanske var den så bra att den just därför förtjänade att vara verklig. Markus såg sig själv och Lukas i spegeln. Han såg bilden bara en millisekund men han inbillade sig att Lukas hade en krona av guld på huvudet. Och att han själv hade röd högtidskostym. I nästa spegelbild var kronan och kostymen borta. Markus stannade upp mitt i rummet under en av kristallkronorna. Han bara stod där. Väntade på resultatet. Hade Lukas tinat?

Det hade Lukas. Lite i alla fall. Han närmade sig Markus. Sakta men säkert.

– Jag gillar det här rummet, sa han och tittade sig om.

Han var storögd som ett litet barn.

– Jag älskar dig, sa Markus tyst.

Lukas stod framför honom. Han la sina armar över Markus axlar.

– Jasså, det gör du?

– Ja.

– Är du riktigt säker på det?

– Jag är helt säker.

– Skulle du göra allt för mig?

Markus funderade.

– Ja.

Han hade tänkt lägga till ett ”nästan” i meningen men ångrade sig precis innan ordet kom ut. Ibland har man tur. Lukas lutade sig fram och kysste Markus. Markus lömska plan verkade ha gått i lås. Han var tagen till nåder igen. Slottet, och han själv, hade fått sin prins.

Senare på natten satt Lukas och Markus i sin säng. De hade tagit med sig en flaska vin och de hade skålat och pratat. Regnet slog fortfarande på rutan och de hade det mysigt.

– Vet du vad, Lukas. Kan vi inte leka en lek, föreslog Markus.

– Vad går den ut på?

– Att jag ställer tre frågor till dig. Och du måste svara helt sant. Och sedan får du ställa tre frågor till mig.

– hmm kan vi inte köra varannan fråga?

– Ja om du vill ändra reglerna så…, sa Markus och log.

Kunde han inte få ett enda leende från Lukas denna dag???

– Men det är mycket viktigt att man svarar helt sant på frågorna. Annars är det ju inte någon mening liksom.

– Ja, jag förstår det sa Lukas….

De körde sten sax påse om vem som skulle börja. Markus hade vunnit. Eller hade han förlorat…? Det skulle strax visa sig.

– Dödade du killen i Tjusedal, frågade Markus.

Det blev tyst i rummet. Det skulle nog ha varit möjligt att höra en knappnål falla på en mils avstånd. Lukas ställde ifrån sig sitt glas vin på nattduksbordet.

Markus funderade snabbt. Han visste ju redan svaret på frågan och trodde att det var ganska bra test om leken fungerade. Men hade han gjort bort sig? Skulle Lukas bli rasande? Hade han missförstått situationen så oerhört?

– Ja, det gjorde jag, svarade Lukas.

För första gången erkände Lukas rakt ut att han hade mördat. Lukas iakttog Markus. Hur skulle han reagera? Markus reagerade inte alls.

–  Varför gjorde du det?

– För att jag ville. Jag gillade det.

– Vad var det du gillade med det, då?

– Att ha makten över någon, bestämma liksom. Till och med över liv och död. Sjukt va?

– Nej, jag vill bara veta.

– Du ska få veta allt. Men…men kanske inte allt på en gång. Inte ens ikväll. Okay?   

– Det är okay.

Leken fungerade. Lukas hade svarat ärligt på frågorna.

– Nu är det min tur att fråga, sa Lukas. Är du beredd?

– Jag är beredd.

– Skulle du kunna ange mig för polisen?

Markus blev förvånad av frågan. Det var en orättvis fråga eftersom allt han gjorde var ju att försöka hjälpa Lukas att inte åka dit.

– Det skulle aldrig hända,  

– Säkert? Så du skulle alltså tala om för mig om du funderade på att göra det, frågade Lukas.

– Ja, det är klart. Men det skulle inte hända. Var inte orolig för det.

– Okay, men säger du sanningen nu? Svär på din kärlek till mig.

– Jag svär, svarade Markus.

Hur kunde Lukas tro detta? Det var verkligen orättvist.

– Berätta om filmen och det där som hände i Norrland, sa Markus. 

– Men fatta, sa Lukas och lutade sig fram mot honom. Jag har inte filmat dig. Jag har inte varit i din lägenhet och i Norrland åkte jag direkt till mormors stuga och såg dig först när du kom dit. Jag har inte gjort så att du kört av vägen.

Först blev Markus besviken. Varför slutade Lukas plötsligt att tala sanning. Han hade erkände mord men han vägrade erkänna betydligt mildare saker. Det var något som inte stämde alls. Detta trotsade all logik.

Men när han igen tittade in i Lukas ögon fann han samma ärlighet där som när Lukas helt kallt hade erkänt mordet i Tjusedal nyss. Om ögonen var själens spegel så talade faktiskt Lukas sanning. Han hade inte gjort det som påstods. Markus frös till. Hade han haft fel? Men DNA-beviset då? Ett hår från Lukas hade ju hamnat under hans säng. Markus mindes tillbaka hur Lukas varit i hans lägenhet på Henrikdalstoppen. Han hade ju varit uppriktigt förvånad över lägenheten och utsikten. Han tittade runt som om han verkligen inte hade inte varit i den förut. Lukas hade till och med frågat honom vart toaletten låg. Det gick upp för honom. Lukas talade sanning. Han hade inte varit där! Markus kände sig förvirrad. Inget verkade stämma längre.

– Men, började Markus. Men, vem är det då som gjorde det?

– Det vet väl inte jag! Det är väl någon som stalkar dig eller ska pressa dig på pengar eller nått? Det är inte jag i alla fall! Markus satte sig upp på sängen. Han hade varit helt säker på att det var Lukas som hade gjort de där sakerna. Men tänk om det inte var så. Vem var det då? Markus kände ett obehag gå genom kroppen. Om det inte var Lukas som hade filmat honom eller fått honom att köra av vägen så betydde det att det var någon okänd person som inverkade på händelserna utifrån. Ungefär som en tionde, mörk och ännu dold planet som man visste måste finnas någonstans där ute på grund av att den inverkar på de andra planeternas banor.  

– Jag lovar, sa Lukas. Det var inte jag. Hade det varit jag så hade jag sagt det. Men jag kan ju inte erkänna något som jag inte gjort bara för att du ska bli nöjd.

Vinden tog tag i fönstret utanför. Markus och Lukas tittade båda ut genom det mörka fönstret. Regnet smattrande mot fönsterblecket.

– Ja, jag tror dig, sa Markus.

Det var en konstig känsla att säga de orden. Han menade dem i och för sig. Han ville tro på Lukas och han gjorde faktiskt det också. Men hur hängde allt ihop? Var fanns den tionde planeten.

Lukas tittade upp i taket. Han hade det varmt och skönt i sängen. Men vad hade han fått för besked nyss? Markus hade lovat att han skulle tala om för honom om han hade haft kontakt med polisen. Men så ljög han.  Det var med tungt hjärta som Lukas kom fram till den enda förklaringen som han kunde komma på. Markus gillade inte honom längre.

Lukas låg och tänkte och kunde inte sova. Han tittade på klockan flera gånger men klockan rörde sig knappt. Han hörde Markus djupa andetag från sängen bredvid. Lukas saknade verkligen att krama Markus och känna sig trygg. Men tryggheten som han hade känt hittills var borta. Markus ljög för honom.

När klockan precis slagit 01.30 på lyfte på täcket och tassade försiktigt ut ur korridoren utanför sovrummet. Han måste få lite frisk luft innan paniken skulle slå till. Han visste att den skulle komma. Han skulle få ligga så vaken som så många gånger tidigare. Ensam med sina tankar. Med sina frågor som aldrig blev besvarade. Varför var han som han var. Den underbara lycka som han hade känt den senaste tiden var något som han aldrig hade upplevt förut. Han skulle alltid vara tacksam till Markus för att han hade fått uppleva det.

Lukas kände de grova bräderna direkt under sina fötter. Det var nog enkelt att få stickor om man hade hälsliga fötter så som han. I korridoren fram mot trappan var det så mörkt att han knappt kunde se. Lukas fick känna sig fram med handen mot väggen. Efter några ytterligare steg kom han fram till trappan som ledde ner på undervåningen och den stora ekporten ut mot natten och syret.

Vad hade han gjort för fel för att Markus skulle börja överge honom. Lukas funderade i mörkret. Hans ögon blänkte. Trycket på Markus hade nog blivit för högt. Det kanske inte var så svårt att förstå. Skulle någon verkligen kunna älska en mördare innerst inne? Han hade givit Lukas möjligheten att göra gott för att kompensera det som han gjort. Att sona sina brott utan att sitta i fängelse. Att haffa mördare. Deras första försök hade för dem till Gotland. Där hade Lukas sett den mördare som de jagade. Men det hade han hållit hemligt för Markus. I Markus ögon måste ju hela resan till Gotland varit ett misslyckande. Markus hade väl kommit fram till att hans idé inte fungerade på givit upp?

Lukas nådde foten av trappan och lade handen på handtaget till den stora dörren. Dörren gled upp. Det hade slutat regna med det blåste fortfarande där ute. En kylig vind omslöt Lukas kropp. Han blev genast kall. Men han behövde kylan. Lukas tänkte bättre när han var avkyld. Han skulle inte låta tankarna gå så långt som den där gången nere i badviken. Då hade han varit sekunder från att avsluta sitt liv. Så skulle det inte bli denna natt men han måste komma på något. Någon lösning.

Bengts flygel var nedsläckt. Det var tur det eftersom Lukas smitit ut i sina kalsonger. Han tog några steg ut i gruset. Gruset som var fuktigt och kallt efter regnet. Det flög fortfarande små, små regndroppar i liften som fuktade hans ansikte. Lukas tittade ut över den stora mörka åkern. Varför hade Markus tröttnat på honom helt plötsligt och anklagat honom för saker han inte gjort. Varför ljög han om saker? Vinden tog i över åkern och ruskade om de gamla ekarna vid sidan av huset. Lukas tittade upp på kronorna som bildade en svart siluett mot den något ljusare himlen.

Plötsligt kom en känsla över honom. En underlig känsla av att någonting var i görningen denna natt. Lukas tittade mot Bengts flygel igen. Var han iakttagen? Eller varifrån kom den konstiga känslan?

Inget rörde sig där inne. Men någon kunde ju iaktta honom längre inifrån mörkret. Manningsholm var en konstig plats. Fylld av historia och mystik. Tänk att Markus hade ärvt ett sådant här ställe…det var ju helt otroligt.

