STJÄRNTAGEN - del 4 - DET HÄR SKEPPET SKA SEGLA

Läs tidigare avsnitt här

Stjärntagen – fjärde delen

Det här skeppet ska segla

När vi lämnade Markus och Lukas sist så var det i en mysig scen i den lilla stugan vid ängen. Men flera krafter börjar tränga sig in i denna scen för att störa allt det mysiga. Vad har Cassandra på gång? Men tillhör de mystiska stegen utanför den lilla stugan vid ängen.

Nu när äventyret fortsätter har Cassandra legat vaken och grubblat. Vad har hon kommit fram till?

Häng med!

Benjamin Pockmann

Nattsömnen hade inte varit till belåtenhet för Cassandra. Långt därifrån. Hon hade legat och vridit och vänt sig i sängen. Ena stunden var det kudden som låg fel. Lakanet var i ordning. Det var något surrande ljud i lägenheten. Var det ett fläktljud? Eller var det ett ljud från ventilationen ovanför fönstret? Det var varmt och klibbigt. På grund av allt detta hade hon legat vaken långa stunder och tänkt. Och det var ett speciellt ämne som återkom i hennes huvud. Tjusedalsmordet. Hon försökte tänka på annat. Helst sova. Men det gick inte. Hon gick igenom detaljerna från obduktionsrapporten i huvudet. Bilderna från brottsplatsen. De vita benen. Hennes egna minnen från platsen. Och som en osannolik twist – plötsligt står förra utredaren i närheten av mordplatsen. Nonchalant lutad mot en soptunna. För att sedan trampa gasen i botten som en flyende biltjuv. Själv åkte hon fast i en poliskontroll medan förre utredaren kom undan. Det irriterade Cassandra. Hela ärendet irriterade henne.

Det började långsamt ljusna utanför hennes fönster. Samtidigt höjdes sig en ljudmatta av måsskrik från taken utanför hennes lägenhet. Kunde inte någon skjuta dom??? Det ska inte finnas djur i stan!

Hon skulle ändå inte kunna sova ut och det skulle bara bli en värre känsla att vakna upp efter bara ha fått sova någon timme.

Humöret var i botten när hon satt vid sitt låneskrivbord på polishuset. Därför var hon vid sitt skrivbord redan i svinottan klockan 06.00. Den här utredningen kunde inte skötas på distans. Hon var tvungen att vara mitt i smeten. Mitt i pratet. Sleven i grytan. Spindeln i nätet. Den som håller bollarna i luften. Hon behövde en nytändning. Den konstiga relationen mellan den förra utredaren och polisens egna resurser måste kartläggas eftersom den riskerade att förblinda utredningen. Var det verkligen inte någon annan i hela polishuset som tyckte att det var något märkligt som pågick?

Hon hade det fått det absolut sämsta skrivbordet, precis med kaffeautomaten bakom ryggen. Alla kunde se vad hon gjorde på sin skärm. Bönor rasslade när de maldes. Koppar som skramlade. Det fikades ofta och länge. Skrivbordet kändes smutsigt. Men hon hade fått reda på att just den vidriga platsen som hon satt på hade varit förra utredarens favoritplats när han var på kontoret. Ännu en sak som hon och den utredaren inte hade gemensamt. Förutom att faktiskt kunna lösa brott.

Cassandra tagit tillfället i akt att fråga lite om Markus. Arbetsmetoder, personlighet, yrkesskicklighet. Till sin besvikelse upptäckte hon att Markus hade varit mycket populär. Han var respekterad. Han var med och löste brott snabbt och effektivt och det var många gånger han som kom med den avgörande teorin om hur brottet hade gått till. I många fall tidigt i utredningen. Men när de skulle beskriva hans arbetsmetoder så blev det bara svävande svar. Det skojades om att Markus själv måste varit inblandad i brotten eftersom han verkade veta så mycket om dem. Cassandra tyckte inte att det var särskilt roligt. Brott löses med modern teknik och logik.

Trots kollegornas varma ord var Cassandra skeptiskt. En mordutredning går till på ett visst sätt. Man använder den så kallade Mordbibeln som använts inom polisen så länge man kunde minnas. Men den där Markus hade tydligen fått en friare roll och hade fått ta egna initiativ i tid och otid. Nej, hon skulle inte låta sig övertygas så lätt som alla andra.

Nattsömnen hade också störts av det irrationella agerandet som Markus visat upp. Vad hade han haft för ärende där vid soptunnan? Om Markus upptäckt något som skulle vara intressant så hade Markus berättat det för henne. Eller?

Denna morgon blev saker och ting ännu märkligare. När hon frågade om Markus blev det uppenbart att ingen kunde berätta något om Markus privatliv. Ingen visste något om honom trots att han jobbat för polisen i flera år! Det enda de viste var att han tydligen var homosexuell. Det var upp och nervända välden. Ingen kunde uttala hans efternamn, var han bodde eller vad han hade för intressen men de visste hans sexuella läggning! Skulle det inte mer intressant att veta hur en person verkligen är istället för att skvallra om vem denne har i sängen? Hur ska man kunna jobba med en person som de inte vet vem det är? Hur kan en person vara så på pass hemlig? Varför är en person vara så pass hemlig.

Misstankarna hade startat redan då Markus inte svarat på telefon tillräckligt snabbt. De hade inte mattats av därefter. Han hade gjort ett mesigt och osäkert intryck. Spelade Markus ett spel för henne? En sådan personlighet kunde väl inte vara en framgångsrik brottsutredare. Miriam hade slukat snyfthistorien med hull helt utan att kritiskt granska det som sas. Även Miriam skulle fortsättningsvis övervakas med ett extra öga. Bara som en extra säkerhetsåtgärd så att inget i utredningen riskeras.

Just denna dag var det ännu mindre lämpligt att sitta vid kaffemaskinen eftersom hon gärna ville kolla upp sin företrädare lite mer noggrant.  Det fanns gott om register att söka i för detta syfte. Men detta var ju tvunget att ske i lönndom när ingen kaffesugen person med nyfikna ögon var i närheten. Om någon såg vad hon gjorde så skulle det innebära problem. Kanske skulle hon till och med bli ifrågasatt av de många Markus-fans som fanns på kontoret.

Så Cassandra fick använda sig av den klassiska smygtekniken, nämligen att ha två fönster uppe på skärmen och sedan växla mellan dessa blixtsnabbt mellan dessa med hjälp av alt och tab. Men på morgonen hade det varit omöjligt eftersom kontoret kokade av intensitet och därtill kaffesugna människor. Det var tydligen mycket mord att utreda. Ljudet från kaffekvarnen tycktes högre och högre.

Till slut fick Cassandra nog och satte i sina hörlurar med aktiv brusreducering.

Cassandra lade ut fotografier och papper på sitt skrivbord och började titta igenom materialet i akten en gång till. Snart täcktes hela skrivbordet. Protokollet från obduktionen. Kan hon ha missat något där? Eller i offrets lägenhet? Märkligt att det inte fanns några fingeravtryck. Men något borde de ju hittat. Ett hårstrå? Hårstrå förresten, vart hade hon läst om hårstrå? Det hade de väl hittat?

– Men är du redan här?

En röst avbröt tanken. Cassandra såg upp från sida papper.

Det var Miriam som kommit insläntrandes. Cassandra hade hoppats att det skulle dröja innan hon blev störd. Men det här var tydligen inte hennes morgon.

– Hej, sa Cassandra. Hur är det?

– Bra, har du repat dig från gårdagen, frågade Miriam.

Hon måste ha syftat på Cassandras närkontakt med den lokala trafikpolisen.

– haha, skrattade Cassandra. Ja, det har jag. Tack för hjälpen förresten.

– Det var så lite så. Jag börjar med att sammanställa gårdagen. Lägga in bilderna och notera våra iakttagelser och så. Sedan kan vi gå igenom det på eftermiddagen?

– Ja, det blir bra, svarade Cassandra.

Hon kunde inte bry sig mindre om vad Miriam gjorde. Miriam skulle ändå inte kunna lösa det här brottet.

Miriam försvann iväg. Äntligen lite lugn och ro. Cassandra lutade sig fram mot sitt skrivbord och försökte minnas vart hon slutade.

– Men hej, jag hörde att ni var i Småland igår.

Den här gången var rösten högre i volym än tonläge. Inga tekniska hjälpmedel i världen skulle kunna stänga ute den. Den var bullig och hjärtlig. Och skånsk. Cassandra tittade åter upp. Den skäggiga mannen snett ovanför henne kände hon genast igen trots att hon bara träffat honom en gång tidigare. Bison verkade vara på ett strålande humör. Hur han nu kunde vara det? Hela hans avdelning hade tydligen väldigt mycket att göra från morgon till kväll.

–  Ja, det var vi. Jag ville få en känsla för torpet.

– Fick du en känsla för hastighetsgränserna också?

– Ja, det fick jag, sa Cassandra och skrattade falskt.

Hur hade Miriam hunnit skvallra? Det fanns tydligen många informella kontaktvägar att vara uppmärksam på.

– Kan vi prata i eftermiddag, frågade Bison. Jag vill gärna höra dina intryck från igår. 

– Javisst det går bra.

– Och så diskuterar vi vad som händer härnäst, lade Bison till innan han lufsade iväg.  

Där ökade pressen. Vad skulle Cassandra säga till Bison? Att hon varit på en mysig och trivsam utflykt i Småland, ätit räksallad, promenerat i en äppelträdgård och därefter åkt fast hos den lokala polisen? Att hon inte kommit någonstans alls. Mer än att orsakat myndigheten kostnader. Nej, det dög inte. Nu gällde det att komma fram med något. Något som kunde presenteras som en framgång.

Cassandra tittade på sitt skrivbord med alla bilder och papper. Här någonstans låg sanningen gömd, konstaterade hon för sig själv. Någonstans i högen låg den avgörande detaljen…. Hon visste det. Men var? Hon tog på sina hörlurar igen och lät sig förföras av musik. Var är du, ledtråd, tänkte hon?

Markus satte nästan kaffet i halsen på grund av den oväntade kommentaren på morgonen.

”Vi ska åka till Tranås idag”, hade Lukas sagt helt plötsligt.

– Tranås? Varför?

– Emma Mokvist bor där.

Emma Mokvist...Markus letade i sitt minne. Vem fan är Emma Mokvist? Han tog en slurk av kaffet för att köpa sig lite tid. Lukas tittade intensivt på honom. Det kunde han se över kaffekoppskanten.

Kaffet hjälpte. Plötsligt visste han exakt vem Emma Mokvist var.

– Hon som överlevde attacken i Norrköping?

De hade läst hennes vittnesmål under nattens sena timmar.

–  Precis! Hon bor i Tranås nu upprepade Lukas. På ett äldreboende.

– Nej nej, vi kan inte bara storma in och fråga ut en gammal tant om saker som hände för många år sedan.

– Varför inte?

– Hon har ju redan blivit förhörd av polisen. Vi läste ju tidningsartiklar om det…hon dog ju nästan, vi har ingen rätt…

– Nej, vi har kanske inte någon rätt…men vill hon inte att den som gjort henne illa ska sitta bakom lås och bom?

– Joo, det vill hon säkert men…

– Förresten hittade jag en ganska lång tidningsartikel om henne.

Lukas visade tidningsartikeln på skärmen.

Det stod att Emma i förhör sagt att hon inte mindes något alls av själva händelsen på grund av att hon drabbades av hjärnskakning. Det sista hon mindes var när hon föll till marken och slog huvudet i asfalten och stegen från mördaren som sprang därifrån.

Markus läste artikeln igen.

– Vad är det, frågade Lukas.

Markus tog sin telefon. Han slog ett nummer och signalerna gick fram på högtalare.

– Amy Waters.

– Hej det är Markus

– Hon är professor och forskar om minnen, sa Markus lågt till Lukas. Hon är mycket duktig.

– Markus?! Åh tack det var snällt sagt. Det var länge sedan man hörde från dig, hur är det med dig.

Rösten liksom lyste upp och blev glad och hon hade tydligen hört vad som viskats till Lukas. Han lyssnade nyfiket på samtalet.

– Det är bra. Jag har en fråga till dig…en person blivit överfallen…hur vanligt är det att offret inte minns hur en gärningsman?

– Hmm är det något spännande fall du jobbar på?

– Ja, det kan man väl säga.

– Alltid så hemlighetsfull. Fick personen våld mot huvudet?

– Nja hon slog huvudet i asfalten när hon ramlade.

– Vid våld mot huvudet raderas så att säga närminnet så man inte minns det som hände precis innan eller precis efter traumat.

– Okay…så om jag säger till dig att en person som först blivit attackerad och sedan slagit i huvudet minns inget från själva attacken men väl när hen slår i huvudet och gärningsmannens steg därifrån…vad säger du om det?

Det blev tyst i rummet någon sekund. Men det kändes som en evighet.

– Det är däremot omöjligt, sa rösten i telefonen.

– Jasså varför?

– Minnet fungerar inte så. Är närminnet raderat så finns inga minnen kvar från händelsen.   

– Är du säker?

– Ja jag är helt säker. Vid hjärnskakning raderas hela närminnet. Ditt offer kan inte ha glömt själva attacken och sedan återfått minnet precis när hjärnskakningen ägde rum. Man minns allt eller inget i sådana här situationer.   