Han gick in genom den stora ekporten igen. Om han inte mindes fel så var det snett över hallen till vänster som det fanns ett kök där han kunde ta ett glas vatten. Det var ju dit Markus hade flytt den där gången. Ett kallt glas vatten kanske kunde få honom att somna. Lukas sneddade över hallen. Där fanns köket. Vattnet var kallt och gott.

Plötsligt knarrade det till i golvet alldeles bakom honom. Lukas vände sig om. Långsamt. Men där fanns inget annat än dörrhålet ut till slottets stora entré. Bakom denna bara kompakt mörker. Eller?

Lukas kände inte någon tvekan längre. Det var verkligen något som pågick i huset. Kanske hade han sagt för mycket när han hade skrikit ”jag vill se ett spöke” nyss. Markus hade hyschat honom. Kanske fanns det anledningar till det. Markus hade ju faktiskt växt upp i huset och borde ju veta ett och annat. Han kanske inte sa allt heller. Markus hade inte sett glad ut.

Lukas tittade ut från köket till hallen. Det var precis så Markus hade gjort precis innan han hade blivit tagen. Lukas tittade även åt andra hållet i korridoren. Det hade inte Markus gjort. Och det var ju där han själv hade stått gömd den gången. På det ställe där han hade stått var det tomt.

De stora ekplankorna rörde sig under hans tyngd. Det var under den tyngden som Nimuel lidit. Borta på andra sidan rummet stod dörren till salen öppen. Det var konstigt han stängt den dörren efter att Markus och han varit där tidigare på kvällen. Han hade reagerat på att den var så trög. Det var därför han mindes att han stängt den. Nu var dörren plötsligt öppen och det gick inte att se något genom det stora, svarta dörrhålet. Där inne var mörkret kompakt. För några timmar sedan hade de dansat i salen. Markus hade velat få honom på bättre humör. Det var tydligt. Han hade varit inställsam, undergiven och allt möjligt. Men varför hade Markus försökt med det?? Det stämde ju inte om det var så att Markus inte älskade honom längre och bestämt sig för att ange honom för polisen.

Lukas gick sakta in i den mörka salen. Här hade det alltså varit stora fester en gång i tiden. Han kunde nästan känna det. Från väggarna tittade mäktiga kvinnor och herrar ner på honom. De var så mörkt så att han nästan bara kunde se ögonvitorna på de som såg ner på honom. Varför hade han gått in i det här rummet? Han kände ju att det var något på gång denna natt. Varför inte bara ligga kvar i sängen. Det var som om något hade lett honom in i salen. Han hade villigt gått dit. Som om han var kallad på ett förhör av de som satt uppradade på väggarna. Där uppe satt de, som en tribunal som inte litade på honom och ville fråga ut honom om hans uppsåt med Markus. Lukas ställde sig mitt emot den största tavlan i mitten av rummet. På bilden fanns en stram herre med mustasch. Han hade en blå hatt på sig och i den satt en stor, färggrann fjäderpenna. De vita ögonen lyste mot Lukas.

– Jag kommer inte göra honom illa, sa Lukas med låg röst.

Han stod stilla och tyst som om han väntade på ett svar. Men det kom inget svar. Det fortsatte vara tyst. Lukas skämdes lite över sig själv. Hade han börjat bli vidskeplig? Han hade aldrig försökt prata med spöken förut.

Han gick sakta ut ur rummet igen och stängde dörren efter sig. Trögheten i dörren var kvar. Därefter gick han med tunga steg upp mot övervåningen igen. Det var tunga steg eftersom han skulle få ligga bred vid den han älskade. Men den personen älskade inte honom tillbaka. Eller? Om inte Markus hade funnits så hade han nog suttit i häkte nu. I väntan på en rättegång. Om inte Markus hade funnits så hade han mördat för nöjes skull igen. Och igen. Det skulle bara fortsätta så och det skulle bli grymmare och grymmare för varje gång. Det skulle inte finnas något stopp. Han var smartare nu. Han visste mer. Han hade lärt sig mycket från Tjusedal. Från Markus. Polisen skulle aldrig kunna ta fast honom oavsett hur många han mördade. Han skulle utnyttja de grymheter som han hade tänkt ut för Markus. Låta någon annan kille sota för det som Markus har gjort mot honom. Att vara orättvis var en härlig känsla.

Till höger över trappan hade Markus visat honom ett bibliotek. Lukas tog i dörrknoppen till rummet. Metallen var isande kall. Dörren gled upp. Ljudlöst. Han hade tagit fel rum. Det var inte ett bibliotek. Det var ett sovrum. Mot kortsidan stod en himmelssäng. På motstående sida fanns ett bord med en spegel. En gammaldags pigtittare. Rummet hade nog inte använts på många år. Hade tiden stått stilla här? Lukas gick över golvet till fönstret. Rummet hade nog fin utsikt över fjärden utanför. Lukas fick föreställa sig detta i fantasin eftersom det var helt mörkt ute. Det var en månlös natt.  

Plötsligt knarrade det till bakom honom igen. Lukas vände sig om. Inget där. Var han inte ensam i rummet?

Han såg not i ögonvrån. Han tittade dit. Det var hans egen spegelbild. Hans ansikte fick precis rum i en pigtittares spegelglas.

Lukas gick tillbaka till sovrummet och lade sig bredvid Markus. Det var ljusare i rummet nu. Han hade haft väldigt mörka tankar den senaste tiden. Det hade sårat honom att inte Markus verkade tro på vad han sa. Att Markus anklagat honom för massor med olika saker som han faktiskt inte hade gjort. Han lyssnade på Markus andetag i. Andetagen dränktes snart i ljudet av fåglar. En ljudmatta av fågelkvitter höjde sig över Manningsholm. Det hela var märkligt. Det var ju mitt i natten. Lukas tittade till på klockan igen. Den visade 05.07. Han satte sig upp i sängen. Vad hade hänt!? Solen gick upp. Det var därför fåglarna hade börjat kvittra. Hans rundvandring i huset hade tagit tre timmar och trettiosju minuter! Det var ju omöjligt! Han hade ju i bara gått tagit ett glas vatten.

  

Lukas hade väckt Markus tidigt. Han ville komma tillbaka till stugan i skogen hade hans sagt. Markus såg det som ett gott tecken vilket kunde väl släta över böket med att gå upp tidigt. Det där med att man går upp tidigare och tidigare ju äldre man blir hade han inte märkt. Än. Tydligen så ville ändå Lukas att de skulle vara tillsammans. Eller?

Markus kände genast att det var något som var fel när han steg in i stugan. Men han kunde inte riktigt ta på vad det var som var fel.

Markus stoppade Lukas i dörröppningen.

– Känner du? Någon har varit här, sa Markus långsamt.

Känslan som han hade inom sig började sakta ta form till något mer konkret.

Markus tittade ner på golvet. Där såg han felet. Precis innanför dörren fanns ett fotavtryck i torkad lera. Han lade sig ner med halva kroppen utanför tröskeln och tittade längs med golvet. Skoavtrycket syntes tydligt.

– Ser du, sa Markus och pekade. Ser du?!

– Ja jag ser, sa Lukas lugnt.

Markus hade rätt. Han beundrade Markus känsla för detaljer. Det var faktiskt ett tydligt fotavtryck i hallen. Någon hade gått in i huset med leriga skor. Men hur hade Markus kunnat se det? Det verkade ju som om han märkte att någon varit i stugan redan innan han hade fått syn på skoavtrycket. Varifrån hade han fått denna nästan övermänskliga förmåga? Eller fanns det en annan, enklare, förklaring? Lukas sinne förmörkades.  

Leran torkat och blivit som ett vitt puder. Men avtrycket var kvar.

– Det är lersand, sa Markus. Det regnade igår. Ingen av oss kan ha gjort det avtrycket eftersom vi båda lämnade stugan innan det började regna.

– Ja, det verkar så, sa Lukas eftertänksamt.

– Vem är det som har varit här, frågade Markus eftertänksamt.

– Någon du känner, föreslog Lukas.

Markus svarade inte. Han kände ingen.

Markus ställde sig på alla fyra och tittade längs golvet. Det låg lite torkad lera i köket. Men även på första trappsteget upp på övervåningen.

– Titta, någon har varit uppe i vårat sovrum, utbrast Markus.

De gick sakta upp för trappan till det som varit deras sovrum. Också sovrummet hade besökts av något främmande. Markus tittade på sängen. Inget verkade vara rört. Det var som om det vara var någon om hade varit och letat efter något men inte hittat det som söktes. Någon hade stått och tittat på sängen. Bara för några timmar sedan. Var fanns personen nu?

– Vi måste titta under sängen, sa Markus lågt.

– Varför viskar du?

– Tänkt om han är kvar?

Markus tittade runt i rummet. Fanns det några fler ledtrådar?

– Vi kan inte sova här i natt, sa Markus. Någon har ju stompat upp i vårt sovrum. Där skulle vi ju sovit i natt!!! Vad hade vi sett om vi vaknat upp och det stod någon vid fotänden? Det hade varit otäckt.

– Äh, kom så går vi ner.

Lukas verkade inte alls tycka att det där var obehagligt.

De var på väg ner till Mimmi (tänk om hon var borta) när det plötsligt ringde i Markus telefon. Det var en ”Magnus” från larmbolaget som hade anlänt till Manningsholm för att återinstallera larmet på alla fönster som gått sönder. Magnus hade en snäll och len röst och var uppenbart stockholmare.

En tanke slog Markus under samtalet. Det här kunde ju mycket väl vara det mest vältajmade telefonsamtalet hittills i hans liv. Hade möjligtvis något larm som kunde användas i fritidshus…en jaktstuga för att ta ett exempel.  

Magnus föreslog en enklare larmmodell som man kunde installera själv. De krävdes bara någon enstaka rörelsesensor i en så liten stuga. De överenskom att Markus skulle komma till Manningsholm och hämta ett sådant larm. Magnus erbjöd sig att komma och montera men Markus avböjde snabbt. Det räckte med spring i stugan som det var.

Markus sprang efter Lukas som hade fortsatt gå. Varför hade han inte stannat?

– Larm, utbrast Lukas frågande. Alltså, vad du är harig helt plötsligt.

– Jag vill inte vakna upp att det står någon vid fotändan, förklarade Markus.

– Vi har väl en hel väska full med övervakningsprylar?

– Inga larm.

– Vad är det för larm du ska ha då?

– Det vet jag inte. Jag åker och hämtar det. Snart tillbaka.

Markus smekte Lukas över ryggen innan han lämnade honom. Han var så varm.

– Försvinn inte någonstans nu, ropade han till Lukas innan Lukas försvann bakom ekarnas stammar.

Larm-Magnus hade långt välfriserat skägg och pigga, unga ögon. Grabbig. Säkert fanns det någon tatuering där under arbetskläderna. Markus kom att tänka på stilen ”hipster” som han hade sett fanns förr.  

Magnus hade börjat med att förevisa en liten billig modell med en sensor.

Markus hade protesterat. Det behövdes flera sensorer. Både inomhus och utomhus, självklart. Ingen ska kunna smyga sig på huset.

Nu var det Magnus tur att protestera. Man har inte utomhussenor på larm. Då kan något djur trigga larmet och sirenen går av mitt i natten vilket kan orsaka nattligt byte av sängkläder för de boende.

Markus envisades med att han ville ha detta. Det var bättre att få ett falsklarm än ett larm när det var för sent. Utan utomhussensorn skulle ju inte larmet ljuda förrän inkräktaren var inne i huset. Då skulle det inte finnas mycket tid till att gå i försvar.

Larm-Magnus tog fram en annan låda. Han insåg att den här kunden inte skulle kunna övertygas av hans goda argument.  

– Det här är A2000. Den här har två sensorer. Den är ju anpassad för tvåvåningshus då man har en sensor på varje våning. Men du kan ju sätta en av sensorerna utomhus om du vill.

– Jaha bra. Vad hette den första som du visade?

– A1000.

Markus var fortfarande inte riktigt nöjd. Han hade tänkt sig sju, åtta sensorer varav minst fyra utomhus, Det var ju det logiska. Det fanns väl inte någon anledning till att vara sparsam med sensorer. I det här läget så gällde det snarare att gödsla med dem. En i varje väderstreck för att kunna skapa en ogenomtränglig väv av sensorer som kunde förhindra att någon kom i närheten av huset olovandes. Fanns det verkligen inte någon modell ”A12000” eller liknande? Larm-Magnus förklarade att detta knappast var nödvändigt då det var frågan om en jaktstuga och om man placerade sensorerna på ett lömskt sätt så skulle det stora problem för den som ville förbli osedd.

Markus gav till slut med sig. Han gillade formuleringen om den ”lömska placeringen” av sensorerna. Han hade redan under samtalet visualiserat hur sensorerna skulle placeras.

– Finns det panikknapp?

– Nej, sådant finns inte på sådana här mindre modeller, förklarade Larm-Magnus.

– Men man kan ju starta larmet och man inte försvinner ur sensorernas räckvidd så kommer ju alarmet att gå igång. Men först efter 30 sekunder delay. 30 sekunder är den kortaste tid man kan sätta.

– Delay?

– Det är 30 sekunder fördröjd aktivering som standard. Det är för att man ska hinna ut innan larmet aktiveras. Det normala är ju att larmet går igång efter några minuter så man hinner iväg. Men 30 sekunder är minimum som sagt.

Markus funderade. Vad var det här för skit? Skulle han behöva vänta en halvminut innan larmet körde igång? Vad skulle kunna hända inom den där halvminuten? Förmodligen en hel del. Någon skulle väl hinna bryta sig in med en yxa. Eller slå in ett fönster. Eller sätta fyr på hela stugan med allt levande kvar däri. Men det fanns inte några alternativ tydligen. Det var ju som han sa, det var ju bättre än inget. Om man såg något misstänkt så fanns det i varje fall sätt att få igång larmet. En sensor, lömskt placerad, utomhus. Och en inomhus. Det var väl det bästa alternativet som det såg ut nu.

– Bra, den här lådan tar jag. Lägg på den kostnaden på fakturan.

Han kände Magnus blickar i ryggen när han gav sig av in i skogen igen. Säkert ännu en person som tyckte att var excentrisk och paranoid. Men Magnus borde väl vara nöjd. Paranoida kunder borde väl vara varje larmbolags önskedröm.

Efter en stund var Markus tillbaka i stugan.

– Se här. Här är en central, förevisade Markus för Lukas och tog upp en fyrkantig låda ur kartongen.

Lukas såg skeptisk ut.

–  En central…upprepade Lukas. Och du ska sätta upp den?

– Ja. Eller du?

– Det är nog bättre om jag gör det. Jag har sett dig med verktyg.

– Jag kan skruva upp rörelsesensorerna, föreslog Markus oberörd av smädelsen.

– De är trådlösa. Se!

Han höll upp en sensor mot Lukas ansikte.

– Ja, jag ser.

De överenskom att utföra sina sysslor för att sedan mötas upp efter en stund för att testa larmets olika utlovade funktioner.  

Lukas valde en plats för larmcentralen. Precis innanför dörren.  Där fanns plats och tillgång till elektricitet och man kunde snabbt slå av larmet om man kom utifrån eller från ovanvåningen. Lådan var ju inte så stor som tur var. Markus gick runt huset. Vart skulle sen yttre sensorn placeras. Mot skogssidan? Då skulle den ju scanna av allt som rör sig som var på väg mot ytterdörren. Det skulle ju vara praktiskt. Sensorn skulle nog kunna ”se” en bra bit in i den mörka skogen. Men om en inkräktare kom från ett annat håll och stegade runt husknuten, då skulle sensorn upptäcka faran när den redan var inne mot huset. Det var inte alls acceptabelt.

Varifrån skulle en inkräktare komma? Han skulle nog inte komma över stock, snår och sten genom den otämjda terrängen. Det skulle vara alldeles för riskabelt eftersom varje steg kunde innebära ljud. En gren som knäcks i natten kan avge ett nästintill öronbedövande ljud som skulle kunna få de potentiella offren att reagera.

I skydd av mörkret skulle inkräktaren förmodligen helt enkelt komma promenerandes på skogsvägen som gick förbi huset. Man ska inte krångla till det. Det enklaste tillvägagångssättet var alltid det troligaste. En sensor skulle alltså kunna monteras på framsidan av huset så att den scannar av hela området över den lilla ängen och även bevaka där skogsvägen kommer ut från skogen. Sensorn skulle genast upptäcka vad som var på gång och aktivera larmet. Kanske redan när inkräktaren passerade mellan raden ekar som ledde ut mot ängen. Det fanns inte någon stege på torpet så Markus installationen fick bli förhållandevis låg. Lukas hade lite verktyg med sig. Skruvmejsel och skruvar. Han verkade alltid vara beredd på hantverk.

När installationsarbetet var över såg det hela allt annat än fackmannamässig ut. Markus ställde sig under sin installation och försökte se vad sensorn såg. Resultatet var mycket lovande. Sensorn skulle kunna se allt som kunde skymta fram redan borta vid de första ekarna där skogen övergick till äng. Hade möjligtvis besattheten av kratrar och rymdstenar övergått till sensorer? Det var inte omöjligt alls. Den senare besattheten hade i vart fall givit frukt eftersom ingen skulle komma gående på skogsvägen utan att bli upptäckt. Mission completed.

Den inre sensorn monterades på sidan av trappan och pekade ut mot hallen och köket.

Samtidigt hade Lukas hängt upp larmcentralen och anslutit den till elnätet.

– Ska vi testa, frågade Markus.

– Ja.

Efter att ha rådfrågat instruktionsboken ställde Markus in delay om 30 sekunder och aktiverade alarmet. 

Lukas stod redan framför sensorn som var monterad i trappan.

Efter en kort stund genomskars tystnaden av en skarp signal. Alarmet fungerade! De testade även utomhussensorn. Lukas fick agera den lömska inkräktaren som kom gående på skogsvägen. Testet blev en succé. Det visade sig nämligen att alarmet aktiverades redan innan Lukas ens var synlig med blotta ögat på stigen.

Efter allt detta bestyr kände Markus sig betydligt lugnare. Ingen skulle kunna komma inpå knutarna osedd. Larmet skulle ”se” allt. Natt som dag. Varje inbrottstjuv skulle genast vända på klacken när denne förstod att man var upptäckt. Därmed var den delen av risken borta.

Att få bort den kvarvarande risken skulle bli svårare. De bestod av inkräktare som inte ville åt ägodelar utan som hellre var intresserad av att ta liv och hälsa från de som bodde i stugan. En sådan galen inkräktare skulle inte låta sig hindras av en liten ljudsignal ute i obygden. Den typen av inkräktare hade först gjort sin hemläxa innan man närmade sig stugan. En sådan visste redan att stugan var den enda boplatsen på flera kilometer när och att det inte skulle finnas någon hjälp att få från någon. Denne inkräktare skulle i lugn och ro kunna utföra sitt grymma uppsåt och tillryggalägga många mil innan någon utomstående ens förstod vad som hänt.

Något sa Markus att det var just en sådan inkräktare som de hade att göra med. Inget var ju stulet. Inget var ju rört. Vad hade inkräktaren gjort i stugan? Bara kollat runt verkade det som. Rekognoserat. Snokat. Varför? Och varför hade inkräktaren lämnat så tydliga spår? Var det för att personen var slarvig? Eller ville denne att Markus och Lukas skulle se spåren. Teorierna var många men det fanns inga svar.

Det kunde ju vara så att en person bara varit och rekat inför sitt nästa drag. Det sista och dödliga draget. Det slutgiltiga draget. För att kunna göra detta på ett effektivare och ofelbart sätt, möjligen. Det fanns flera sätt att angripa stugan. Det gick ju att använda sig att skjutvapen. Det var ju en enkel sak att pricka någon med hjälp av ett kikarsikte utifrån mörkret. Siluetter av de som fanns i stugan skulle vara lätta att se. Man kunde också bryta sig och angripa med kniv. Det var inte det smartaste, men om man var tillräckligt galen så kunde ju en inkräktare prova det. Det skulle säkert kännas som lite mer combat liksom. Man mot man. Fast det enklaste var väl bara att barrikadera dörren och sätta fyr på stugan. Då måste han och Lukas vara tvungna att fly från något fönster. Förmodligen sovrumsfönstret. Där väntar naturligtvis mördaren och angriper med skjutvapen, hugg och slag. Lätt att angripa sitt byte när bytet har brutet ben efter att ha hoppat från andra våningen. Eller hostande på grund av att ha inandats giftiga gaser.

Markus berättade sina teorier för Lukas som lyssnade till hans dramatiserade historier med allt större ögon. Markus berättade om hur han och Lukas med ögonen fyllda med brandrök tvingats ut på ängen utanför stugan. Allt de hade sett när de fallit till marken var mördarens skor. Där hade de båda dött en dramatisk död. Så kunde det hela sluta. Alla scenarion Markus målade upp slutade på samma sätt.

– Men vänta nu, invände Lukas.

– Vad?

– Du är paranoid. Vad är det som säger att det är en mördare som är ute efter oss?

– Ja. Det är klart att jag är paranoid. Men det är bra att vara paranoid.