– Så om offret verkligen såg ansiktet på den som attackerade…

– Då glömmer hon det aldrig.

– Tack Amy. Du har varit till stor hjälp!

– Så lite…men hör av dig om du vill ha mer hjälpt. Det lät spännande.

– Det kommer jag absolut att göra.

Samtalet avslutades och Markus såg triumferande på Lukas.

– Emmas ljuger. Hon vet mer än vad hon säger.

– Hur kom du på det, sa Lukas storögt.

– Jag var med om en händelse för ett tag sedan där jag fick en hjärnskakning. Ute på ett torp om du minns…

– Ja det minns jag…

– Då började jag fundera över sådant här. Men frågan är nu…varför berättar inte Emma vad hon vet?

– Det tar vi reda på idag, sa Lukas.

– Men….

– Inga men. Vi måste våga ta risker. Kom nu.

  

Cassandra hade inte kommit någonstans på hela förmiddagen. Det låg en förbannelse över detta felplacerade skrivbord. Hon kunde tydligen inte få någonting uträttat här. Hon hade stirrat i sina papper så mycket så hon visserligen såg bokstäverna men inte hur de kombinerades och bildade för ord. Det var redan lunchtid. Då uppstod ett annat problem. Hur skulle hon kunna undvika poliskantinen? Det gick förstås alltid att hänvisa till att man ”ska uträtta ett ärende på stan”. Den ursäkten fick det bli om det inte dök upp någon bättre.

Hon hade hunnit läsa allt material igen. Eller i vart fall försökt. Det som hon kommit fram till var besvärande. Trots den stora bristen på bevis så hade hennes företrädare, den där Markus, ändå snappat upp något. I det lilla som fanns så hade han upptäckt en ”anomalitet” i utredningen och i omgivningen. Ordet anomalitet förekom på en hel del ställen i Markus rapporter. Nörd. Det är inget ord man använder. Säger man inte bara anomali? Inte ens det ordet används ju. Men det var hur han hade upptäckt denna ”anomalitet” som var det intressanta.

Den hade upptäckts vid dörrknackningen där grannarna bara med några förflugna ord talade om någon ungdom med konstigt hår. En frisyr! En frisyr som bara nämndes vid ett tillfälle då Markus själv var med. Han måste ha läst utskriften från det andra teamets dörrknackningar och reagerat. Det var ju först då som han hade möjlighet att se ett mönster. Där nämndes den konstiga frisyren på nytt en gång men då under termen ”en sån där punkfrisyr”. Markus hade tyckt att det var något värt att kolla upp eftersom det var en person som setts vid tiden vid mordet men sedan försvunnit.

Det var lite misstänkt, det kunde Cassandra erkänna för sig själv. Men hon hade nog inte reagerat på samma sätt. Varför hade han reagerat på den där ”Mohawk”?

Markus hade inte nöjt sig med det. Han hade tagit fram en trolig kandidat till vem den där personen med punkfrisyren kunde tänkas vara och försökt ta reda på lite mer om honom. Men där någonstans hade det blivit stopp.

När hon mötte Markus nere i Småland så hade han förklarat att spåret kallnat på grund av att kandidaten varit i området hela tiden, han hade bara bytt frisyr så att folk började uppmärksamma honom. Var det skäl nog för att avskriva honom?

Nej, hon måste komma på något! Något som skulle kunna skjuts på utredningen. Något som skulle ge den ny energi. Bensin på den utslocknande glöden. Något som i alla fall såg ut som om det var värt att utreda. Markus hade ju gjort så.

Cassandra tackade snabbt nej till en lunchförfrågan med hänvisning till att hon var upptagen och måste jobba vidare. Hon sprang ner på gatan till ett närliggande café och köpte en ciabatta med ost. Vad skulle hon säga till Bison? Att hon inte kommit någonstans?

Återigen kom hon på sig själv att prata med sina papper på skrivbordet. ”Lösningen måste finnas här” sa hon och tog en tugga av brödet medan hon tittade på sina papper.

Cassandra hostade plötsligt till. Det fanns något äckligt i smörgåsen som hon just bitit i! Något slingrade sig runt hennes tunga. Hon släppte smörgåsen på skrivbordet och försökte desperat nypa tag på det äckliga.

Det var tunt, slemmig och vasst och var svårt att få tag på. Men till slut fick hon grepp om det. Cassandra tittade sig runt omkring så att ingen hade sett när hon fingrade på sin tunga.

– Men va jävla äckligt, sa Cassandra högt när hon höll upp hårstrået framför sig som om hon betraktade det.

Hårstrået var långt och kolsvart. Hon som stod i kassan i caféet hade precis samma hår. Då det var enkelt att räkna ut vem det var som var den skyldige. Något DNA-prov skulle inte behövas denna gång.

Cassandra frös till is. Hår och DNA. Vad var det egentligen hon hade läst om DNA-fynden i Tjusedal?

Smörgås med tillhörande hårstrå hamnade snabbt i soporna. Cassandra började läsa i mapparna. Man hade ju hittat hårstrån i Tjusedal från ett flertal individer. Ingen av dessa fanns i det nationella DNA-registret. Men man hade också hittat ett hårstrå som var lite annorlunda. Det hade rengöringsmedel på sig. Det hade inte de andra. I vart fall inte i de mängderna. Det betydde ju att strået låg där redan när mördaren gjorde sina försök att städa efter brottet. Efter rengöringen hade mördaren lagt dit andra hårstrå för att förvirra polisen. Det var i alla fall Bisons teori.

I analysdokumentet från NFC fanns en fanns det en notering. ”I likhet med de strå med ärendenummer 20188-35 har…”

Cassandra tittade på dokumentet framför Det analysresultatet gällde håren i Tjusedal och hade fått ärendenummer 20187-35. Fanns det ett annat ärende som var kopplat till detta ärende?

Cassandra bläddrade i sina papper men kunde inte hitta det. Det var mycket märkligt. Allt annat låg ju i mappen. Hon ringde ett samtal till NFC och begärde att de skulle skicka henne de dokument som saknades utan dröjsmål.

Strax kom de saknade dokumenten till Cassandras epost. Det andra, försvunna, ärendet handlade om den tekniska undersökningen av Markus lägenhet. Cassandra blev först besviken. Hon var inte det minsta intresserad av vad som försiggått i den förra utredarens lägenhet. Eventuella nattliga besök där berörde inte henne eller hennes utredning. Tvärt om verkade det som om just detta nattliga besök turligt gjort att hon kom in och kunde jobba med den berömde Bison. Hon började förstrött ögna igenom ärendet.

Men hon hade inte kommit långt in i dokumentet innan håret började resa sig på hennes armar. Ett av de strån som man funnit på övervåningen på torpet och de strån som hittades i Markus lägenhet hade samma mtDNA! Båda hårstråna var dessutom fria från nikotin. Båda var blonda men det som hittats i Markus lägenhet var färgat svart. Hur stor chans var det att två olika personer med samma mtDNA hade vistats i Markus närhet? Cassandra visste att det var mycket osannolikt. Det var en och samma person som varit i Tjusedal och i Markus lägenhet.

Detta var en oerhörd upptäckt. Varför framgick inte denna uppgift tydligt i utrednings­materialet? Uppgiften borde vara markerad med röd text och utropstecken. Någon hade istället sett till att uppgiften var svårt att upptäcka. Någon hade medvetet varit inne och försökt justera utredningen. Vem? Det blev uppenbarligen mer och mer i det här ärendet som hon inte riktigt förstod. Var det någon inom polisen som motarbetade att sanningen kom fram? Visste Markus om detta? Var det därför han slutade så snabbt? Frågorna staplades på hög. Hon måste prata med Bison. Han är chef, han får faktiskt förklara hur allt det här hänger ihop. Hur ska hon kunna bedriva mordutredning när det var en sådan här oreda?

Bison var ännu inte på plats så hon fick få vidare med det som fanns. Var verkligen den där Markus så smart som alla påstod så hade han väl redan pekat ut mördaren? Det borde väl vara lätt med en person av hans intelligens. En person av en sådan poliskaliber.

Där stod det. Lukas Kröger. Svart på vitt. Det var den person som Markus misstänkt. Hon började ivrigt kontrollera Lukas Kröger.

Det dröjde inte länge innan hon gjorde nästa upptäckt. Var fanns Lukas Kröger? Förmodligen någonstans i Norge stod det i slutrapporten. Det var Bison som hade skrivit in det. Inget mer. Därefter försvann spåret om Lukas.

Enligt skatteverkets register var Lukas skriven i närheten av torpet Tjusedal. Det var precis vad Markus hade sagt när de så slumpmässigt träffades. Cassandra kontrollerade adressen på en satellitbild. Hon häpnade över vad hon såg. Lukas var skriven på den adress som där Cassandra för första gången träffat Markus. Den gamla damen i stugan som Miriam berättat om var Lukas mormor. Besöket i den gula huset var också det enda av alla besök från den dagen som inte var dokumenterat som det skulle.  

Cassandra tittade upp från sin skärm. Det som uppdagats på skärmen var en enastående tillfällighet. Ännu en tillfällighet. Som utredare hade hon fått lära sig att hata slumpen och tillfälligheter. Det rörde sig något dolt i den det här ärendet. Det fanns något i materian som Cassandra kände att hon inte alls förstod. Ett mönster som ännu inte kunde urskiljas. Något skumt lurade där inne någonstans. Men hon skulle nog komma på vad. Fanns det något som kopplade ihop Markus och Lukas?  

Cassandras hjärna gick varm.

Då kom Bison in i kontorslandskapet. Borta var det glada ansiktet. Han gick med snabba steg in till sitt lilla inglasade kontor i hörnet. Han gick så snabbt förbi Cassandras skrivbord att några papper sveptes med och hamnade på golvet.

– Jag ber om ursäkt för det där, hade Bison ropat.

Då var han redan flera meter borta.

– Vi får pratas vid senare. Jag kan inte nu.

– Nu har det hänt något!

Miriam hade ljudlöst glidit fram till Cassandras skrivbord. Cassandra hatade när on gjorde det.

– Hur menar du?

– Sådär beter han sig bara när det är frågan om en särskild händelse.

Cassandra var mycket väl medveten om vad en ”särskild händelse” innebar. Det begreppet användes när det hade händ något allvarligt som krävde att polisens resurser kunde omfördelas. Allvarliga våldsbrott, terrorbrott, bombhot eller dylikt.

– Vad är det som har hänt då, frågade Cassandra.

– Jag vet inte. Jag såg inte något på nyheterna men det kanske inte är ute än. Ibland så väntar vi ju med att släppa information om vad som händer.

Trodde Miriam att Cassandra var dum i huvudet? Det fattade hon väl att det var enklare att utreda saker och ting när det inte var massa journalister överallt. Journalister som drog allmänhet till sig och så var cirkusen igång. Press skulle bara användas om det var så att det fanns någon nytta med det för utredningens skull. Tillexempel att man behövde ha in vittnen eller tips.

– Hmm undrar vad det kan vara, sa Cassandra. Det är ju ett mord såklart. Annars skulle inte Bison vara inblandad.

– Ja, det är det ju. Men det måste ju vara något speciellt.

– Vi får väl se då. Har du sorterat in gårdagen?

– Ja, det har jag gjort, svarade Miriam. Men har du hittat något?

Miriam tittade på Cassandras skrivbord där bilder och papper låg utströdda huller om buller.

– Jag har läst igenom allt igen. Men…nej det har jag inte, ljög Cassandra.

Hon kunde inte berätta något om sina tankar. Markus var ju tydligen en halvgud på avdelningen.

– Tycker du att vi ska ringa grannarna igen? Se om de kommit på något? Eller sett något intressant nyligen som kan ha att göra med detta?

Cassandra funderade. Det var konstigt att detta inte redan var gjort eftersom det stod i handboken. Många blir lite överrumplade när polisen bankar på dörren och vet inte vad de ska säga i stressen. Vid den där typen av besök var det en hel del som inte ville besvära polisen med små iakttagelser som de gjort. De känner sig dumma när de berättar om en bil som kört fort i samband med brottet eller om de hittat något skräp på marken. Ett skräp på marken kan vid en analys visa sig innehålla värdefulla upplysningar både i skrift och DNA.  Bilen skulle med ytterligare förhör identifieras och knyta en person vid platsen. Iakttagelser som polisen annars går miste om och som kan vara mycket viktiga för utredningen. 

Markus hade i och för sig använt sig av förbokade besök vilket var mycket bra men vid den här tidpunkten hade det hela fått sjunka in och ett vältajmat placerat telefonsamtal som genomförs på rätt sätt kunde ge de närboende en möjlighet att komma med de där som de tror ovidkommande detaljerna.

– Ja, gör det, sa Cassandra.

Miriam kanske inte var så dum trots allt. Hon skulle bara må bra av att vara lite mindre naiv.

Cassandra gick in på en nyhetssida. Där fanns bara det vanliga politiska käbblet. Inte alls något som kunde förklara Bisons underliga beteende.

Detta gjorde Cassandra ännu mer nyfiken. Vad kan det vara som hade hänt som polisen lyckats hålla tyst om? Och varför hade man hållit tyst? Till och med för de närmaste.

Cassandra reste sig och beställde en kopp av det svinäckliga kaffet ur automaten bakom hennes skrivbord. Det var en förevändning för att kunna slänga nyfikna blickar in i Bisons kontor.

Bison satt där med två andra män som hon inte kände igen. De pratade intensivt. De tittade på en stor karta. Det såg ut som en ö. Gotland? Hade något hänt med ärendet är ute som hon inte fick veta? Vad var det som pågick?

Tranås var full med liv denna soliga dag.  Den långa gatan som genomskar samhället var sporadiskt strödd med människor.  Nere vid ån hade man samlats för att byta saker i en loppmarknad. Barn skrek och lekte. Torgen och restaurangerna var nästintill fulla med människor. Markus var sällan såhär långt inne i skogen men det var tydligt att folk kunde njuta av sommaren även utan närheten till havet. Hur konstigt det än kunde vara.

Markus och Lukas styrde direkt upp mot Bladgården som låg på en liten höjd över Tranås centrum och järnvägsspåret.

– Så hur gör vi nu, frågade Markus samtidigt som han tittade på ett framrusande snabbtåg nedanför parkeringen. Man kan väl inte bara kliva in här?

– Kan man inte? Man behöver väl inte tillstånd när man ska besöka sina gamla släktingar?

Lukas gick med bestämda steg mot den bruna entrén. Markus följde lite efter. Dörrarna öppnades.

– Se, sa Lukas och vände sig om triumferande. Det här är ju inte några problem alls.

– Vi ska hitta Emma också. Sedan ska hon vilja prata med oss. Och…

– Idag är du sjukt negativ, bröt Lukas in. Det fixar sig. Koncentrera dig på vad vi ska fråga henne istället.

Bladgården bestod flera bastanta huskroppar sammanfogade till flera hästskoformade enheter med ljusa och luftiga innergårdar. Vid sidan om byggnaderna fanns en skog.  Inte alls olikt det hem där Markus egen far bodde. Byggnaderna var i samma stil, väggarna och doften lika så. Markus kände ett obehag. De här ställena utgjorde slutstation. Alla människor som levde här inne hade var och en haft fantastiska liv. Det hade uträttat många ting. Men på slutet så minskade människovärdet. De bajsade på sig. De fick inte besök. De var så ensamma.

Lukas gick till vänster in i byggnaden. Den där började en lång korridor med dörrar på båda sidor. Vid varje dörr fanns ett efternamn. Boj, Gertin, Johansson, Lagert. Hade de gamla placerats i bokstavsordning? Dörrarna till lägenheterna var öppna men ingen människa syntes till. Det kanske var lunch. Maten var ju en högtidsstund på den här typen av inrättningar. Något annat att se fram mot fanns ju inte.

Avsaknaden av människor gjorde att Markus fick en dystopisk känsla över sig. Det var väl såhär byggnaderna skulle se ut efter en hastig utrymning. Skulle han få se en zombie som festade på en av de gamla i nästa rum han tittade in i? Längre in i korridoren kom så den bekanta lukten av storkök. Kokt fisk av något slag. Ja, det måste vara lunchsamling.

Korridoren utmynnade slutligen i en matsal där de gamla mycket riktigt satt och åt. Här fanns även en sköterska som uppmärksammade Markus och Lukas ankomst. Hon var i färd med att mata en gammal farbror.

Vi ska besöka Emma Moqvist, började Lukas självsäkert.

– Emma? Hon äter hos sig.

– Och…vart är det frågade Markus försynt.

– Ni har inte varit här förut? Är ni släktingar?

– Ja, kusinbarn, sa Lukas.

Det var så avlägset att det knappast var värt att kontrollera.

– Ner för trappan där till vänster är det, sa sköterskan och vinkade med mot en korridor.

De båda killarna gick en trappa ner. Där nere fanns en stor samlingssal på andra sidan den fortsatte en korridor. Här var det mörkare. Inga taklampor var tända och ljuset trängde bara in genom ett fåtal smala fönster uppe vid taket. Väggarna var mörkmålade. Var det såhär The Overlook Hotel såg ut i filmen The Shining? Markus fick en svag minnesbild av det var så. I så fall var det väl inte en zombie som han skulle få se utan ett litet tvillingpar.

– Bor hon i källaren, utbrast Lukas frågande.

– Vi vänder...här bor ingen, sa Markus. Det måste vara fel.

– Äh, vi tittar i korridoren på andra sidan.

De gick förbi flera tomma mörka rum. Plötsligt hörde de musik. Markus kände genast igen musiken. Det var Bach suit for Cello solo nummer 1. Den musiken hade Markus särskilda minnen till. Det var det stycket han hade lyssnat och somnat till tryggt i sin öronlappsfåtölj. Precis innan expositionen och Lukas förnyade entré i hans liv. Den musiken skulle han aldrig glömma.

På skylten utanför rummet stod det ”Emma Moqvist”. De hade nått sitt mål. De tittade försiktigt in i rummet. Det var dov belysning i rummet. I mitten av rummet satt en kvinna och drack något ur en mugg. Markus tidigare känsla av dystopi kompletterades nu med den djupaste empati. Det såg så fruktansvärt ensamt ut. Var det såhär hans eget liv skulle sluta? Ensam och bortglömd i en källare. För att sedan läggas i en kall och lika bortglömd grav. Med enbart höstlov som ända prydnad. Han tittade på Lukas som också tittade på den färglösa scenen.

Emma hade solglasögon på sig trots att väldigt lite solljus nådde ner till hennes rum. Hennes hår blänkte av silver.

Markus tog ett steg in i rummet. Emma ryckte till och vände sig mot dem.

– Emma, det var inte meningen att skrämmas, ursäktade sig Markus.

– Vem är du, frågade Emma snabbt.

Hon såg livrädd ut.

– Förlåt mig så mycket, Emma. Vi är från polisen, sa Markus. Jag heter Markus och vi ville bara veta hur du mår.

Det blev tyst i rummet. Bach hade spelat klart.

– Hur jag mår? Sedan när brydde sig polisen om det?

– Det är klart vi bryr oss…varför bor du...här nere, frågade Markus.

– De har inga platser där uppe. Jag är ju blind så det de tycker inte att det spelar någon roll om jag bor här nere, svarade Emma.

– Men...jaha ok…, började Markus.

Markus tittade runt i rummet. Det var sparsamt inrett. En bokhylla, bord med fyra stolar. En säng. Ett nattduksbord. Det var allt.

– Ni är två i rummet. Vem är den andre?

– Lukas heter jag, sa Lukas.

– Jag har redan sagt allt jag vet till polisen. Det är lika bra att ni går.

– Vi hade inte tänkt att fråga om det, sa Markus snabbt. Vi ville bara hälsa på dig en liten stund.

– Jag vill inte ha besök, sa Emma snabbt. Speciellt inte av polisen.

Varifrån hade den gamla kvinnan fått sitt agg mot polisen? Den frågan ställde sig Markus när han tittade igenom bokhyllan. Där fanns bara böcker om musik.

– Du gillar klassisk musik, sa Markus.

– Ja, jag var med i olika symfoniorkestrar när jag var ung, svarade Emma.

– Varför spelar du inte längre?

– För att jag inte kan se…

– Man kan spela utan att se. Det gjorde väl Beethoven?

– Beethoven var döv, invände Emma. Förresten låter de mig inte spela här…jag har inte spelat sedan…

– Vad spelade du för instrument, avbröt Markus.

Det var för tidigt att komma in på händelserna i Norrköping.

– Jag spelade nästan alla instrument.

– Men vilket gillade du bäst?

– Emma funderade en stund.

– Piano, varade hon till slut.

– Skulle du vilja ha ett piano här, frågade Markus. Man kan ha hörlurar.

– Jag vill inte ha hörlurar…jag måste höra om någon…de låter mig inte ha piano här.

– Får jag spela ett stycke för dig, frågade Markus.

Han väntade inte på att Emma skulle svara utan tryckte fram Sarabande Oboe Concerto No. 3 från Hendel på musikspelaren.

Musiken började genast spela. Han satte sig vid bordet och tog Emmas hand. Musiken började bölja fram ur högtalarna. Först ljusa långsamma toner. Som en solstråle över en dammig grusväg i sommartid. Sedan snabbare. En fjäril flaxade över grusvägen. Smekt av solens strålar. Den glittrade av färger.  

– Visst är det bra, frågade Markus efter en stund.

– Ja det är det, sa Emma. Jag spelade oboe också. Det är ett väldigt vackert instrument.

Markus, Lukas och Emma valde musik om vartannat. Nytt och gammal musik spelade ingen roll.

Emma valde en melodi fastnade hos Lukas och Markus. Det var en helt fantastisk melodi med en text som tog dem rakt i hjärtat. En melodi om sommar. Solvarm jord. Om två personer som ingen ondska kunde nå.

– Det är Ted Gärdestad som komponerat, sa Emma. Vet ni vem det var?

Hon väntade inte på svar. De är klart de inte visste. De båda i rummet var alldeles för unga. 

– Men vem är det som sjunger, frågade Lukas.

– Hans dotter. Men han skrev musiken tillsammans med sin bror. Den här låten handlar om deras uppväxt.

Ingen sa något på en lång stund. Markus höll hela tiden Emmas hand. Den var tunn och fylld med leverfläckar. Den var kall. Det var en gammal kvinnas hand. Markus iakttog Emma. Hon liksom vajade till musiken. Så skör. Hon hamnade ju på hemmet strax efter attacken i Norrköping. Före attacken bodde hon själv. Klarat sig själv. Kanske blev hon skadad på ett sådant sätt att hon behövde mer hjälp. Hennes journaler hade han ju inte haft tillgång till. Längs vägen hade hon tydligen blivit blind. Emmas liv tog slut den där dagen i Norrköping. Gärningsmannen hade dödat inte dödat en person. Han hade dödat två personer.

Markus tittade på Lukas. Han stod bakom honom och tittade på Emma. Han la sin hand på Markus axel och smekte honom. Deras ögon möttes. De behövde inte säga så mycket. De visste vad de behövde göra. De båda fylldes av samma känsla som vid platsen för pojkmordet i Norrköping. Den idiot som gjort detta skulle åka fast. Så var det bara.

De satt där en lång stund till. Emma bad dem spela en annan melodi och sedan fick Lukas välja. På något sätt hade det bildats en osynlig pakt mellan de tre. Trots att rummet var dovt till belysningen så fanns ljus där. Där fanns hopp. Lukas och Markus förmådde sig inte något om de otäcka händelserna i Norrköping. Det skulle bara förstöra den fina stunden och göra Emma upprörd och ledsen. De tackade istället för att de fått hälsa på och lovade att återkomma. De fick de. De hade övervunnit Emma.

– Fy fan för att hamna sådär, utbrast Lukas

De var på väg upp för trappan och livet.

Han var märkbart tagen av det de sett. Han såg ledsen ut. Han är en liten softis innerst inne, min kille, tänkte Markus. 

– Om de nån gång gör en film om våra liv så måste den där låten som hon spelade vara med, sa Lukas.

– haha varför skulle de göra film om oss, fnissade Markus.

– Är inte vår historia värd att berätta? Den är väl ganska spännande.

Markus funderade några sekunder. En miljardär blir mordutredare och blir kär i en mördare. Tillsammans kombinerar de sina kunskaper och jagar de okända mördare. Nja, det lät väl lite väl osannolikt.

– haha låten ska i så fall spelas i slutscenen när vi seglar ut med Mimmi.

– Mot ett öppet hav, sa Lukas och skrattade.

– Mycket motljusbilder, fyllde Markus i.

Han stannade upp.

– Tror du vi får ett så lyckligt slut?

 – Hittade ni henne??

De hade blivit avbrutna av sköterskan som pekade ut vägen till Emma. Hon stod och fixade med några rullstolar vid entrén.

– Jadå, hon mådde bra och var på bra humör, svarade Markus snabbt och fortsatte mot entrén för att undvika ytterligare frågor om eventuellt släktskap.

– Tycker du? Hon får inte så mycket besök precis, förebrådde sköterskan.

– Jasså, nej nej, svarade Markus svävande.

– Men hon har varit lite osällskaplig sedan den dagen då hon blev blind, fortsatte hon.

Markus stannade upp i steget och vände sig mot sköterskan.

– ”den där dagen”? Vad menar du med det? Hur blev hon blind?

Sköterskan tittade på Lukas och Markus under tystnad. Hon såg förvånad ut.

– Hon klöste ju ut sina ögon, sa sköterskan försiktigt.

Markus började gå igen. Men det var inte mot entrén. Det han precis hade hört var något oerhört. Han halvsprang genom korridoren mot matsalen med Lukas i släptåg. Han tog dubbla steg ner för trappan och skyndade fram till Emmas rum.

Emma satt orörlig kvar. Det hade blivit tyst i rummet igen.

– Emma, sa Markus. Han har varit här, eller hur? Jag vet vad han gjorde mot dig. Snälla Emma, hjälp oss ta fast honom innan han skadar fler. Han kommer mörda igen. Du vet det. Du kan rädda livet på någon om du hjälper mig. Han har hotat dig, eller hur?

Emma satt fortfarande orörlig. Markus lade sin hand på hennes men hon drog genast undan sin hand.