– Men det finns väl gränser?

– Så du håller inte med?

– Nej, det finns ingen mördare här ute i skogarna, svarade Lukas självsäkert.  

Markus tänkte efter. Där hade Lukas helt uppenbart fel. Det fanns i vart fall en mördare här ute i skogarna. Nämligen Lukas själv. Men fanns det en till? Det var ju extremt osannolikt. Så osannolikt så att inte ens Markus med all sin paranoia kunde tro det. Eller kunde man dra slutsatsen att om det fanns en mördare sås kulle det kunna finnas en till. De kanske drogs till varandra på något sätt. Som flugor till en skit. Men vad var skiten i så fall. Eller vem.

– Men vem var det som var här då, frågade Markus.

– Någon annan, föreslog Lukas. Bengt? Cassandra?

– Bengt? Nej, det tror jag inte. Han har fullt upp med annat och han skulle inte stövla in här när jag vet att jag lånar stugan.

Markus använde ordet ”lånar”. Han hade inte ännu förlikat sig med tanken att han skulle komma ut som en rik och bortskämd finbög. För det var ju just så som Lukas skulle se honom. Om han inte fått tillfälle att ändra den uppfattningen först genom att bevisa att han faktiskt inte var så.

– Cassandra, upprepade Lukas

Cassandra, tänkte Markus. Kunde det vara Cassandra?

– Cassandra…nej, det tror jag inte, svarade Markus utan att ha tänkte färdigt.

– Inte?

– Nej, hur skulle hon veta vart vi är? Hon kan väl inte ens peka ut Småland på en karta?

– Är du riktigt säker på det, frågade Lukas.

– Vad jag menar är att hon inte vet var vi finns.

– Hon kanske har spårat din telefon?

– Varför skulle hon göra det. Jag är inte misstänkt för något! Man kan inte spåra telefoner hur som helst. Det går efter en särskild rutin.

– Hon kanske misstänker något?

– Det tror jag knappast, sa Markus.

Resten av dagen hade Lukas och Markus hade varit nere i viken med Mimmi och lagt sista handen vid Mimmi. Lukas hade varit så sur. Lukas lade nog knappt märke till hur fin Mimmi blev så sur som han var. Träet blev verkligen vackert när hon blivit lackad. Hela däcket lyste som bärnsten.

När de var klara stod Markus i strandkanten och tittade på Mimmi. Båten speglade sig i vattnet. Som om beundrade sin återvunna skönhet.

Nu skulle det ju infinna sig en härlig lyckokänsla i bröstet, tänkte Markus. Deras dröm att segla ut mot en vid ocean var för första gången inom räckhåll. Lukas skulle få vara med om något som han alltid drömt om där han stått i dyviken vid det gamla silons skugga i Gamlevik.

Men Lukas hade varit svart på ögonen. Markus kände igen denna svarthet. Orsaken hade ett namn. Cassandra. Den hade kommit när Lukas först hade hört talas om att Cassandra lurat hans mamma. Och hon hade kommit på tal igen för en stund sedan inne i stugan. Det var uppenbart att Lukas inte skulle kunna förlåta Cassandra. Men vad hade de med dem att göra? Det verkade nästan som att Lukas gav honom skulden för något.

På kvällen satt de bara där och surfade på var sin skärm i stugan utan att säga något till varandra.

Markus läste att den storm som var på väg hette Thorst hette den denna gång. Sommaren hade börjat varmt och bra med knappt en enda regndroppe. Sedan hade den blivit blåsigare, kallare och blötare. Det var länge sedan det var så många stormar så tätt intill varandra. Stormarna hade börjat nästan samtidigt som han fått det där samtalet från Bison. Då hade det varit en stilla morgon. Men det hade sedan förbytts till något som var allt annat än stilla.   

Markus kände sig utslängd och det gjorde honom ont ända in i hjärtat.

Undrar hur Mimmi skulle klara den nya stormen? Han hade ju lovat sig själv att Mimmi skulle få segla. Det skulle vara en så mäktig symbolik i att hon fick göra det. Efter allt som Markus och Lukas gått igenom kom de ur på andra sidan av allt det onda. När stormarna och oron bedarrat skulle nya, varmare, vindar ta tag i seglen och ta med dem på nya äventyr. Vid den tiden skulle de ha kommit ut på andra sidan av alla de här svårigheterna och bara fukten i luften och doften av uppriven tång skulle påminna dem om den storm som nyss bedarrat.

Men det kunde också bli en mäktig symbolik åt andra hållet. Thorst kunde kanske slå det sista hoppet i spillror. Markus och Lukas hade försökt med något som var omöjligt. Men det hade visat sig vara allt för höga hinder för deras kärlek. Och iden med den universella rättvisan som skulle upprätthållas med mördarjakt var bara ett tafatt försök för Markus att rättfärdiga sitt eget själviska handlande. Att låta sig älska en mördare. Mimmi skulle väl snart ligga på botten som ett minne av förintade drömmar.  

Markus tittade upp på Lukas. Ja, han var fortfarande den vackraste killen han någonsin sett. Men just nu var han så kall. Kanske hade han redan tröttnat på att ha en tråkig nördkille som pojkvän.  

Markus började tänka på Patrik, hur Patrik hade kramat honom om natten. De dagdrömmarna var ett tecken. Innan han träffat Lukas så hade han tänkt på Patrik varje dag. Men den senaste tiden hade han inte ägnat honom en endaste tanke. Men hur kom det sig helt plötsligt att Markus längtade efter Patrik när Lukas satt mitt emot honom? Patrik hade aldrig varit elak eller kall mot honom. Patrik hade aldrig försökt att stänga honom ute. Patrik hade inte mördat. Tvärt om jobbade han hårt för rättvisa i sitt jobb som polis. Lukas kunde verkligen vara grym. Varför stängde Lukas honom ute sådär. Hade han inte förtjänat att få vara en del i Lukas hjärta med tanke på alla risker han tagit?

Han reste sig och tittade ut. Molnen rörde sig snabbt över himlen men det blåste inte särskilt mycket nere vid marken.

Den lilla ängen utanför stugan låg mörk. Han tittade på Lukas igen. Det blåa skenet av telefonen lyste upp hans ansikte.

– Lukas…började Markus.

Lukas svarade inte.

– Hatar du mig eller, frågade Markus. Kan du inte berätta vad det är?

Lukas tittade upp från telefonen och mötte hans blick men han sa ingenting. Markus var helt utestängd. Han funderade om han skulle gå tillbaka till Manningsholm. Det kändes inte bra att sova jämte någon som inte längre tyckte om honom.

– Är det slut, frågade Markus.

Lukas tittade fortfarande på honom. Men han rörde inte en min. På bordet hade Markus tänt ett ensamt värmeljus. I ljusets flätande låga kunde han se en tår sakta rinna ner för Lukas kind. Markus ville kasta sig runt hans hals. Säga att det inte fick vara slut. Be Lukas tala om vad han hade gjort fel.

– Men säg…är vår saga slut, frågade Markus igen.

Lukas svarade inte. Han hade lagt ifrån sig sin telefon och tittade ner i golvet. Varför kunde han inte ens svara? Markus kände att den oro han haft inom sig började omvandlas till panik. 

Markus tittade ut genom fönstret igen. Ängen låg mörk utanför. Han såg en gren fara genom mörkret för att landa på marken precis utanför fönstret.

Han tittade på Lukas igen. Ingen reaktion. Lukas var som av sten.

När Markus tittade ut genom fönstret igen såg han någon som fick hans blod att isa sig. Bara några meter ifrån honom, i mörkret ute på ängen, stod en människa och tittade rakt på honom! Det vita ansiktet syntes klart i ljuset inifrån stugan. Det han såg var en lång, ung kille med lockigt blont hår som gick ner över öronen. Markus backade sakta längre in i rummet utan att släppa killen på ängen ur sikte. Killen på ängen släppte inte honom ur sikte. Markus hade aldrig sett den där killen förut. Eller hade han det?

– Lukas…det är något som händer där ute, sa Markus tyst.

Lukas reagerade direkt och gick fram till fönstret.

Markus sprang fram till larmcentralen och satte igång larmet. Om trettio sekunder skulle utomhussensorn känna av värmen från inkräktaren och börja ljuda. Det skulle skrämma bort honom.

– Var, frågade Lukas. Var är han? Jag ser ingen.

Markus skyndade fram till fönstret igen. Killen var borta.

20 sekunder kvar till larm.

– Han stod här ute. Såg du honom inte??

– Nej, det gjorde jag inte. Du måste sett fel, sa Lukas.

15 sekunder till larm.

Markus visste att han inte sett fel. Det var någon utanför stugan.

– Nej, han var här, sa Markus med hög röst. Jag lovar!! Kolla i fönstren!! Du måste tro mig, snälla Lukas.

Markus sprang fram till fönstret bredvid ytterdörren och tittade ut. Han såg inget. Lukas tittade inte ut genom något fönster. Han tittade bara på Markus. Studerade honom.

Markus låste ytterdörren. Tänk att den hade varit öppen hela tiden. Idiotiskt. Han kände en kort sekunds trygghet när dörren låsts

10 sekunder till larm.

Tiden gick fruktansvärt långsamt. Varför gjorde inte Lukas något? Varför trodde inte Lukas på honom?

5 sekunder till larm.

Markus började känna sig tryggare. Strax skulle alarmet ljuda. Inkräktaren skulle veta att stugan var larmad och säkrad. Han tittade ut genom det fönster där han först hade sett det ljusa ansiktet. Det var mörkt på ängen. Han kunde bara se lite gräs och sly som böjde sig för vinden. Men Markus visste att det någon lurade där ute.

Markus tittade fortfarande ut för att se om han såg något. Om någon plötsligt frigjorde sig från skuggorna skulle hans hjärta förmodligen hoppa ur kroppen.

Det var helt tyst i rummet. Inget larm ljöd. Markus vände sig om. Lukas stod vid ytterdörren.

– Men varför går inte det där jävla larmet igång, skrek Markus i panik.

Lukas var lugn. Han rörde sig inte. Trodde han fortfarande inte på att Markus sett något där ute? Markus hastade fram till larmcentralen. Larmet var fortfarande aktiverat. Men inget larm ljöd ändå. Något var fel. Katastrofalt fel. Markus hastade tillbaka till fönstret mot ängen och tittade ut en gång till. Var fanns inkräktaren?

Vad är det för idiotiska larm som säljs…som inte fungerar! Hur kunde det fungera tidigare under dagen men inte nu? Det var helt otroligt ju.