– Nej, ni har fel, jag har sagt…började Emma.

Markus la istället sina händer mot Emmas axlar. 

– Jag vet vad du har sagt i förhören. Jag vet också att du inte talade sanning inför poliserna. Men du är den enda som kan hjälpa oss. Och vi är de enda som kan hjälpa dig.

Det blev tyst i rummet igen.

– Vi är inte poliser. Vi utreder detta på egen hand. Men vi kommer närmare honom för varje dag. Snälla hjälp oss. Han ska aldrig mer komma ut. Aldrig mer komma hit och hota dig. Vi lovar dig det!

Emma förde sakta handen mot sina solglasögon och tog av sig dom. Ögonlocken hängde framför två tomma hålor.

– Han gjorde det här, väste hon. Vad ni än gör…lova mig att ta fast honom…ta honom.

Cassandra höll hela tiden ett vakande öga mot Bisons tjänsterum. Det här utvecklade sig till en intensiv morgon. Vad var det för möte som pågick där inne hos Bison? Vad var det för särskild händelse som utvecklades framför hennes ögon men som hon ändå inte kunde ta del av?

Tyvärr låg Bisons tjänsterum snett bakom henne så hon var tvungen att kasta ett öga över axeln då och då för att se om det hände något där inne. Hon funderade till och med över om det fanns någon liten spegel som hon kunde placera på ett lämpligt sätt på skrivbordet för att kunna hålla en bättre uppsikt.

Hon kom på sig själv att hon nästan hade glömt bort det ärende som hon var betalt att göra. Att lösa Tjusedalsmordet.

Plötsligt for en tanke genom Cassandras medvetande. Om hon kunde hon lösa Tjusedalsmordet på rekordtid och så skulle hon kanske få en chans att vara med på det spännande som skedde inne i Bisons arbetsrum.

En lömsk plan började formera sig. Allt hon behövde göra var att nyttja den genväg som hon precis upptäckt att jämföra Lukas DNA med det DNA de hittat i torpet.

Cassandra visste att mtDNA ärvs från modern till hennes barn. Dessa har helt identiska mtDNA oavsett könet på barnet. Markus hade visserligen påtalat, när de båda träffades, att han hade ändrat sig – att det inte var Lukas som var mördaren – men samtidigt var det så mycket konstigheter i ärendet nu så det gick inte att lite på någonting som sas.

Eftersom Lukas Kröger verkade vara utrikes kunde man testa det som var näst bäst. Hans mamma. Matchade hennes DNA var det antingen hennes eller Lukas hårstrå man hittat i Tjusedal. För han hade väl inte några syskon?  Nej, det hade han ju inte. Och vad skulle hans mamma gjort i ödetorpet? Var det match så hade Lukas en hel del att förklara. Då kunde hon all sin vakna tid på att hitta bevis och se till att han hamnade där han hörde hemma. I fängelse resten av sitt liv.

Cassandra hade hittat en genväg. Men hon blev genast missmodig. Hon kunde inte använda sin genväg. Det var inte i linje med polisetiken att ta vilda DNA-prov. Och det stred mot all gällande integritetslagstiftning. Med andra ord var det helt förbjudet.  

Men å andra sidan talade mycket för att hon var motarbetad inifrån de egna leden. Någon hade ju gömt uppgiften att det var samma DNA i Markus lägenhet och i Tjusedal. Det är var ju en viktig uppgift som någon inte velat skulle se dagens ljus. Vart fanns förhöret med damen i det gula huset? Även om det inte gav något skulle det väl finnas? Ingen hade dessutom talat om för henne att damen var mormor till Markus huvudkandidat som mördaren i Tjusedal.

Kanske var det inte mer än rätt att hon använde sin genväg för att göra det rättvist igen. Eller skulle smussel och ondska segra ännu en gång? Hon skulle kunna skicka ett DNA-prov till Svensk Utredningstjänsts eget labb och få fram en DNA-profil. Sedan måste denna profil jämföras med profilen från Tjusedal och Markus lägenhet. Dessa jämförelser kunde bara NFC i Linköping göra. Där var de lite mer noggranna med varför en analys skulle göras och vem det var som gjorde beställningen. Men hon skulle nog kunna komma på ett sätt att gå jämförelsen gjord.

Cassandra tittade bakom sin rygg igen. Dörren till Bisons rum var stängd. Här kunde hon ju inte sitta och glo. Cassandra gjorde en sökning i personregistret. Liselott, tänkte hon. Gamlevik.

Om hon åkte till Småland genast så skulle hon hinna tillbaka till kvällen och ombesörja ett litet paket för analys. Ett litet intressant paket.

Hon kunde inte säga något till Miriam om att hon skulle åka. Miriam skulle garanterat skvallra för Bison som skulle stoppa henne. Då skulle utredningen återigen hamna på noll och hon skulle inte kunna komma vidare.

Hon bestämde sig vad hon skulle göra.

– Let´s do this, sa Cassandra för sig själv sköt ut sin stol från skrivbordet.

De sista hon hörde var Miriam som ropade ”vart ska du”. Men Cassandra låtsades inte höra henne. Det sista hon behövde på just det här uppdraget var någon representant på polisen som ville göra allting rätt enligt boken. Gillade man inte just den boken så fanns det ju andra.

Markus använde trasa fuktad med såpvatten när han försiktigt torkade bort dammet från  båtens akterstäv. Eftermiddagen hade inte riktigt blivit som han hade tänkt. Under bilresan hade Lukas hade börjat prata om att han måste ha en telefon.

– En telefon, frågade Markus. En sådan kan du inte köpa! Då kommer de ju att spåra dig förstår du väl.

– De vet väl inte att jag skaffar en mobil?

– Jo, det kan de se. 

– Jaha, då får jag väl låna din mobil då. Jag måste ringa mamma.

– Vänta nu, tänk om de börjar misstänka mig och ser att jag börjar ringa din mamma. Verkar inte det vara lite konstigt? Vi får lösa detta på något annat sätt.

– Och varför skulle polisen kolla vart du ringer.

– Det vet man aldrig. 

– Du känner inte att du har lite för stark förföljelse­mani ibland?

– Nej, verkligen inte, svarade Markus snabbt.

Sådana saker kunde han bara erkänna för sig själv.

– Då får vi åka och hälsa på henne i så fall! Hon kanske är orolig för mig?

Lukas tittade på Markus som om han ville se vilken reaktion det blev. Markus såg förvånansvärt neutral ut. Det var ju en väldigt stor sak att ta hem Markus till sin mamma. Det skulle ju vara kul att veta vad Markus tyckte.

Det var ju första gången han skulle visa upp någon för henne och hon skulle nog bli förvånad att det var kille som han hade fått tag i. Lukas hade aldrig haft någon tanke på att berätta för henne hur han kände inför killar. Han hade ju knappt vetat att han gjorde det. Han hade ju trott att det bara skulle stanna vid onda fantasier.

Men han gillade ju Markus från första sekunden. Det var så rätt och han ville ju att mamma skulle veta. Hon hade ju alltid varit så orolig för honom. Om hon fick veta att han nu var i ett bättre ställe i sitt liv, att han var trygg och att han hade någon som han älskade och som dessutom älskade honom så skulle hon bli glad.

Men det skulle såklart bli nervöst. Skitnervöst. Men hon skulle förstå till slut även om det skulle bli en jobbig stund först.

Markus neutrala uppsyn berodde på att han var fullt upptagen med att bearbeta det förfärliga förslaget. Lukas verkade inte ha märkt att han höll på att tappa andan. Ett lätt illamående hade också dykt upp från ingenstans. Att träffa någons föräldrar var nervöst nog, och under dessa omständ…

– Vill du inte träffa min mamma, frågade Lukas.

Han tittade fortfarande på Lukas som nu hade fått frågade rådjursögon. Fast klarblå. Mer som ett sällsynt sagodjur. Sådana ska man ju vara rädd om får man anta.

Det verkade inte som om Lukas förstod det minsta av den press som hade byggts upp de senaste sekunderna. Och det gavs ingen tid till eftertanke heller. Det gällde att hantera detta smart. Det kändes som om de alltid varit tillsammans. Men det hade de inte. Det krävdes väl lite mer stadga och lite mer tid i ett förhållande innan det blev tal om något som helst besök hos någon förälder? Var inte det en oskriven regel? Han hade inte fått träffa Patriks föräldrar. Med all rätt skulle det ju visa sig. Det tog ju slut. 

Men det gick ju inte att säga nej till att träffa någons mamma. Speciellt inte Lukas mamma. Som Lukas förresten aldrig hade talat många ord om under deras korta bekantskap.

Markus tittade på Lukas som tydligen fortfarande förväntade sig ett svar.

– Jo, det är klart att vi ska träffa din mamma. Men skulle vi inte jobba med mordet idag? Tänk på vad vid lovade Emma.

Det var såklart ett fult kort men i krissituationer får man spela med sådana. Detta var en krissituation.

– Och båten. Vi ska väl få den i sjön?

Krissituationen krävde två fula kort. Minst. Markus visste ju hur mycket Lukas gillade båten. Om det var nödvändigt skulle han också måla upp bilden när de satte segel mot öppet hav också. Den skulle inte Lukas kunna motstå med all sin frihetslängtan.  

– Joo, det ska vi göra förstås. Men vi måste åka till mamma någon dag.

Faran verkade över. Det var ett genidrag. Att föra båten på tal.  Det gamla båtskrället hade räddat honom! Eller i vart fall givit honom mer tid, vilket var gott nog. Det kanske skulle ta flera dagar att få båten i ordning. Mycket kunde hända under de dagarnas respit. Han skulle få tid att vänja sig vid tanken på att det skulle bli en audiens hos mamman. Sådant här kan ju inte presenteras som en blixt från klar himmel. Först ska det vara mörka moln vid horisonten, sedan ett avlägset muller, sedan ösregn så man hinner förbereda sig på den oundvikliga blixten. En jordbävning förutsätter ett varnande förskalv och så vidare.

Markus fick genast dåligt samvete. Han skulle inte ha kallat morfars båt för ”båtskrälle”. Det var ju hans morfars allra käraste ägodel. Och han hade inte så många ägodelar.

När du Markus drog den våta trasan såpavatten över båtens akterstäv framträdde båtens namn bakom dammet.  De svarta bokstäverna syntes klart och tydligt.

”Mimmi”

Markus tog ett steg tillbaka. Ja, så hette hon ju. Hur kunde han ha glömt bort det? Han hade hört sin morfar uttala det många gånger. Rätt gulligt namn. Nej, det var inte mer än rätt att hon fick lite omvårdnad. Inte minst efter att hon räddat Markus ur en sådan besvärlig situation. Det hela var faktiskt en surrealistisk scen för honom. Morfars båt stod på den lilla ängen utanför jaktstugan. Han kunde inte fatta att det var sant. Hon var dammig, gammal och sliten men med en inre grace som ingen annan.

Lukas torkade av dammlagret från andra sidan. Han pratade om hur de skulle segla rakt ut i havet och känna friheten där ute. Han hade till och med övertygat Markus. Nästan i alla fall. Det kunde ju bli riktigt härligt att känna vinden ta tag i seglen för första gången på länge och sedan ljudlöst glida ut på det stora blå. Men det kunde också bli fiasko. Läckande båt. Omständligt. Snören och prylar överallt. För mycket blåst. För lite blåst. Sund och grund.

Det skulle ta några dagar att få båten i ordning. Jobba med båten på dagarna och med mordgåtor på kvällarna och nätter. Så hade de avtalat. Men inget förbjöd ju att de talade om mord på dagtid. Eller båt på kvällarna (hade Lukas inflikat). De hade mycket att gå igenom nu efter samtalet med Emma. Hon hade berättat för dem precis vad hon såg.

– Vad står du där om? Kom hit och skrubba!

Slavdrivaren hade upptäckt att den livegne stod och filosoferade för sig själv utan att bidra till projektets framdrift. Det var ju naturligtvis inte tillåtet.

– Jag kommer, svarade Markus och gav Lukas en mörk blick.

– Börja där, sa Lukas och pekade innan han försvann på andra sidan båten. Vi ska bada sedan.

– Och fuska inte, sa han och stack fram sitt vackra ansikte på nytt.

Markus gnuggade båtens lackyta. Båten var sååå smutsig! Hur länge hade båten stått i båtskjulet? Markus morfar dog ju för sju år sedan så det måste ha varit sedan dess. Det hinner förstås bli en hel del damm på sju år.

Eftermiddagssolen var på väg att svalna men det var ändå fruktansvärt varmt. Vart hade den förbannade värmen kommit ifrån? Det hade ju blåst och stormat nästan hela sommaren – men inte nu. Lite storm hade varit skönt.

Markus började tänka tillbaka på vad Emma hade berättat för dem.

– Ja, jag såg honom. Jag har träffat honom många gånger

– Många gånger, utbrast Markus.

– Ja, han kom redan andra natten när jag låg på sjukhuset. Han tvingade mig att lova att jag aldrig skulle säga något…

– Och han kom hit?

– Ja, han har varit här många gånger. Han ville vara säker på att jag inte pratade.

– Vill du berätta?

– En gång tog han sina tummar och tryckte in dem långt in i mina ögon. Jag hörde inifrån hur ögonen sprack som ägg. Sedan förvann han. Jag är gammal men hade mycket att leva för…men han tog mitt liv.

Det blev tyst i rummet. Det Emma berättat var fasansfullt bortom all förståelse.

– Kan ni förstå hur det är att vakna upp mitt i natten. Allt är svart såklart. Allt är tyst. Men man får ändå en känsla för att man inte är ensam. Att han är tillbaka. Att han är här i rummet. Att han ska döda mig den här gången. Han ville att jag skulle leva i skräck för honom. Det är hans sätt att tortera mig.

Markus och Lukas visste inte vad de skulle svara.

– Och den där stackars unge mannen…

– Oktober… såg du det mordet?

– Nej, jag hörde det. Sedan kom han och attackerade mig.

– Han kom springande mot dig?

– Nej han kom gående lugnt. Men när han var här beskrev han att han hade älskat att döda… Oktober…och han hade dödat igen efter det.

Lukas tog ett steg fram.

– Dödad fler? Sa han något mer?

– Nej, han ville bara att jag skulle veta. Jag var den enda som han kunde berätta för sa han. 

– Så ja…jag minns honom. Hans ansikte var nämligen sista jag såg.

Hon lutade sig fram mot Markus när hon pratade. Hon viskade nästan orden som av rädsla för att någon annan skulle höra dem.

– Han var ljusblond, ganska långt hår. Kammat bakåt. Ganska runt ansikte. Blåa ögon. Han var ung. Väldigt ung.

Markus noterade intensivt i sitt minne. Han hade ju inte tagit med sig sin anteckningsbok eftersom han inte hade trott så mycket på detta möte.

– Längd?

– Ganska lång.                                                 

– Hur lång tror du, frågade Markus medveten om att djävulen alltid lurade i detaljerna.

– Kanske 1,80…

– Mer? Vad hade han för kläder i Norrköping?

– Lång svart jacka. Mörk tröja innanför det. Lila skor.

– Lila skor? Hur kunde du lägga märke till det.

– Titta dig omkring får du se.

Markus och Lukas tittade sig om i rummet. Nu när de fick anledning att lägga märke till det så fanns det väldigt mycket lila detaljer i rummet. Lila lampskärm, lila duk, lila krimskrams. Till och med Emma själv hade en lila tröja på sig.

– Lila var min favoritfärg, sa Emma efter en stund.

Markus började misströsta. De skulle alltså behöva leta efter en mörkklädd ung person med färgglada skor. Hur många sådana fanns det inte den aktuella höstdagen i Norrköping. Tusentals.

– Han pratar gotländska.

– Gotländska??

Lukas reagerade av någon anledning starkt på det som sas. Markus noterade detta men var upptagen i sina egna tankar. När Emma uttalat dessa ord flög många tankar genom Markus huvud. Mördaren från Norrköping hade precis kommit en bra bit närmare sin slutdestination - en fängelsebunker. Var mördaren så ung som Lukas trodde så bodde han med all sannolikhet hemma vid tiden för mordet. Gotland var inte stort. Denna information begränsade urvalet högst väsentligt.

När de gick från Emmas rum var de än mer fast beslutna att ta fast mördaren. Emma hade varit ledsen på slutet och mer eller mindre tvingat Markus och Lukas att lova att de skulle göra det så hon äntligen kunde få ro.  De båda kunde ju egentligen inte lova något. Men de skulle försöka!

Cassandra körde runt i Gamlevik. Var fanns Salviavägen? Hon hade hittat Lavendelvägen och Timjanvägen. Så ytterst fantasilöst att döpa gator efter kryddor. Speciellt i bygder där man enbart använde grillkrydda.

Nej, det här var inte ett byggd som tilltalade Cassandra. Det här var Hillbilly-land. Det svenska svaret på den amerikanska södern. Har var folk rasister och alla var inskränkta. Hon hade redan, i de centrala delarna av samhället passerat ett ödetorp som påminde om Tjusedal. Det sa ju en hel del om värdet på hus och mark i området.

Så såg hon äntligen den skylt som hon hade letat efter! ”Salviavägen”. Gatuskylten hängde snett och någon hade skjutit mot den, förhoppningsvis med luftgevär, så att den istället meddelande ”Sälviavägen”.

Cassandra körde en bit på vägen som sedan tog av nittio grader åt höger. Därefter kunde hon äntligen se huset hon hade letat efter. Ett fult och mörkt litet radhus i tegel med liten tomt inklämt mellan två större hus och tomter.

Det var alltså i detta tegelhus som förre utredarens mördarkandidat Lukas Kröger hade växt upp med sin mor. Det var väl inte helt omöjligt att en mördare växt upp här, tänkte Cassandra. Här fanns säkerligen inte någon stimulans vilket kunde medföra brottslighet redan från låg ålder. Sedan hade det hela förmodligen eskalerat därifrån.

På en liten parkeringsficka utanför huset stod en ljusgrön Seat parkerad. Det betydde att den person som Cassandra sökte förmodligen var hemma. Om det blev en DNA-match skulle Lukas mor, utan att själv veta om det bidra, till att sätta hennes ende barn i fängelse för alltid.

Cassandra parkerade på gatan och gick mot det fula tegelhusets dörr. Hon hade inte någon plan hur det hela skulle gå till men det behövdes inte heller. Landsortens folk var av ett enkelt slag och var lätta att lura.

De höga svarta läderstövlarna tog några snabba steg mot den mörka dörren. Cassandra ringde på.

Genom det avlånga, ostrukturerat mönstrade, grönskimrande glaset i dörren kunde hon se konturerna av något som rörde sig inne i huset. Något närmade sig dörren.

Kvinnan som öppnade dörren var kort och hade ett runt ansikte toppat med ett kolsvart lockigt hår. Hon var inte alls lik de bilder hon hade fått fram på sonen.

– Liselott Kröger, frågade Cassandra.

Kvinnan höll sin hand hårt om insidans dörrhandtag.

– Vem frågar?

Cassandra slogs av att Liselott hade de blåaste ögon hon någonsin sett.

– Mitt namn är Katrin Pinkman och kommer från Statistiska Centralbyrån - SCB, började Cassandra.  

– Jaha?

– Vi har knackat dörr i området och ställt några frågor och Ni innehar det sista huset för oss idag att fråga.

– Ska ni fråga huset?

Liselotte såg skeptisk ut. Cassandra var missnöjd med sin egen prestation såhär långt. Dels hade fantasin brustit för efternamnet. Det var för likt hennes eget, var hade hon fått det namnet ifrån? Dels var formuleringarna av hennes ärende inte ”to the point”. En person från SCB hade ju säkert en färdig, helt korrekt manus som de upprepade gång på gång.

– Förlåt mig, sa Cassandra. Jag är ny på det här jobbet. Det är min första dag och är lite nervös.

Hon tittade ner i den cementerade farstubron.

Liselotts skarpa isblåa ögon blev genast mildare.

–Ja, vad vill du fråga om då?

– Hur många bor ni här i hushållet, började Cassandra och tittade ner i sina papper.

Pappret bestod av en räkning på en tidnings­prenumeration.

– Jag bor själv.

– Har något barn som flyttat ut?

– Ja. Men han flyttade för många år sedan.

– Vad hette han?

– Lukas.

– Efternamn?

– Kröger.

– Hur gammal är han?

– Tjugofem.

– Varför flyttade han hemifrån?

– För att jobba.

– Och vart bor han nu?

– Vad ska den här statistiken användas till?

De skarpa ögonen var plötsligt tillbaka. Cassandra kände hur hon genomlystes.

– Vi samlar bara in bas-statistik för stadsplanering.

Bas-statistik var ett bra uttryck. Det var så tråkigt att ingen kunde ställa följdfrågor.  

– Stadsplanering? I den här byn byggs inte så mycket.

– Nej, men det kanske kommer att göra det i framtiden, ljög Cassandra.

– Varför frågar du saker om min son, är det inte lättare att ni ringer honom?

– Det är bara för att få en samlad bild av hushållet.

– I det här hushållet bor det bara jag. Det sa jag förut.

– Ja, men statistikinsamlingen gäller både fram och bakåt i tiden. Vill du svara på frågan?

– Han bor i Malmö, ljög Liselott.

Varför skulle hon avslöja vart Lukas bodde? Hade de inte register att kolla i?

– Jasså, sa Cassandra förvånat. I mina papper står det Lofta Utkik.

– Han har flyttat därifrån nu.

Liselotte fortsatte med ljug. Det här var ju bara en för konstig intervju. Var denne Katrin den där stalkern som Lukas berättat om?

– Jag hade inte några fler frågor, sa Cassandra. Finns det möjlighet att låna toaletten innan jag far vidare?

Liselott gav Cassandra en lång blick. Som om hon riktigt noga som hon försökte utröna vad som pågick.  Hur skulle SCB kunna få ihop någon vettig statistik av de där frågorna?

– Ja, det går väl bra. In där, sa Liselott och pekade på en dörr rakt in i huset.

Cassandra tog av sig sina ytterskor och hastade in i badrummet. Det var badrummet som hade varit målet hela tiden. Och nu hade hon också fått reda på att Lukas bodde i Malmö. Varför hade han då skrivit sig hos sin mormor om han bodde i Malmö. Det var ett märkligt agerande. Hur många hur många tjugofemåringar skriver sig hos sin mormor? Inte många, spekulerade Cassandra när hon sneddade över hallgolvet till badrummet.

Huset verkade vara välstädat. Golvet var blankt. Ordning och reda. Hon kastade ett snabbt öga in i vardagsrummet. Där var en soffgrupp och två fåtöljer med fina puffade kuddar på vardera sidan.

Kunde detta välordnade hem verkligen vara barndoms­hemmet av en grym, ung mördare.

Cassandra låste toalettdörren och ställde sig med ryggen mot den och tittade runt i badrummet. Även här var det städat och snyggt. Badkar, toalett och handfat var rent och avtorkat. Det fanns inte en enda fläck på någon porslinsyta. Hade Liselott haft den stora städdagen? Hoppas att inte allt var lika rengjort. För då skulle det vara svårt att hitta det som hon var ute efter. DNA.

Hon tog några steg in i badrummet och öppnade badrumsskåpet. Saliv är bra. Cassandra såg genast att det stod två tandborstar i en mugg. Hade Liselotte ljugit när hon sa att hon var ensam i hushållet? Vems var den andra tandborsten? Skulle hon vara tvungen att sno båda två? Hon tittade vidare i skåpet. Några medicinburkar. Lite parfym och lite smink. Men där låg också det som hon letat efter. En hårborste! Intrasslat i hårborsten satt samma hårtyp som Liselotts. Svart och lockigt. Hon tittade lite mer noggrant. Ja! Det fanns även rötter! Det skulle innebära hudceller med komplett DNA.

Cassandra tog fram en liten plastpåse ur fickan och petade försiktigt ner några hårstrån med rot i den. Plastpåsen förseglades och åkte tillbaka till ficka. Men när hon ändå var i badrummet så skulle hon ju kunna passa på att kissa. Det var ju en bit att åka nu när hon skulle åka tillbaka till Stockholm.

Hon satte sig på toalettstolen och tittade sig omkring. Ett tvivel började komma över henne på nytt. Var detta verkligen ett hem där en sådan mördare som hon jagade kunde ha växt upp? I en hylla mitt emot henne låg tidningen ”Hemmets veckotidning”. Vid den det senaste numret av Västerbytidningen. Hon tog tidningen och bläddrade lite. Det stod en del om de skador som blivit av Cocos framfart. Rymdstenen hade precis som man förutspått brutits sönder i atmosfären. Fyra delar hade det blivit. Tre mindre delar hade snabbt tappat fart i atmosfären och förintats. Troligtvis någonstans över Östersjön. En större del hade fortsatt in över Finland men sedan hade även den brunnit upp. Man trodde inte att någon del hade nått jordytan.

Cassandra läste att det hade blivit en del skador på hus, främst glasskador, på Gotland och i Östergötland. Det var ju tur, tänkte Cassandra att det inte hände i något tätbebyggt område. Tillexempel i Stockholm där det finns värdefulla byggnader.

– Hallå? Är allt bra?

Det var Liselotts röst som hördes tätt mot badrumsdörren.

Cassandra hade tydligen tagit god tid på sig på toaletten.

– Jadå! Jag var bara tvungen att pyssla om mig lite, om du förstår vad jag menar.

Det blev tyst på andra sidan. Liselott hade givit henne lite slack.

Cassandra vek ihop tidningen och gjorde sig redo för att gå ut och möta Liselott igen. Hon öppnade dörren.

– Tack så mycket för att jag fick låna toaletten. Det här var mitt sista stopp idag. Och det är en lång väg tillbaka till Stockholm.

Liselott sa inget utan följde henne ut. Som om hon bevakade henne för att se till att hon verkligen lämnade huset. Men det var ok. Cassandra hade ju tagit det som hon kommit för.

Cassandra vände sig om mot Liselott. 

– Hej då, då, tack så mycket.

– Ja, hej då, Katrin Pinkman, svarade Liselott.

Hon betonade efternamnet och stängde dörren kort därefter. 