Det slog honom mitt i tanken. Faktum var att situationen faktiskt var just otroligt. Larmet kunde inte gått sönder på den korta tiden. Någon måste ha saboterat larmet! Men vem kan det ha varit, det var ju bara han och Lukas som visste…I samma ögonblick som den tanken flög genom hans hjärna hörde han ett ljud. Det mycket distinkta ljudet av ett lås. Ett lås som öppnas.

Markus vände sig sakta om. I rädsla för vad han skulle få se. Det han såg överskuggade hans värsta mardrömmar. Vid dörren stod Lukas med handen på låsvredet. Han hade precis låst upp dörren.

– Men vad gör du, utbrast Markus,

Lukas sa inget. Inte den här gången heller. Han lade istället sakta handen på handtaget…tryckte ner det och gav kraft till dörren. Dörren gled först sakta upp men fick sedan fart av vinden. Den for upp med en smäll. Ett stort mörkt rektangulärt hål öppnades mot mörkret. Ut mot det okända. Mot inkräktaren. Ovanför dörren satt en utelampa. Kring den cirklade nattens insekter. De kämpade i blåsten. En iskyla spred sig i stugan.

Markus var paralyserad. Han kunde inte röra sig. Han kunde inte säga något.

– Snälla Lukas, stäng dörren. Det är ju någon där ute, bad Markus. Tro på mig.

Lukas tittade på honom. Han sa ingenting.

Så hörde Markus fotsteg i natten utanför det mörka dörrhålet. Någon gick över det blöta gräset. En skugga bildades över gräset utanför dörrhålet.

– Snälla Lukas, bad Markus igen. Hör du inte? Någon kommer…

Markus såg fotspetsen på ett par vita sportskor. Han såg också pipan på ett hagelgevär. I dörrhålet stod så den kille som han hade sett ute på ängen. Killen med lockigt blont hår.

– Markus, säg hej till Casper, sa Lukas lugnt.

De båda stod alldeles stilla och tittade på varandra.

– Hej, Cassandra, sa Lukas

– Hej, Lukas, svarade hon.

Stämningen i skogen hade förändrats. Vinden som tidigare hade fått granarnas toppar att susa hade avstannat. Ormbunkarna darrade inte. Skogen djur tryckte sig närmare marken eller försvann ner i sina hålor. Allt vara stilla.

– Så det var du, sa Cassandra.

– Ja, det var jag, svarade Lukas kallt.

– Och Gotland, var det också du?

– Nej.

– Men…

– Det var inte jag.

Det blev tyst igen. De två tittade på varandra.

– Vad ska hända nu, frågade Cassandra.

– Jag tror du vet det, svarade Lukas.

– Ja, det vet jag nog.

– Du ljög för mamma, sa Lukas. Du kommer förstöra för mig. Du kommer att göra Markus illa.

– Han förtjänar det. Han har låtit en mördare komma undan.

Lukas tog ett steg närmare Cassandra. Hon backade. Hon kastade en hastig blick över axeln som om hon försökte leta fram ett sätt att ta sig ur situationen.

– Vem var det då om det inte var du, frågade Cassandra retoriskt. Det var ju samma…

– Jag vet vem det var.

– Vem, frågade Cassandra.

– Casper heter han. Casper Mellom. Hur många har de hittat?

– Två. Men…Caspar Mellom…det är brodern till en av de döda man hittat.

– Det finns fler.

– Har han mördat alla?

– Det var ditt jobb att ta reda på, sa Lukas.

– ”Var”?

– Ja, ”var”, sa Lukas kallt.

De orden fick Cassandra att inse att hon var tvungen att göra. Hon tog sats och började springa in i skogen. Förbi ormbuskarna. Lukas gick sakta fram till Mustangen och öppnade bakluckan. Han visste att Cassandra sprang ut mot havet. Hon hade dessutom ett par stövlar på sig med höga klackar. Hon skulle inte ha en chans.

Lukas tog lugnt ut ett rep ur bilen och stängde bakluckan. Inne i skogen, mellan tallarna kunde han se Cassandra springa. Hon tittade bakåt. Kanske trodde hon att hon hade fått ett tillräckligt avstånd.

Lukas började springa genom skogen. Med långa steg kastade hans sig fram genom skogen. En flock fåglar tog till flykten under livligt kraxande. De hade suttit och iakttagit den scen som utspelat sig på marken under dem. En vild jakt hade påbörjats.

Lukas såg att han tog in på Cassandra varenda sekund. För varje steg. Först var hon femtio meter bort. Sedan fyrtio. Sedan trettio. Cassandra närmade sig ett parti i skogen där marken höjdes med kullerstenar och som var strödd med stora stenblock. Hon halkade på mossan på stenarna. Men hon skrek inte. Hon sprang bara tyst genom skogen. Hon var för rädd för att skrika.  

Lukas var strax i kapp henne. Då bytte Cassandra taktik och spräng istället i en halvcirkel tillbaka mot vägen. Lukas slog av på farten. Han hade Cassandra under kontroll och kunde ta henne när han ville.

Cassandra sprang upp på vägen mot Manningsholm och fortsatte på den. Kanske trodde hon att hon kunde springa snabbare på vägen än i skogen med sina opraktiska stövlar. Kanske trodde hon att det var större chans.

Cassandra stannade inte upp. Hon fortsatte springa på vägen mot Manningsholm. Till sin bil. Till någon form av civilisation och räddning. Nu visste hon vem mördaren var. Hon hade till och med fått med sig namnet på ytterligare en mördare. Hon tittade inte ens sig om när hon sprang. Det borde hon gjort.

Bakom henne rusade en bil fram på vägen. När Cassandra väl upptäckte faran var det för sent. Bilen körde rakt över henne. Bilen stannade genast. Cassandra låg under bilen. Huvudet hade hamnat under det vänstra framhjulet. Lukas steg sakta ur bilen. Han satte sig på huk och tittade på Cassandra. Lukas ville se vad som hände.

Bilen rörde sig plötsligt. Tyngden från framhjulet krossade Cassandras huvud.

– Sorry, Cassandra, sa Lukas lugnt.

Vad i helvete var det här frågan om? Varför hade Lukas tagit med någon idiot till deras hem? Hans hjärna fungerade inte längre. Vad var det som hade hänt?

– Casper, frågade Markus.

Det blev tyst i rummet i väntan på vad som skulle hända härnäst.

– Du har ju letat efter Casper…och nu är han här, sa Lukas lugnt.

Markus tittade på Lukas. Sedan tittade han på Casper. Det var många fel med bilden han såg.

– Är det nörden du pratat om, sa Casper och vände sig till Lukas.

Pipan var fortfarande vaksamt riktad mot Markus. Markus blev allt mer irriterad. Kunde inte någon bara kläcka ur sig vad det var för charad som utspelades framför hans ögon?  

– Ja, det är det, svarade Lukas. 

Casper gick fram till Markus.

– Ner, sa han lugnt och pekade med gevärspipan mot golvet.

Markus tittade på Lukas igen. Skulle inte Lukas stoppa allt det här snart?

– Ner, upprepade Lukas. Ner med dig!

– Vem är du, frågade Markus Casper.

– Jag är den du har letat efter, sa Casper. Norrköping. Ner på knä.

Bilderna flimrade till framför Markus ögon. Övervakningsfilmerna i Norrköping. I filmen som snabbvisades i Markus huvud gick nu den blonda killen fram till övervakningskameran och tittade rakt in i den. Ja! Det var ju han! Detta var den person som skadat Emma. Som mördat pojken. Han såg nästan exakt ut som på övervakningsfilmen. Han hade inte rakat av sig håret som dubbelmördaren från Linköping han försökt att härma.

Hade Lukas lyckats få kontakt med honom…och fått honom att åka till Småland?

Markus kände en förnimmelse av lycka och glädje. Hans plan hade fungerat! Den hade fucking fungerat! Den hade inte bara fungerat lite grann. Den hade varit oerhört effektiv och fungerat till punkt och pricka. Lukas var nyckeln till att locka fram mördare! Precis som han hade trott. Det skulle kunna gå att balansera den universella rättvisan.

Men verkligheten kom ifatt Markus bara efter en kort stund. Någon detalj måste ändå ha gått fasansfullt fel i hans plan. Istället för att i god ordning skaffa fram bevis och sedan tipsa polisen om mördaren från Norrköping så var Markus istället ensam med två mördare.  Två mördare som båda två ville tvinga ner honom på golvet. Ilskan hade försvunnit ur Markus medvetande. Rädslan hade tagit över. Han förstod inte. Situationen var för farlig för att hanteras med ilska. Casper var ju galen. Det framgick ju med all önskvärd tydlighet från det han gjort i Norrköping.

– Men ner då, sa Casper och gick fram mot Markus och tryckte ner hans huvud mot golvet.

Markus böjde sig sakta mot golvet och satte sig på golvet.

– Nej. På knä, sa Casper.

Markus lydde. Han hade inget val.

Markus hjärna gick varm. Lukas hade varit konstig mot honom hela dagen. Allt sedan han mötte honom i ösregnet vid åkern utanför Manningsholm. Varför lät han Casper göra såhär mot honom?

– Vi måste binda honom, sa Casper. Har du rep?

– Jag hämtar, sa Lukas.

Lukas försvann ut.

– Jag kan döda dig nu, sa Casper. Lukas är inte här. Det skulle vara coolt.

– Varför vill du döda mig, frågade Markus och tittade upp på honom. Jag har väl inte gjort dig något?

– För att du vill ta fast oss, sa Casper.

– Ta fast er?

– Ja, du vill att vi ska hamna i fängelse.

– Men jag känner inte dig. Jag visste inte vem du var förrän nu!

– Det hade du nog kommit på till sist, sa Casper. Hade du inte? Lukas säger att du är den smartaste kille han träffat.

– Kanske jag gjort. Men…jag vet ju inte…

Det blev tyst en liten stund. Var hade Lukas tagit vägen? Varför hade han lämnat honom ensam med den här galningen? Fattade han inte att det fanns risker med det?

– Och Lukas tänkte du också sätta dit, sa Casper efter en stund och tog ett steg fram. Du försökte lura honom. Eller hur?

Hagelgevärets dubbelpipa var bara trettio centimeter från Markus huvud. Om det avfyrades skulle hans huvud explodera i rummet. Han hade sett bilder på det.  

Markus tittade upp mot Casper igen. Markus blick hade glidit ner i golvet men när han tittade upp så upptäckte han att tittade in i gevärspiporna.

– Fan va skönt det hade varit att bara skjuta huvudet av dig, sa Casper och log. Bara blåsa ur dig liksom. Jag har gjort det förut vet du.  