Tillbaka i bilen undrade Cassandra om hon hade blivit avslöjad. Men det spelade inte någon roll. Hon hade material i sin besittning som skulle kunna förändra Liselotts lansortsliv. Som kunde förstöra hennes liv. Cassandra kände hur makten började berusa henne. I fickan hade hon det som skulle kunna sätta Liselotts son i fängelse för resten av hans liv. Men det är straffet för att man är en dålig mamma och uppfostrar sina barn till att bli mördare.

Cassandra kände med handen i fickan. Där var plastpåsen. Och i den låg det som skulle kunna få det hela i rullning. Cassandra hade möjlighet att klara av det som den förre utredaren totalt misslyckat med. På rekordtid dessutom. Det skulle öppna helt nya dörrar. Bison skulle ge henne fler uppdrag. Hon skulle aldrig mer vara utestängd från särskilda händelser. Hon skulle vara med överallt. Svensk Utredningstjänst kunde få ha mer personal inne hos polisen. Hon skulle stiga i graderna både inom både det privata och det statliga.

Cassandra backade tillbaka till T-korsningen och körde sedan direkt mot Stockholm och en ljus framtid.

Det hade hunnit skymma när Markus och Lukas att i stugans soffgruppen med skärmen framför sig. De hade jobbat duktigt med Mimmi men det fanns fortfarande saker att göra.   Men äntligen hade Markus fått ett glas rödvin och mördarjakten kunde gå in i nästa fas.

– Så vart ska vi börja frågade Markus.

– Övervakningskamerorna såklart, svarade Lukas självsäkert. Nu vet vi hur mördaren såg ut och hur han var klädd.  

– Ja det blir bra.

Markus klickade fram mappen med övervakningsfilmer.

De skulle se på filmer om de så skulle ta hela natten. Löftet till Emma skulle infrias. Oktobers mörade skulle dras fram ur skuggorna. Markus ville se den demon som hade ställt till med så mycket. Det skulle bli så spännande att få upptäcka honom på skärmen. Se hur han verkligen såg ut och hur han rörde sig. Markus hällde upp en kopp till Lukas och en ännu större till sig själv och satte sig i soffan. Nu skulle nattmanglingen börja. De skulle sitta uppe med fallet ända till solen gick upp om det krävdes.

Men tvärt emot de goda intentionerna sov Markus redan efter någon timme i Lukas knä. Uttröttad av sugande kvällsbad och slavande.

. 

Markus hade drömt något konstigt igen. Han var en gammal gubbe och satt på ett hem. En liten pojke kom in på hans rum. Han hade börjat läsa en saga för pojken…men han fick en konstig känsla…vem var pojken? När han tittade ner i sagoboken…så såg han att han inte läste inget annat än blanka blad. Han hade inte läst innantill…han hade berättat något. Något han kunde helt utantill.

Markus fattade först inte var han befann sig. Yrvaken som han var. Men han låg i med huvudet i Lukas knä. Han Lukas ansikte strålade nämligen av glädje ovanför honom. Ögonen var som små stjärnor som lyste upp omgivningen. Det bländvita vackra leendet täckte hela ansiktet.

– Vad är det, frågade Markus. Har det hänt något?

– Ska du inte fråga mig om jag har hittat något på filmerna?

Markus fick omedelbart gåshud. Hade Lukas hittat något på filmerna? Markus visste ju att polisen inte hade gjort det så detta skulle i så fall vara en sensation och en möjlig ingång till att hitta mördare.

– Har du det?

– Vad tror du?

Markus reste dig upp i soffan.

– Men säg då!!

Markus var otålig. Det här kunde ju betyda att hans idé om den balanserade rättvisan kunde användas.

– Ja, ja det har jag, sa Lukas sakta och mystiskt. Sätt dig upp.

– Visa mig!

Många fönster var öppna på skärmen. Det var tydligt att Lukas hade suttit här en bra stund. Kanske flera timmar.  Hur länge hade han slumrat? Han tittade ut. Det var beckmörkt. Han tittade igen. Det fanns väl ingen där ute? Nej.

– Jag ska visa sig centralstationen tio i sju. Den här kameran sitter vid spår ett. Det är spåret närmast stationsbyggnaden. Kameran är lite över ingången till stationsbyggnaden så man ser ju perfekt vilka som går in.

Filmen började rulla. Det fanns bara några få människor på perrongen och dessa stod stilla och väntade på ett tåg. Filmen visade bleka färger. Eller så var det helt enkelt en riktigt tråkig dag.

– De här kommer med ett tåg som kom från Linköping, sa Lukas.

Markus såg en skock människor gå förbi.

– Ser du någon intressant?

Markus lutade sig fram mot skärmen. Men svaret på frågan var tyvärr nej. Skocken tog slut.

– Det går ju så snabbt. Jag hinner inte se…

– Vänta lite då.

Lukas tog surfskärm och tryckte på en knapp i programmet så filmen visades långsammare. En tredjedels hastighet.

– Vi tar det från början då. Jag visste inte att du var så långsam. Det visade du inte i natt? Lukas skrattade hjärtligt. Ända tills han såg att Markus blängde på honom. Skrattet övergick i ett leende.

Nu gick filmen långsammare. Markus kunde urskilja ansikten.

– Här har du sett något alltså, frågade han.

– Ja, det har jag.

Personerna som passerade kameran såg alldagliga ut. Det var Svenssons som jobbade som tandläkare, någon klädbutik eller på Försäkringskassan. Markus tittade intensivt på filmen för att inte missa något. Han tittade på var och en av de som passerade. Men ingen verkade stämma in på det som han sökte. Gjorde han också som polisen? De vill säga letade efter helt fel person? Folkmassan från tåget tunnades ut. Nu kom det bara någon enstaka person, de som hade problem att gå snabbt.

Markus tittade upp på Lukas. Vad hade han missat? Lukas nickade åt skärmen.

Då såg han det. En ung kille med svarta byxor, en lång mörk jacka och en mörk mössa. Han kom ensam efter de andra. Han passerade kameran sävligt och var sedan utom synhåll.

– Där var han, skrek Markus. Eller hur?! Menar du han?

– Ja, där var han, sa Lukas lugnt.

Lukas spolade tillbaka bandet och zoomade in ansiktet. Ansiktet syntes inte jättetydligt eftersom det var i profil. Men det hade utmärkande drag. Typiskt nordiskt utseende. Ljust hår som stack ut under kanten på en svart mössa. Han verkade ung. Väldigt ung. Allt stämde överens med det som Emma sagt.

– Skorna!

Markus hade näsan skrikit det sista i upphetsningen. Han var nästan säker på vad kan såg på skärmen men han ville vara alldeles säker.

– Zooma in skorna!

Lukas gjorde så. Det som framträdde på skärmen var det just det som han trodde sig se. Skorna var mörkt lila.

– Jaaa! Där är han ju!!!

De båda killarna stirrade på skärmen en kort stund för att ta in intrycket. De båda hade lyckats med något där alla andra hade misslyckats.

– Har du hittat något mer?

– Ja det har jag.

– Det här är övervakningskameran inne i stations­byggnaden samma tid. Jag spelar upp långsamt den här gången så du ska kunna hinna med…

Lukas tittade på Markus och log.

Han såg skocken komma in i stationsbyggnaden. Nu var de från sidan och det var svårt att se ansikten. Men vissa kände han ändå igen på kläder och gångstil. Sist kom mannen han misstänkte var mördaren. Han gick inte rakt igenom byggnaden som alla andra. Han svängde istället vänster och gick bort från kameran och stannade vid en dörr. Där stannade han en liten stund innan han öppnade dörren.

– Det är en toalett, konstaterade Lukas. Man måste betala för att komma in.

Nu kom en ny skock passagerare och passerade stationsbyggnaden. Hela skocken försvann ut. Dörren till toaletten öppnades inte.

Markus tittade intensivt på skärmen. Länge.

– Vad gör han där inne, frågade Markus.

– Ja vad?

– Ja, jag undrar…

– Han stannar där inte i femton minuter, avslöjade Lukas.

– Femton minuter??

Lukas snabbspolade filmen.

Så öppnades dörren till slut. Killen gick nu sakta mot kameran och svängde bestämt ut samma väg som de andra skockarna. In mot stan.

– Det där var väl mystiskt, sa Markus.

– Ja, det är det. Han kanske knarkade eller nått där inne?

– De hittade inget knark i hans hår, rättade Markus.

– Ja, just det ja. Men om han knarkade där inne så tror jag inte att det hinner visa sig i håret tills han tappar mössan.

Lukas hade rätt. Mordet är bara minuter ifrån att äga rum.

– Dessutom kan det ju vara gamla hår i mössan som fastnat där flera månader tidigare.

Lukas hade rätt igen.

 – Som sagt så kom han nog med tåget från Linköping men du ska få se något som är ännu mer mystiskt, fortsatte Lukas. Jag tar en print screen här också så vi kan se allt samlat sedan.

– Visa genast, sa Markus. Vad har du hittat mer?

– Värst vad du var intensiv. Men du ska du få se, sa Lukas. Det ska bli intressant vad du säger om det här.

– Det tycker jag med, svarade Markus och satte sig till rätta framför skärmen.

Lukas började visa en film från klockan tjugo över åtta på morgonen. Vid den här tiden hade grynings­attackerna redan ägt rum. Oktober var både slagen och knivhuggen till döds sedan en halvtimme tillbaka. Emma var på väg till sjukhus. Det var samma kamera som sist som visades. Den i stationsbyggnadens vänthall. Det satt lite spridda människor där på de få bänkarna. De flesta satt och surfade. De hade ingen aning vad som nyss hade hänt i deras stad.

Dörrarna till vänster öppnades och det strömmade in folk genom. De passerar byggnaden. Någon gick in på butiken mitt emot kameran. Det var många saker som rörde sig samtidigt på skärmen.  

– Såg du vad som hände, frågade Lukas.

– Va? Hände? Vaddå, är det slut, utbrast Markus förvånat.

– Nja, det kommer mer, sa Lukas. Men är du säker på att du inte såg något intressant?

– Kan vi inte spela igen då, bad Markus.

– Så du missade det alltså, sa Lukas. Visst vi spelar igen. Lååååångsamt.

Filmen började spelas igen. Nu såg Markus det också. I samma ögonblick som dörrarna öppnades för skocken hände något annat i bakgrunden. En person kom gående i korridoren. Den här gången mot kameran. Personen hade mörk jacka och mörka byxor. Händerna var istuckna i sidfickorna. En huva täckte huvudet och större delen av ansiktet. Han hade ingen mössa på sig. Det var en person som ingen skulle ha lagt märke till. skor som när de senast såg honom. Nu var den unge mannen som fångats av övervakningskameran en mördare. Mördaren öppnade dörren till toaletten igen och slank in.

– Där var han, sa Markus och pekade upphetsat mot skärmen.

– Duktig pojke, sa Lukas och rufsade i Markus hår.

– När kommer han ut därifrån?

– Den här gången stannar där inne i fyra minuter. Han vill tvätta händerna och få bort blodet. Men han vill där ifrån, sa Lukas.  

Han snabbspolade filmen igen.

Så kom då mördaren ut från toaletten och gick rakt emot de båda killarna i jaktstugan. Ansiktet syntes tydlig.

– Han ser ju ut som tolv, utbrast Markus. Vad är det här?

– Han kanske är tolv, sa Lukas.

– Va? Nej…eller va?

 Han försvann ut ur bilden till vänster genom dörren till spåren.

– Det gick ett tåg tillbaka till Linköping en liten stund efteråt, sa Lukas. Jag har kollat.

– Ja, det är helt klart mystiskt, sa Markus. Det här kan inte vara en slump. Jag menar, att en person kommer till Norrköping med tåg från Linköping men stannar bara mellan 6.50 till 8.20.

- Precis så sker ett mord och ett mordförsök, fyllde Lukas i. 

– Och den här personen på filmen tappar sin mössa samtidigt. Och har lila skor!

– Men varför har inte polisen sett detta, utbrast Lukas.

– Tänk efter, sa Markus. Det finns videos från mer än femtio kameror här mappen. Dagar med material sammanlagt. Kanske veckor med inspelat material. De har hela tiden trott att mördaren bodde i Norrköping. Någon har säkert tittat på filmerna från Centralstationen men de har inte varit så uppmärksamma. Varför skulle mördaren dyka upp där när de tror att han tog första bästa vägen hem? De har koncentrerat sig på närområdet där överfallen inträffade.

– Och de har inte kunnat tänka om när de körde fast?

– Ja men även då…även om de tittat på just den här filmen från centralstationen…allt de hade att gå på var att det var en blond, mörkklädd person. Det var vad de andra vittna sagt. Hur många sådana fanns det på den här korta filmen. Hundratals! Vem är mördaren liksom??

– Mja jo det förstås, erkände Lukas.

– Och vi har något som inte de har. Emmas vittnesmål. Vi hade ett tusen gånger bättre vittne än de hade. Vi har kronvittnet.

– Så nu kan vi bara samla ihop det här och lämna in det till polisen.

– Va, nej, protesterade Lukas.

– De kan inte få reda på vad det här är för person. Han ser ju säkert helt annorlunda ut idag.

– Det finns datorprogram som simulerar sånt, invände Markus.

– Kan vi inte bara vänta lite…det skulle vara roligt att veta lite mer liksom.