– Vad menade du med att jag ville sätta dit Lukas, sa Markus.

– Du skvallrade ju för polisen?

– Det har jag inte gjort, svarade Markus snabbt.

Casper tog ett steg fram till. Markus kände de kalla gevärspiporna mot sitt huvud. Det hade tydligen regnat ute eftersom det började rinna några droppar från geväret ner för Markus panna. Piporna var vassa. Casper måste ha sågat av geväret.  

– Ljug inte. Du träffade ju polisen.

Plötsligt gick det upp för Markus hur allt hängde ihop. Lukas hade på något sätt fått reda på att han träffat Cassandra! Lukas hade följt efter honom genom skogen. Det var därför han inte hade kommit någonstans med båten. Det var därför han var försvunnen i flera timmar.  Lukas hade varit vid Manningsholm när Cassandra varit där och trott att Markus skulle ange honom. Det var därför han hade varit så sur och elak efter det. Ja, hans beteende hade ju ändats då!

Men Lukas måste på något vis varit osäker på det som han sett. Annars hade Markus redan varit torterad många timmar vid det här laget.  Istället hade de haft vilt sex och sovit på Manningsholm. Det betydde ju att det fanns en liten öppning för att komma ur situationen. Det fanns fortfarande en chans. Men han behövde prata med Lukas. Han behövde vinna Lukas förtroende. Ännu en gång. Var Lukas kärlek till honom död så skulle han inte ha en chans? Men hade Lukas några känslor kvar för honom, kanske någon liten kärlek kvar längst inne i hjärtat, så kunde han kanske hitta vägen ut. Markus stod inför sin största utmaning.

Markus ångrade att han inte sagt sanningen till Lukas. Att han träffade Cassandra för att övertyga henne att byta spår. Lukas måste ha trott…han måste ha trott massa saker när han fick se mötet Cassandra. Trodde han verkligen att han skulle ange Lukas?

– Ja, jag ser att du fattar nu, sa Casper. Det är ingen idé att ljuga.

Så stod Lukas i dörrhålet. Han gick snabbt över rummet till Casper och petade bort gevärspipan från Markus.

– Ska vi inte skjuta honom, frågade Casper?

– Inte än, svarade Lukas. Inte här.

– Men han har ju försökt att förstöra ditt liv!

– Inte här, sa jag.

– Okay, sen då. Bind honom då, sa Casper.

Markus hade iakttagit konversionen. Det hopp han hade känt tidigare hade blivit större. Lukas var inte med på att döda honom. Eller han ville i vart fall skjuta upp avrättningen.  Men å andra…Markus kände ju Lukas. Lukas ville inte döda snabbt - han ville plåga den han ägde maximalt innan han bestämde sig för att döda. Faran var inte över. Långt därifrån.

Lukas gick fram till Markus och band hans händer bakom ryggen.

– Lukas…började Markus och försökte få ögonkontakt.

– Runt halsen också, sa Casper.

Lukas band repet i en slinga från händerna runt Markus hals. Rörde han händerna så tryckes repet åt kring halsen.

Markus tittade bedjande på Lukas. Lukas ögon var svarta som natten. Lukas gillade att binda. Låsa fast. Trycka ner och kontrollera.

– Res dig nu, sa Lukas. Upp med dig!

– Vart ska vi ta honom, frågade Casper.

– Till övervåningen så han inte kan smita ut.

Markus fick gå först upp till övervåningen. Till det rum där han och Lukas hade haft sin säng. Till det rum där de hade haft underbara stunder tillsammans. Där de hade vaknat till fågelkvitter och somnat till ljudet av sommarregn. Till det rum där de längtat efter nykokt kaffe och rostat bröd på morgonen. Den tiden kändes som långt borta när Markus på nytt lagt sig på sängen efter order från Casper.

– Kom, vi måste prata om hur vi ska göra, sa Lukas.

De båda killarna lämnade rummet. Markus var kvar med ångest och rädsla.

Vad skulle han ta sig till? Han hade inte haft en chans att prata med Lukas. Att få förklara. Hade Lukas verkligen blivit så arg på honom så att han hade bestämt sig för att döda honom? Det var många saker som inte stämde. Inte bara det att Lukas aldrig skulle skjuta honom utan att tortera honom och se honom lida först. Han skulle ju heller aldrig be någon hjälpa honom att döda. Han behövde inte det.

Varför hade Lukas tagit hit galningen Casper? Kanske för att bevisa att Markus idé höll. Att allt kunde ha blivit bra om inte Markus hade sprungit och skvallrat för polisen. Att Lukas faktiskt kunde bidra. Visa Markus att det var han förstört allt. Ja! Få honom att lida.

Lukas måste ha känt sig sviken om han hade trott att Markus gått till Cassandra och planerat för att polisen skulle gripa honom. Men det var ju inte så! Markus hade ju pratat med Cassandra för att försöka rädda Lukas. Trots att det inneburit en risk för honom själv. Skulle han dö för ett missförstånds skull? Han hade hittat på en idé om den universella rättvisan bara för att få kunna fortsätta älska Lukas. För att sagan skulle få fortsätta. I vart fall några kapitel till. Helst i evighet.  

Markus fick plötsligt en klump i halsen. Cassandra. Markus hoppades att Cassandra hade trampat gaspedalen i botten på sin svarta BMW och hunnit tillryggalägga ett antal mil mellan henne och faran. Annars kunde det ha gått illa. Markus insåg att han hade begått många misstag under de senaste dygnen. Vad var det för fel på honom?

Plötsligt hördes ett gevärsskott! Någon sköt en salva utanför! Han kände hur det smattrade till i huset. Något hade skjutit mot huset. Markus hoppade till i sängen. Repet spändes åt kring hans hals. Skottet kom precis nedanför fönstret bakom hans huvud. Något hade hänt utanför. Men vad? Varför hade man skjutit? Vad hade man skjutit på? Eller vem?

Markus lyssnade. Men det enda som han hörde var vinden utanför och sina egna, tunga andetag. Luften hade svårt att nå hans lungor. En svag men frän krutdoft letade sig in genom det öppna fönstret. Det var doften av död. 

Så hördes att ytterdörren slogs upp. Någon steg in i stugan. Det blev tyst en stund. Någon där nere funderade på vad som skulle göras härnäst. En otäck tanke letade sig in i Markus. Tänk om det hade hänt Lukas något! Tänk om Casper hade skjutit Lukas. Det var ju Casper som hade vapnet. Lukas hade aldrig pratat om att han ens hade hållit i ett vapen. Personen där nere rörde sig igen. Markus kände så väl igen ljudet. Ljudet av när någon satt en fot på första trappsteget. Första trappsteget upp mot övervåningen. Första trappsteget på väg mot det rum där han låg bunden. Och fullkomligt hjälplös.

Fotstegen fortsatte arbeta trappan och kom närmare och närmare. Det kändes som om de närmade sig i en evighet. Markus tittade intensivt mot dörren, i det mörka utrymme där han alldeles strax skulle se vem det var som kom upp för trappan. Han hoppades av hela sitt hjärta att det var Lukas som kom till honom. Då fanns det fortfarande en chans. Att han skulle få möjlighet att få berätta varför han träffade Cassandra. Att få förklara hur han hade tänkt.

Dörren gled upp.

Casper tog ett bestämt steg in i rummet.

  

Casper bara stod där bredbent i dörröppningen. Han sa inget.

Men han höjde sitt vapen.

– Vet du vad jag gjorde med det här, frågade han.

Markus kunde inte svara. Han var livrädd för vad som skulle komma näst. Han ville vara stoppa tiden. Eller helst vrida klockan tillbaka. Han tryckte sig mot väggen.

– Jag dödade din pojkvän, sa Casper.

Markus kände en obeskrivlig sorg komma över sig.

– Men…varför, stammade Markus...varför…

Alla hans muskler var spända. Var Lukas verkligen död? Då var allt hopp ute.

– För att han inte ville döda sig. Men det ville jag. Och jag vann, haha. Du kommer dö!

Casper var på bra humör. Han var glad! Nu kunde han döda Markus i lugn och ro och på det sätt som han ville.

När det började gå upp för Markus att Lukas var död så började tårar rinna från hans kunder. Han liv skulle snart vara över. Casper skulle ta det ifrån honom. Casper skulle ta det sista han hade. Men det var längtan efter Lukas som gjorde att han började gråta. En enorm tomhet spred sig i hans kropp. Efter Patrik hade hans liv gått ner på tomgång. Han hade sett personer i hans närhet skaffa barn och familj. Själv levde han ensam utan kärlek från någon. Sedan hade jobbet givit honom en hel del glädje. Det jobb som också helt nyligen hade givit honom Lukas. En sådan otrolig lyckosam slump att få träffat den mest fantastiska killen. Ja, Lukas var annorlunda och han hade ju sina problem. Men den kärlek och värme som de hade tillsammans hade segrat över allt annat. Nu hade allt raserats på grund av ett missförstånd.

– Du gråter, sa Casper.

– Ja, det spelar ingen roll om du dödar mig nu. Jag har inget att leva för ändå, sa Markus.

Han sänkte sitt huvud och gjorde sig beredd på att dö.

– Varför gråter du?

– Jag älskade honom över allt annat, svarade Markus.

– haha han hade ju mördat! Han var ju mördaren du jagade.

– Ja, men jag älskade honom ändå. Men det är väl något som du aldrig kommer att förstå, sa Markus och lyfte blicken mot Casper.

– Jag kan skjuta loss hans huvud om du vill så kan du få ha honom i sängen en sista gång, sa Casper och sänkte sitt vapen.

– Men sedan ska jag skjuta dig i huvudet. Just där!

Casper höjde igen och gick fram och satte geväret på Markus panna.

– Du vet väl att skallen spricker när man skjuter såhär nära och i den här vinkeln?

Markus svarade inte.

– Men huvudet spricker inte om man skjuter rakt uppifrån. Jag har testat alla sätt, sa Casper nöjt.

– Jag ska döda din kompis Emma också. Henne ska jag slå ihjäl eftersom hon skvallrade.

Markus lyfte blicken. Allt var en katastrof. Lukas var död. Och Emma skulle också dö. Hon skulle bli överfallen någon natt där hon ligger i sin säng. Ensam och rädd för precis det som kommer att ske. Hon kommer inte kunna stoppa Casper. En tanke slog Markus. Allt det här är ju hans fel. Utan honom hade ju Lukas levt. Emma hade sluppit att dö. Allt det här berodde på att han blivit kär. Vilken idiot han var.   

– Eller vill du att jag dödar dig med kniv? Som jag gjorde med den där fula killen i Norrköping. Du kan få välja.

– Du får göra som du vill, sa Markus. Men kan du inte begrava mig tillsammans med Lukas någonstans?

– Jo, det kan jag väl. Det blir i skogen i så fall. Alltså, förut gillade jag att döda med kniv, sedan att liksom hacka med en yxa. Men nu gillar jag mest att skjuta. Helst att man skjuter flera gånger på nära håll. Till slut finns inte mycket kvar liksom. 

– Har du dödat många, frågade Markus.

– Ja såklart, svarade Casper. Fler än Lukas, även om han dödade den där polisbruden.

– Dödade han Cassandra?

Markus tittade upp.

– Du skvallrade ju för henne.

Det blev tyst en stund. Tårarna fortsatte rinna ner för Markus kunder. Han snörvlade och var röd i ansiktet av gråt. Hade Lukas verkligen dödat Cassandra?

– Jag skvallrade inte…jag…

– Nähä vad fan gjorde du då? Ljug inte din tönt.

Annars hade hon tagit Lukas. Jag visste inte någon annan utväg.

– Det var väl enklare att döda henne?

– Jag kan inte döda någon, utbrast Markus.

– Pussy…men ville du bli skjuten eller? Välj nu! Sedan vill jag att du ber för ditt liv. Du ske be inför mig.

Markus svarade inte. Han grät.

– Men svara då!

– Gör som du vill…jag har inget att leva för nu.

– Men äh… började Casper. Äh bögar.

Han gick ut ur rummet.

Markus var åter lämnad ensam. Alldeles ensam. Tänk om Casper gjorde allvar av sitt hot att komma upp med Lukas huvud. Markus bestämde sig för att be om att bli dödad snabbt i så fall. Han skulle inte klara av att se sin älskade död. Han skulle välja att bli skjuten.

Markus hade aldrig trott på Gud. knäppte sina händer bakom ryggen. Han trodde väl inte att Gud hade någon tid för honom men det kanske kunde finnas någon annan övernaturlig kraft som kunde höra honom. Markus slöt sina ögon.

– Kära Gud, började han. Låt inte det här vara sant. Snälla. Låt Lukas leva….

Tårarna rann och Markus hulkade fram orden.

– Jag älskar honom över allt annat. Låt honom överleva. Låt mig berätta att allt bara var ett missförstånd.

 Så kände Markus att någon var tillsammans med honom i rummet.

– Ett missförstånd?

Markus ryckte till av rösten. Han tittade upp mot den obestämda figuren som stod i rummet. Det stod någon där…bakom tårarna. Markus hade inte hört någon komma upp för trappan. blinkade för att kunna se bättre. Han ville se om han kunde lita på det han hörde. För han visste mycket väl vem rösten han hade hört tillhörde.  

– Vaddå för missförstånd, frågade Lukas igen.

Markus såg att det var Lukas som stod i rummet. Han fylldes med en glädje som fyllde hela hans kropp. Han hade fått en chans till. Tack Gud. Tack vem det nu var som låg bakom detta.

Markus ville hasta sig om Lukas hals och krama och kyssa honom men allt han kunde åstadkomma var lite ryckningar i armarna. Det stramade om halsen. Repen som höll hans händer bakom ryggen höll honom hårt.

– Jag älskar dig, Lukas, var allt han fick fram.

– Det har du inte visat, sa Lukas.

Trots att hela världen var i upp och ner och att rummet snurrade om honom så insåg Markus att det här var stunden att samla sig. Han hade fått stunden han väntat på. Han hade plötsligt och oväntat fått Lukas öra igen. Han hade fått möjligheten att förklara sig. Allt hängde på de kommande sekunderna. Han hade inte tid att vara chockad, glad, ledsen eller sorgsen. Han var vara tvungen att vara skarp.

– Jag hade en plan…att prata med Cassandra, så hon skulle fokusera på någon annan. Jag lurade henne att tro…

– Ja, Casper sa att du sa det, avbröt Lukas. Men varför sa du ingenting till mig?

– Jag trodde att du skulle bli arg. Och jag ville inte att du och Cassandra skulle vara nära varandra.

– För att…?

– För att du skulle döda henne.

– Din plan misslyckades, sa Lukas. Cassandra trodde dig inte. Hon vände tillbaka och var på väg hit. Hon skulle ha avslöjat allt.

Markus sjönk ihop på sängen. Hans plan hade verkligen slagit fel. Men risken var stor att den skulle göra det. Han visste att han hade tagit en stor risk.

Så Cassandra hade inte trott honom. Det var kanske inte så konstigt trots allt. Han hade inte haft mycket till material att ge henne. Istället hade han sett till att minimiavståndet mellan henne och Lukas underskridits. Han var ansvarig för även Cassandras död.

Nu krävdes det ett mirakel för att komma ur situationen. Men han fick oväntad hjälp.  

– Men det verkar som att du gillar mig trots allt, sa Lukas. Casper sa att du blev ledsen när han berättat att han dödat mig.

– Ja, jag älskar ju dig. Det fattar du väl?!

– Men jag sa ju att jag du alltid kunde lita på mig och att jag inte skulle lura dig igen. Minns du inte där när jag bar in ved och ramlade?

– Jo, jag minns men…kan jag verkligen lita...

– Tänk bara på det vi sa då. Vad tycker du om Casper då?

Lukas nickade ut genom fönstret vilken Markus tolkade som att han menade Casper.

– Det bevisar bara att idén fungerar, sa Markus tyst.

– Va?

– Det bevisar att idén om att vi skulle kunna jaga mördare fungerar, sa Markus. Du lyckades att lösa det här nästan själv.  

– Men gillar du mig fortfarande? Efter allt det här.

– Ja. För alltid.

Markus hände sig yr. Nu fattade han ingenting.

Markus kunde inte ana hur mycket Lukas ville höra de där orden. Hade känt sig värdelös i jämförelse med Markus. Han hade känt att Markus plan aldrig skulle fungera. Han kunde väl inte jaga några mördare. Han hade inte de kunskaper eller utbildning som krävdes. När han fick se Markus skvallra för Cassandra, trodde han att han varit helt övergiven. Att Markus givit upp och tänkte överlämna honom till polisen. Då hade han börjat chattat med Casper på allvar. Intensivt. De hade formerat mycket grymma planer tillsammans. De förstod varandra. De var födda ur samma mörker.

Nu hade han fått cred från Markus. Det var faktiskt sant det som Markus hade sagt. Han hade ju lockat fram Casper. Ingen annan kunde ju ha gjort det!

Plötsligt fick Lukas ett sting i hjärtat. När han såg Markus bunden igen. Och när han tänkte på vad han hade lovat Casper.

                                                                           

Steg hördes i trappan. Snart visade sig Casper.

– Har han erkänt? Fan va han larvade sig när han trodde att du var död. haha, det var sååå jävla roligt!!

– Han säger att det var ett missförstånd, svarade Lukas långsamt utan att släppa blicken från Markus.

– Han ljuger. Nu dödar vi honom, sa Casper. Res dig upp så går vi.

Markus tittade bedjande på Lukas. Lukas var tyst.

– Res dig, sa Lukas till sist.

Markus hade fått sin dom. Lukas hade inte trott på något som han hade sagt.

– Jag vill skjuta honom mot väggen, sa Casper. Avrätta liksom. Ingen ögonbindel.

De gick sakta ner för trappan.

– Du ska titta mig i ögonen när jag skjuter, sa Casper halvvägs ner i trappan. Det gjorde den senaste som jag sköt och det kändes soft. Han var asrädd.

Casper knuffade ut Markus genom ytterdörren. Ut i mörkret. Markus snubblade och samlade med ansiktet före i det våta gräset utanför dörren.

– Upp med sig!

Casper lyfte Markus i håret så att han kom på fötter.

– Ställ dig mot väggen där, sa Casper och pekade mot husets gavel.

– Polisen har hittat något på Gotland, började Markus.

– Det är min bror de hittat. Jag såg att de var där. Han kom på mig. Ner på knä nu för fan, kommenderade Casper och tvingade ner Markus på knä framför sig med våld.

Markus tittade först ner i marken men blundade. Han behövde bara några sekunder till. Casper skulle inte skjuta honom förrän han tittade upp.

– Gör dig beredd på att dö, sa Casper. Kolla på mig. Jag ska DÖDA dig. Kolla på mig!

Markus blundade men han kände det kalla geväret mot sin panna. Två laddade pipor, helt redo att spränga ut sitt innehåll in i hans huvud. Casper var galen…hade han mördat sin egen bror? I så fall var det alltså en kropp som polisen hade hittat där ute. Cassandra sa att ”det liknande Tjusedal” Samma tillvägagångsätt? Hade hon, helt felaktigt, en misstanke om att det var samma mördare?

Det hade bara tagit några sekunder. Men en mörk plan hade formerats i Markus hjärna. Igen. Han hade kommit på en lösning på allt. Han arbetade som bäst när han var under press.

– Lukas. jag har en idé, sa Markus plötsligt och vände sig mot Markus.

Han hade bara nåra sekunder på sig att framför den. Risken var stor att Casper inte skulle gilla den. Återigen stod Markus i begrepp om att ta en enorm risk.

– Vi vill inte höra din idé, sa Casper. Du ska snart inte kunna tänka mer. Ner på knä!!!

– Låt honom säga några sista ord, sa Lukas lugnt.

– Nej, se mig i ögonen nu, skrek Casper. Jag ska avrätta dig!!!

Markus kände att någon drog i hans hår för att vinkla hans huvud uppåt. Han blundade allt vad han kunde. Om han mötte Caspers blick skulle allt vara över.   

– Polisen, fortsatte Markus och pratade så snabbt som han kunde…de tror att det är samma mördare på Gotland och i Tjusedal. Och de kommer att tro att det är samma person som tagit hand om Cassandra! De kommer tro att det är Casper som gjort allt det där.  

– Nu dör du, skrek Casper.

Markus hörde något som knäckte till. Som om någon bröt av en färsk gren från ett träd. Sedan blev det tyst.

Han kände inte längre vapnet mot pannan. Var det denna sekund han skulle han dö? Markus öppnade ögonen sakta…men tittade fortfarande ner i gräset under hans huvud.

Det var så tyst. Han hörde sina egna andetag. Luften var kylig. Markus lyfte blicken något och såg fyra skor framför honom i det dunkla kvällsljuset. Lukas och Casper stod fortfarande kvar. Casper stod närmast.

Det började med ett frasande läte. Sedan rasade Caspers kropp ihop. Hans ansikte landade på gräset och de mörka ögonen stirrade rakt mot Markus. Deras ögon möttes till slut.