– Veta mer?

– Ja, vore det inte häftigare att leverera namn och adress på mördaren än bara en dålig bild från en övervakningskamera.

– Det är en skarp bild. Man ser ju exakt hur han ser ut.

– Du förstår vad jag menar. Ska inte vi slutföra detta?

Lukas hade rätt. Det förstod ju Markus. Det var bättre för balansen om de levererade ett färdigt paket. Det kunde ju lämnas anonymt på något sätt istället att det levererades en bild från en övervakningskamera som de snart skulle fatta vem som låg bakom när de såg vem som varit inne och rotat bland filerna.

– Ja, du har rätt, Lukas. Vi får fundera på nästa steg helt enkelt.

– Hmm, då kanske jag måste berätta något för dig, sa Lukas.

– Vad för något, frågade Markus snabbt.

Någon hade någon gång talat om för honom någon gång att ”man ska leva av och med förändring”. Markus brukade tänka på detta när han utsattes för överraskningar som förändrade hans planer. Man skulle alltså leva av och med förändring. Vad var det för dåre som sagt detta? Hur kan man leva av förändring. Vad ger en förändring som man kan leva av liksom. Och om man lever med förändring…blir inte allt förändring då tillslut så man inte längre vet vad som borde vara fast och konstant. Markus ogillade förändring och överraskningar. Vad hade Lukas i kikaren?

– Du ska få se!

Lukas fick in på forumet om Gryningsattackerna i Norrköping på surfskärmen och började visa vad han hittat. Markus tittade nyfiket på skärmen.

– Kolla på de här sidorna. Ser du något konstigt här?

Lukas lämnade över skärmen till Markus som började läsa de utpekade sidorna med konversationer. Det var många sidor där människor torgförde olika teorier om vad som hade hänt. Tråden startades samma dag som händelserna ägt rum. Lukas iakttog Markus under tystnad och drack då och då på ett glas vatten.  Skulle Markus se det som han hittat. Eller hade han övertolkat det han sett i forumet?

Plötsligt såg Markus något. Det utkristalliserade sig ett mönster bland alla förvirrade diskussioner. Det fanns en användare, ”Kung Räv”, som utmärkte sig i konversationen.  Så fort någon föreslog ett någorlunda vettigt förslag på vad som hade hänt var denne Kung Räv där och från detta och förvirrade och föreslog något helt annat. Redan förvirrade åsikter lämnade han därhän.

Det var inte lätt att se, speciellt inte för den som inte hade någon närmare insyn i händelserna i Norrköping, men denne Kung Räv hade helt på egen hand trollat hela diskussionen och saboterat all vettig diskussion kring mordet. Det här var fel. Lukas var ett geni. Det kunde inte vara en slump. Varför hade denne användare ett sådant konstigt intresse i saken? Ett intresse av att leda bort finger som pekade i rätt riktning.

– Ja, det är jag, sa Lukas nöjt.

Tydligen så hade Markus uttalat det där med geni högt.

– Ser du, frågade Lukas otåligt.

– Ja, jag ser. Det är något konstigt här, svarade Markus.

– Ja, vad då?

– Kung Räv.

– Just det!

– Men vem är det där då?

– Ja tänk om…om det är någon som har med Norrköping att göra.

– Vet du vad som mer är misstänkt, sa Lukas och log mot honom.

– Nej, säg.

– Om det är en copycat…vi var ju lite inne på det förut…minns du vad den mördaren kallade sig på nätet?

Markus sattes på prov ännu en gång. Vad hette han. Det var något speciellt…vad var det. Plötsligt blev tanken kristallklar.

– Tjabofox! Så hette han, sa Markus.

Tjabo var smeknamnet på Kung Carl XVI Gustaf. Fox är räv på engelska. Kung Räv! Det kunde inte heller vara en slump.

– Det är en copycat!

– Det kan vara det, rättade Lukas. Vi vet ju inte vem Kung Räv är. Kanske är det bara någon som är intresserad av gamla kriminalfall.

Lukas hade rätt. Plötsligt var det han som var den lugna och metodiska av de två.

– Om han är intresserad av gamla fall så borde han lärt sig hur saker och ting fungerar. Men tvärt om har han skrivit massor med förvirrande saker i forumet.

– Ja, och han har bara skrivit när någon är på rätt spår, sa Lukas.

– Det är konstigt. Och misstänkt. Varför skulle någon göra så?

– För att förvirra.

– Men vem har intresse av det?

– Mördaren, svarade Lukas. Det är bara mördaren som har intresse av det. Speciellt när det är såhär precist. Han kommenderar och förvirrar bara det som är rätt. Inte det som är fel.

– Så…vad gör vi ni då, frågade Markus.

– Är det inte du som är polis, sa Lukas och log.

– Nej, jag bara jobbar för dem.

– Då har jag ett förslag. Titta här.

Lukas tog skärmen och skrollade i forumet.

– Den här Kung Räv har ju registrerat sig dagen efter överfallen i Norrköping. Han hade inte något konto innan. Det verkar som om han skaffat det bara för att skriva i just den här tråden.

Markus tittade på de tomma fälten i Kung Rävs profil. Kung Räv hade inte skrivit någonting om vart han bor. Det fanns inte ens en avatar.

– Kolla här ska du få se, sa Lukas och klickade på ett av Kung Rävs inlägg.

Markus såg, Kung Räv hade skrivit ett inlägg. Inlägget var något mer än ett år gammalt. Markus frös till is när han såg texten. Inlägget var taggat med platsen ”Visby, Gotlands län”. Forumet använde geotracking automatiskt om man inte hade avaktiverat den funktionen. Kung Räv hade glömt att göra det!

– Oj, utstötte Markus,

Han kunde inte få fram mer.

– Ja, allt faller på plats liksom, sa Lukas. Efter mordet åkte han, tror jag, till Linköping med tåg. Där bytte han tåg till Västerby för att sedan åka ut till Gotland med färjan därifrån. 

Lukas var inne på något. Det skulle förklara att de inte hittat någon mördare på alla år. Det hade aldrig kunnat tro att mördaren fanns på Gotland. Kanske hela tiden.

– Det kan faktiskt ha varit så, bekräftade Markus (irriterad över varför han inte tänkt på det själv).

– Men…, fortsatte han., hur ska vi få reda på vem det är så. Vi kan ju inte bara åka till Gotland och gå runt och tro att vi plötsligt ska få syn på mördare. Vi kanske vet hur han såg ut när det hände…men det var många år sedan. Han kanske har rakat av sig håret och så.

– Vi gillrar en fälla för honom, sa Lukas som om det var det mest självklara som någonsin sagts.

– Vi skriver direkt till Kung Räv och ser till att det blir en träff. Så får vi ju se hur han ser ut nu.

– Ett möte? Ska vi boka ett konferensrum också? Han vill väl inte träffa oss?!

– Han vill inte träffa dej, nej!

– Så hur gör vi då?

– Men han vill träffa mig! 

Det blev tyst. Markus funderade.

– Varför tror du det, frågade han till slut.

Markus kände på sig att han visste svaret. Samtidigt var det farligt att fråga sådär. Det var ett ämne som brukade brännas.

– För att jag kan nog locka honom till det. För att det nog är ensamt. Att bära på den där hemligheten, menar jag. Det är nog en dröm att ha någon annan att prata med.

Lukas hade varsamt lagt in ordet ”nog” lite här och där när han pratade.

– Jaa, sa Markus eftertänksamt. Det är värt ett försök.

– Vad du pratar långsamt när du tänker samtidigt. Kan du inte göra två saker på en gång?

Markus skrattade. Nej, det kunde han ju inte. Men det här hade utvecklat sig till en riktigt bra dag. Trots att den inkluderat hot om besök hos svärmor. Han funderade. En fälla. Brottsprovokation hade diskuterats en hel del den senaste tiden. Att ställa en olåst bil på gatan skulle kunna säkerligen locka en och annan brottsling. Det fanns starka krafter, bland annat förre justitieministern som hade velat ha lösare regler för detta. Men än var det inte tillåtet. Tvärt om kunde man förstöra en hel utredning genom att använda sig av otillåtna metoder. En mördare skulle kunna gå fri och det ville inte Markus riskera.

Å andra sidan var brottsprovokation bara förbjuden för polisen. Privatpersoner kunde provocera så mycket de ville. Om detta gjordes smart så kunde det bli riktigt bra. Dessutom: det Lukas föreslog var inte alls brottsprovokation. Det här skulle inte vara frågan om att förmå någon begå brott…det här var ju att få någon att avslöja ett brott som redan begåtts. Detta var bevisprovokation. Fullt tillåtet om man gjorde det smart. 

– Det är faktiskt inte så dumt, sa Markus sakta samtidigt som han tänkte hur en sådan provokation skulle kunna gå till. Bevisprovokation på steroider skulle man väl kalla det.

– Jaa, det är faktiskt inte så dumt…, sa han till sist.

– Bra att du gillar idén. Jag har redan skrivit till honom.

– Vaa? Utan att berätta för mig?

– Ja, jag gjorde det samma dag som du berättade om mordet. Jag skulle läsa på om fallet…men så hittade jag ju detta.

Markus ville se vad som skrivits. Vad skriver mördare till varann när de ska snacka? Det kunde ju vara intressant att veta. Men om han kunde, i sitt sekretessbelagda meddelande till Kung Räv, få mördaren att avslöja sig så vore det väl bra. Det vore rent av helt otroligt bra.

– Har han svarat då?

– Nej inte än. Men det kommer han att göra.

– Du verkar väldigt säker på det.

– Ja, det är för att jag är det.

Det här var en bra natt, tänkte Markus. Lukas hade tagit hans idé på allvar. Han hade inte givit upp utan suttit uppe i natten och försökt göra gott. Försökt göra rätt. Det är väl det enda man kan begära av en kille. Lukas var ingen gud. Han var bara en enkel kille som försökte bli en bättre människa. Markus tog sin hand och smekte den genom Lukas hår. Det här visade ju att de hade kapaciteten att lösa brott. De kompletterade varandra. Detta kunde återställa universums etiska balans.

– Sedan tar vi tar Mimmi till Gotland såklart!

Markus tankar skingrades snabbt. Som vrakspillror runt en lömsk grynna.

– Va?

– Du hörde mig nog.

– Eh…men.

– ”Eh”? Ska du börja med ”eh” igen?

– Men hon är ju inte klar. Inte på långa vägar! Lukas nej. Det går inte. Hon sjunker ju!!!

– Går det inte? Jo, det går visst. Vi jobbar ordentligt med båten imorgon så sa de nog gå.  Det är inga problem.

– Vad behöver göras på båten då, suckade Markus.

– Kom ska jag visa.

De gick ut till båten. Det var mörkt ute och de höga ekarna bildade svarta siluetter mot den mörkblå himlen. Lukas kastade ett öga på skogsvägen på andra sidan vägen. Han kunde inte se något och började istället sin redogörelse vad som behövde göras.

– Såg du något där ute?

Markus hade tydligen sett hur han tittat ut i skogen.

– Nej jag bara….

– Bara vaddå? Säg!

– Hetsa inte upp dig nu.

– Har du sett honom igen? Han som lämnade fotspåren.

– Nej det har jag inte!

– Men du dröjer med att berätta saker. Du berättade inte om han som var här. Och inte heller om Kung Räv.

– Om jag hade sett något så hade jag sagt det.

– Ja det hoppas jag.

Lukas började förevisa vad som skulle göras med nästa dag. Tydligen skulle bottenmålningen skulle färdigställas. Mimmi skulle glida fint i vattnet utan massor med växtlighet i botten. Sedan skulle seglen hängas ut och besiktigas. Allt skulle tvättas invändigt och utvändigt. Det som inte redan tvättats alltså. All skulle kunna färdigställas med högst en arbetsdags effektivt arbete. Markus suckade. Han hatade att tvätta och städa. Det hade ju nästan knäckt hans rygg tidigare. Men han nämnde inte sina farhågor om sin hälsa denna gång. Han hade ju blivit hånad sist.

– Va, vad sa du nu. Jag hängde inte med där.

Markus hade förlorat sig i sina tankar medan slavdrivaren hade pekat på något på båten. Slavdrivarens mun hade rört sig men Markus hade inte hört något.

– Är du trög? Jag sa att du får kolla alla skot så att de är i ordning.                       

– Jaja. Och masten? Hur gör vi med den har du tänkt? Masten ska väl upp på båten?

Lukas kom fram till Markus och ställde sig alldeles nära honom. Lukas var fem centimeter längre än Markus.

– Mopsar du?

– Nä, svarade Markus och tittade ner.

– Bra. Masten reser vi med hjälp av rep och träd. Det är inte hjärnkirurgi precis.

– Åh herregud, stönade Markus uppgivet.

– Klaga inte.

– Jag klagar inte…

– Nähä…förresten anklagade du mig för att ha hemligheter nyss.

– Nja, jag bara sa att…

– Du är kaxar upp dig.

– Kaxar? Nej.

– Kom så går vi och kollar om någon finns där ute i skogen. Det kanske kan få dig lugn.