– Det är över. Res dig upp, sa Lukas lugnt.

Markus kastade sig bakåt av synen av Casper men husväggen tog emot honom.

Markus tittade sakta upp mot Lukas. Han hade inget vapen. Casper hade till slut hittat sin överman. Lukas hade dödat honom med sina bara händer.

– Jag fattar att du kanske aldrig kommer att förlåta mig för allt det här, Markus.

Markus tittade på Casper igen. Han var inte riktigt säker på om han kunde lita på sina intryck. Hade det som han trodde hänt? Men stöd med ryggen mot husväggen kom Markus på fötter. Ja, det var verkligen över. Casper var död. Lukas levde. Markus gick sakta och med något skakiga ben fram till Lukas. Fortfarande med händerna bundna bakom ryggen, smutsig i ansiktet och med tovigt hår lutade han sig fram mot Lukas axel.

– Han var ju galen, sa Lukas. Jag visste inte det. Men jag visste att om det var någon som skulle klara det här så var det du.  

Markus kände åter värmen från Lukas. Den strålade ut från Lukas kropp. Genom kläderna. Ut i sommar­kvällen. In i Markus kropp. In i Markus hjärta.   

– Vi gör aldrig om det här, sa Markus.

– Nej, vi gör aldrig om det här, svarade Lukas.

Ljuset från lampgloben utanför stugans ytterdörr kastade ett kallt ljus över de tre gestalterna på den lilla gräsplätten. Nattens fjärilar cirklade runt den. Vinden hade bedarrat. Kanske bara för en stund. Över stugans tak vajade grantopparna i den kyliga sommarkvällen. Låga, mörka moln seglade sakta förbi den dunkla himlen. Uppe bland molnen var luften ännu kyligare. Hösten var på väg. Härifrån låg landskapet i kompakt mörker. Skogsvägen, badviken och havet. Allt låg i mörker. Men långt, långt inne i skogen syntes, trots allt, det svaga ljuset från en väldigt ensam lampa.

Samma natt som Casper dödats hjälptes de åt att gömma hans kropp. Han hamnade på ett ställe där han aldrig skulle kunna hittas men fick ändå en värdig plats. En plats med utsikt. Markus var ovan vid situationen. Det var inte optimalt att som polisens utredare, tjänstledig eller inte, gömde döda kroppar. Det var otäckt att se Caspers vita hy lysa i månljuset. Men han var redan insyltad så djupt att det inte gick att backa. Det var bara att stålsätta sig och laga efter läge. Dessutom var det ju han som i de sista skälvande minturarna hade lanserat iden om att skylla allt på Casper.

Nästa dag hade Markus ringt Bison. Han förklarade att han hade träffat Cassandra för att diskutera Tjusedalsfallet men att de hade kommit överens att följa upp per telefon, bland annat om att beställa en grundligare undersökning av Tjusedals första våningsplan. Och nu kunde han inte få tag på henne. Han var också tvungen att förklara sitt kortfattade telefonsamtal från Gotland. Han hade läst i en tidning att polisen fått in ett tips om gryningsattackerna i Norrköping, men det verkade inte stämma. Det var bara en känsla som sa honom att man kanske fått likande brev i det gotländska ärendet. Han informerade Cassandra om detta också.

Om han hade någon aning om vem som kunde vara mördaren? Nej, verkligen inte!

Ja, Cassandra var försvunnen visade det sig. En utredning sattes igång. Miriam tyckte att Cassandra varit konstig den senaste tiden. Cassandra hade varit till Småland utan att berätta det. Varför?

IT-avdelningen såg att Cassandra hade gjort flera sökningar på en ”Caspar Mellom”.

”Vem är det”, hade alla i rummet undrat.

Det visade sig snabbt att de redan hade stiftat bekantskap med Caspers bror, Liam. Det var ju hans ben de hittat i den gotländska skogen. Casper var också försvunnen, visade sig. Polisen fick Caspers DNA från föräldrahemmet och när de analyserade detta DNA fick de träff i databasen.

Casper Mellom hade mördat i Norrköping! Casper Mellom var killen polisen letat efter i ett decennium. Han hade inte ens varit femton år fyllda när han utförde gryningsattackerna. Var han också ansvarig för händelserna på Gotland och i Tjusedal?

Frågan som alla ställde sig var hur i hela världen Cassandra kunnat få redan på vem mördaren så långt innan alla andra?

Det dröjde inte länge innan Cassandras bil hittades i Västerby. I den fanns Casper Melloms DNA. Hade hon möjligen stämt träff med honom utan att tala om det för polisen. Kunde detta förklara hennes hemlighetsfulla beteende. Varför hade hon tagit en sådan risk i strid med alla tänkbara bestämmelser.

Det grundligare undersökningen av Tjusedals undervåning visade att Caspers DNA fanns även där. En mörk bild växte fram inom polisen. De var en seriemördare på spåren. En seriemördare som högst troligt var ansvarig för deras kollegas försvinnande.

Sensommaren blev väldigt fin det här året. Det kom inga fler stormar.

Nu när vi förbereder oss på att lämna Lukas och Markus hade de kommit överens om att bo kvar i stugan sommaren ut. De skulle inte tänka på vad som kom sedan. Allt de behövde nu var att ha en riktigt lång och härlig semester. Läka såren. Återfå förtroendet för varandra. Bara ha kul. Och att leva just nu.

Lukas hade gjort en egen analys av vad som hade hänt. Var det hade gått snett. Han hade gillat den helt vansinniga idén om att de skulle hjälpas åt att ta fast brottslingar för att försöka ställa saker och ting till rätta.

Men det hade ju börjat med att han misslyckats på Gotland. Mördaren dök inte upp när de hade bestämt träff. Markus verkade bara oberörd av misslyckandet men Lukas var otroligt besviken på sig själv. Han var verkligen misslyckad. Han hade inte förmågan att göra gott. Han var bara bra på att vara ond och elak, Han räckte inte till. Så hade det känts i alla fall.

Den känslan hade blivit starkare när det framkommit att Markus var rik, Markus var inte bara rik, han var ju stenrik. Rikare än någon annan människa han träffat. Han hade nog mer pengar än alla han träffat sammanlagt. Hur skulle Lukas kunna fortsätta bestämma över Markus? Hur skulle han kunna fortsätta vara bäst?

Sedan hade Markus hade anklagat honom för att ljuga. Lukas hade verkligen inte lyckats säga allt om sig själv. Han hade försökt berätta lite då och då och han hade verkligen kämpat med det. Ändå fick han anklagelser om att han att han ljög. Han visste inget om där den filmen och han hade inte att göra med att Markus körde i diket. Markus tjatade om det jättemånga gånger trots att Lukas hade sagt att det inte var han. Droppen var när Lukas kom på Markus med att ljuga. Han hade träffat Cassandra utan att berätta något om det. Han trodde att Markus var på väg att ange honom.

Lukas var också mycket skamsen och ångerfull över det som hade hänt. Han hade tolkat signalerna fel och Cassandra fick betala priset. Men mest av allt var han ångerfull över det som han utsatt Markus för. Han hade varit fruktansvärt besviken på Markus att han ljög om sitt möte med Cassandra men hade aldrig tänkt att Markus skulle dödas. Det hela skulle avbrytas innan dess. Visst skulle Markus tycka att det var obehagligt, men den obehagliga situationen skulle bara vara en kort stund. Några minuter max. Så blev det också. Men några minuter med ett vapen riktat mot sig kan vara en väldigt läng tid. Det förstod Lukas. Hur hade han kunnat göra så mot den han älskade?

För att dämpa Lukas ångest hade Markus förklarat att han inte hann bli rädd för Casper, hans hjärna höll på att bearbeta det mörka förslaget som hade avbrutit situationen. Det var ju inte sant alls. Han var ju rädd före det. Det värsta var minuterna då han trodde att Lukas var död. Aldrig någonsin hade han känt sig så ensam dom då.

De hade kommit överens om att aldrig ljuga för varann igen. Det skulle inte kunna bli några sådana här missförstånd igen. Hela historien hade resulterat i några dyrköpta läxor. Men på andra sidan fanns ett helt liv med lycka. Och äventyr. De måste ta reda på vem det var som hade smugit på dem i natten. Vem var det som hade smygfilmat Markus och vem hade tvingat honom av vägen? Den personen gömde sig någonstans i utkanten av Markus och Lukas cirklar. Den tionde planeten skulle hittas. Sedan fanns det ju andra mördare där ute som trodde att de kommit undan.

På polishuset i Stockholm läser Miriam ett tidigare oöppnat meddelande. Det är från NFC. Det är svaret på en DNA-analys beställd av Cassandra.  Hon hade skickat in några hårstrån, med oklart ursprung, för att jämföra med en DNA-profil som de hittat i Tjusedal och i Markus lägenhet. NFC meddelande att hårprovet som Cassandra skickat i jämförelse med DNA-profilen inte stämde överens med varandra.

Havet glittrade som aldrig förr. Mimmi hade varsamt styrts nedan nedanför det mäktiga Roars röse. Sedan förbi Visels stenar på sin väg ut. Ut mot havet och friheten. Vid de grönskimrande stenarna hade Markus berättat att det var just där som han hade fått telefonsamtalet från Bison den där dagen. Det var där som allt började.

I Tranås hade Emma fått ett paket. Ett piano. Hon förstod genast vem som skickat det. Hennes händer smekte tangenterna. Ja. Hon mindes känslan av den glatta ytan. Hon satte sig till rätta och började spela en melodi. En melodi som hon spelat upp för Lukas och Markus.  

På den öppna fjärden hade Mimmi fått upp bra fart. Eftersom vinden låg från land var det en behaglig varm. Ut mot ett hav. Mimmi hade prytts med den svenska flaggan i aktern.

De passerade det yttre navigationsmärket för Bredgrund. Under dem tornade branta klippor upp sig för att bara vara några meter under vattenytan. Det var från dessa klippor som hade förtrollat Lukas med sitt mäktiga dån då det hade varit hög sjö.

Markus funderade. Vart var de på väg? Det visste han inte. De kunde bara njuta av stunden. Stunden precis just nu. Av att problemen så plötsligt hade försvunnit. Markus idé om den balanserade universella rättvisan hade till slut visat sig fungera. Han tittade på Lukas som tittade i vattnet över relingen. Han ville kolla om han verkligen kunde se botten såhär långt ute till havs. Vattnet var grönare än innan. Han såg den stora berghällen skjuta upp under båten. Han tittade upp. Himlen var så oskyldigt blå.

Vinden sträckte ut Mimmis segel. Ja, hon seglade.