Markus tittade bort mot skogsvägen. I slutet av ängen försvann den in i mörkret bortanför några ekar. Hade han lust att gå på in dit och bli uppslukad av mörkret? Nej verkligen inte. Han ville hellre gå och lägga sig och sova. Och krama Lukas. Men vad var alternativet i detta läge? Att framstå som en mes? Som en sådan person som flyr en brännhet och klaustrofobisk bastu just som det slänts på vatten? Nej.

– Ja det kan vi göra, slog han fast självsäkert. Ska vi inte ta med oss en ficklampa eller något?

– Då syns vi ju!

Lukas hade ett rovdjurs perspektiv. Markus hade inte tänkt på det.

Lukas och Markus gick över ängen och började gå på skogsvägen. De passerade stenen där cykeln hade lutats i Markus dröm. Snart var de framme till de Mörker Markus hade sett nyss. Det ställe där skogsvägen försvann in i mörkret. Usch, varför har jag så dåligt mörkerseende, tänkte Markus för sig själv. Man ska tydligen äta blåbär så blir det bättre. Men var så dags nu.

De fortsatte ytterligare några hundra meter in på skogsvägen. Markus vände sig om. Han kunde inte längre se stugans lysen mellan träden. Lukas tittade på honom. Säkert för att se om han var rädd.

– Schhh stanna, viskade Lukas och stannade.

Han for ut med en arm framför Markus bröst för att handgripligen försöka stoppa honom.

Det var tyst. Egendomligt tyst. Nattens stillhet hade lagt sig över skogen. Det var vindstilla. Inte ett enda löv rörde sig.

Markus tittade in i skogen. Alltid med en förväntan att se några otäckt lysande ögon där inne någonstans. Men inte. Skogen låg i ett kompakt mörker. Han lyssnade. Inget hördes.

– Hörde du något, frågade Markus tyst.

– Nej. Vi är nog ensamma i skogen.

Den blockerande armen drogs tillbaka.

– Skönt, utbrast Markus.

Plötsligt kunde han andas igen.

Just då knäcktes en gren inne i skogen.

Ljudet kom från deras vänstra sida. Både Lukas och Markus tittade åt det håll som ljudet kom.

Det var inte någon lite kvist som knäckts utan en gren. Och det var inte alldeles intill dem utan långt inne i skogens mörker.

Markus tittade så långt han kunde in i skogen. Han ville verkligen inte se något röra sig där inne.

Men det var ju något som rörde såg där, det vara bara det att han inte kunde se det. En gren knäcks väl inte av sig själv.

– Vi går dit, sa Lukas.

– Stopp, är du inte klok, viskade Markus och tog tag i hans arm.

– Vad är det...vi måste väl se vad det är som händer där ute i skogen?

Markus höll med om att det skulle vara bra…men att gå ut i en mörk skog, vari något okänt rör sig, var nog mer än hans gamla hjärta klarade.

– Kom nu…viskade Lukas och slet sig loss från Marks grepp.

Markus hade inget val. Det var en bit att gå tillbaka till stugan och han ville inte gå genom skogen själv. Han ville inte heller vara i stuga själv. Han kände sig patetiskt när han hängde efter Lukas. Men om det var någonstans han kände sig trygg så var det vid Lukas sida.

Lukas tog några kliv rakt ut i skogen i den riktning varifrån de hört grenen knäckas. Det frasade i den gröna, mjuka mossan. Det gällde ju att smyga men Markus visste ju att om det stod någon på lur där ute och lyssnade, så skulle den personen kunna höra dem smyga genom skogen. Det var ju så tyst runtomkring. En dödstyst väntan.

De kom längre och längre in i skogen. Markus visste att det var ytterligare kilometervis med skog innan man nådde den stora vägen.

Det blev mörkare. Markus blinkade ofta. Han såg dåligt i mörker. Ibland inbillade han sig att det fanns något bakom honom. Han tvingades vända sig om snabbt och titta. Där fanns bara de mörka stammarna. Då var Lukas redan några meter framför honom och Markus fick ta några snabba steg för att komma ifatt.  

Lukas stannade upp. Markus också. De lyssnade. Inget. Skogen var bedövande tyst.

Lukas lutade sig fram mot Markus. Markus kunde känna hans varma andedräkt mot sin kind.

– Det måste ha varit här någonstans, viskade Lukas så lågt så att det knappt hördes.

Markus nickade. De hade hört grenen knäckas långt inne i skogen precis åt det här hållet. De kunde bara befinna sig cirka tjugo meter från den plats där ljudet kom ifrån. Markus vände sig om. Såg han något där borta genom trädstammarna? Nej, det fanns inget där. Inget som kunde urskiljas i vart fall.

Nu stod de båda killarna rygg mot rygg. Markus i riktningen varifrån de kom. Lukas bort mot det okända. Markus kände Lukas varma rygg mot sin.

Så kom det ljudet de båda väntat på. Något frasade bredvid dem. Något stort. Det var Lukas som var närmast. Markus kände hur Lukas instinktivt tog ett steg tillbaka. En mäktig grå skugga försvann smidigt bort mellan träden. Det var skogens konung. En älg som hade sökt nattro men sedan blivit störd i sin vila. Markus hjärna slog tredubbla slag (minst) när han såg den onaturligt stora besten passera förbi honom.

Men när älgen försvunnit ur synhåll, och allt som återstod var just några fjärran ljud av grenar som knäcktes under älgens klövar kom lättnaden åter. Det fanns ingen obehörig i skogen. Lukas och Markus såg på varandra och började vandra hem.

De gick och lade sig tillsammans och tittade lite på en film på surfplattan. De var båda ganska nöjda med vad de hade uträttat. Hade de lyckats lokalisera mördaren, den ansvariga för gryningsattackerna i Norrköping. Det hela var i så fall en sensation som det fanns all anledning att vara nöjd med. Nu gällde det bara att slutföra det hela på rätt sätt så att de inte lämnade in fel person till polisen eller att mördaren fattade misstankar om att han var på väg att bli avslöjad.

Markus sov som vanlig så snart som hans huvud landat i huvudkudden. Lukas somnade också efter ett tag.

Men det dröjde inte många minuter innan han vaknade igen. Han hade drömt att han var tillbaka på torpet Tjusedal igen. Han hade gått dit mitt i natten. När han först skymtade torpets mörka siluett får han höra något. Något skriker där inne i torpet. Lukas tittar upp mot det mörka fönsterhålet på torpets gavel. Bakom hålet på ovanvåningen hade Nimuel legat. Han går sakta närmare huset. Det mörka hålet blev större. Han hör skriken tydligare. De kommer stötvis.

”mamma”

Så ljuder skriken. De är ljusa och gälla som från ett barn. Vem är det som skriker? Han går in i huset. In genom tamburen och in i vardagsrummet. Han tar några steg upp för trappan till ovanvåningen. Nu är det tyst. Han ser något ligga på golvet. Det är Nimuel. Hans kedjor håller honom fast och han ligger med huvudet bortvänd mot Lukas. Lukas går sakta fram till honom och ställer sig vid sidan om honom. Är inte Nimuel död? Varför är han tillbaka i Tjusedal. Plötsligt vänder sig Nimuel mot honom och skriker

”mamma”

Där hade Lukas vaknat med ett ryck. Det hade inte varit Nimuels röst som skrek. Den var från en ung pojke. Kanske Nimuel när han var ett barn.

– Vad har jag gjort, sa Lukas högt för sig själv.

Han hade aldrig tidigare känt någon ånger för allt han gjort mot Nimuel. Nimuel var ju ett värdelöst dumhuvud som förtjänade att bli slagen och dö. Men nu kände han plötsligt att det han gjort hade varit fel. Nimuel hade också familj. De måste ha varit mycket oroliga. Och de kan inte mått bra av att läsa hur Nimuel hade haft det sista tiden. Och polisen hade ändå bara fått fram en bråkdel av allt som verkligen hände där på torpet.

Lukas tittade på Markus. Att han kände ånger var kanske för att han höll på att läkas. Att han var på väg att bli en normal kille. 

Lukas tog surfplattan som hade börjat visa en annan film.

Men han fick strax annat att tänka på. Lukas satte sig upp i sängen. Han hade fått svar från Kung Räv.

Nästa morgon hörde Markus ett oroväckande ljud. Det var någon som rumsterade utomhus. Det var det karriäristiska lätet av sandpapper mot en träyta. Det kanske inte var den ljuvliga talgoxen han vaknat av trots allt. Kanske var det istället ett ondskefullt sandpapper som ryckt honom ur drömmarnas land. Han hade aldrig tidigare tänkt i banorna att ett sandpapper kunde vara ondskefullt. Hans aningar om hur dagen skulle bli var på väg att besannas. Han mindes ju hur bestämd Lukas hade varit dagen innan och han höll nog redan på med båten och han skulle naturligtvis begära av Markus att göra det samma. Han skulle begära ännu mer denna dag eftersom uppenbarligen försovit sig. Kunde man inte ta färjan till Gotland som vanligt folk?

Fanns det något sätt att komma undan det hela? Markus började fundera men avbröt sig snabbt. Lukas jobbade ju just nu på hans egen morfars ögonsten. Hade han inte bara för någon dag sedan sagt till sig själv att det skulle vara en fin gest till minnet av hans morfar att få båten i sjön igen? Att få den att segla?

Han steg upp ur sängen och tittade ut genom fönstret. Han såg inget som rörde sig utanför. Båten låg på sin kärra på framsidan och syntes inte från sovrumsfönstret. Markus tittade bort mot stigen. Det var bortom denna stig som civilisationen låg.

Markus passade på att kolla sina mejl. Det var en del mejl från ManCapital. Han kunde inte känna sig mer ointresserad av det. Det mesta var ”för information”. Allt som krävdes åtgärd togs istället på styrelsemöten fyra gånger per år. Det skulle bli svårt att finna motivation inför dessa med tanke på allt han vari med om den senaste tiden. Tur att han hade folk som var självgående på de rätta platserna.

Det fanns dessutom ett meddelande från polisen i Härjedalen. De hade en Saab som stod olåst i centrala Funäsdalen. En flyttning av bilen erfordrades snarast. Markus hade fortfarande numret från bärgningsfirman i Sveg som genom ett telefonsamtal fick ett lönsamt uppdrag.  Den stackars Saaben skulle få åka på ytterligare en förnedrande resa. Men det var inget att göra åt.  

Innan han visade sig för Lukas så var det tvunget att koka lite kaffe. Lukas hade redan druckit en kopp. Det kunde man se spår av. Hur tidigt hade han varit uppe egentligen? Gick han någonsin och la sig?

Kaffet kokades klart och fick vila. Där sparade han in några minuters straffarbete. Kanske till och med upp till en kvart. Men när kaffet väl var upphällt i en stor njutbar kopp fanns det inte någon återvändo. Markus var tvungen att visa sig utomhus.

Redan vid tröskeln ut från huset slog värmen mot honom. Som en varm helvetesvägg. Bi och humlor surrade ilsket i fingerborgsblommorna precis utanför. Surr-Surr.  Fingerborgsblommor är vackra men giftiga och sprider sig som ogräs. Inget vatten behöver de heller, vilket passar en sådan här varm ökendag. Någon form av fjäril fladdrade förbi. Markus fick ducka eftersom den vimmelkantiga färden höll på att sluta rakt i hans ansikte. En fluga flög istället rakt in i hans panna. Det var så varmt så att man nästan kunde höra gräset frasa av all torka. Och i det här vädret skulle han strax bli beordrad att utföra kroppsarbete. Under bar himmel dessutom. Med ingenting annat än ett nästintill obefintligt ozonlager mellan solen och de blottade, kritvita kroppsdelarna. Lägg därtill värmen av kroppsarbetet i sig. 

Markus tittade försiktigt runt stugknuten. Jodå, Lukas var i full gång med att måla botten på båten. Säkert med någon form av giftig färg som man var tvungen att inandas. Det blåste ju inte heller. 

Han hade en bakåtvänd keps på sig och t-shirten låg slängd över axlarna för skydd för solen. Det var OBEY-kepsen han hade på sig. Den kepsen hade nästan en ikonisk plats i Markus medvetande efter händelserna på Henriksdalstoppen. Det väl bara sekunder kvar tills det att Markus skulle behöva OBEYa till att hjälpa till i det varma slavlägret. Manningsholms Sibirien. Fast varmt. Eller kanske mer som en forntida egyptier släpandes på ett 400-tons stenblock. Det var samma hetta ungefär. Och samma benhårda slavdrivare som piskade sina undersåtar till lydnad. Men det här var i och för sig värre än i det forntida Egypten. De senaste rönen var ju att människorna som byggde pyramiderna inte alls var slavar utan betalda och respekterade arbetare. Här var han ensam slav under slavdrivaren vilket givetvis var en större press. Dessutom så…

– Men hej! Är du vaken, sömntuta?

Åh nej, han hade redan blivit uppmärksammad. Tidigare än vad han förväntade sig. När skulle första arbetsordern ges? Om en eller tio sekunder?

– Sömntuta? Det är fortfarande morgon, svarade Markus trött. 

– Ja, och det är så fint idag. Se!!

Lukas pekade mot solen. Och gjorde dessutom en gest mot den klara himlen. En svepande gest såklart.

Precis som Markus inte hade uppmärksammat att solen gått upp? Vad var det annars för gul skiva som plötsligt hängde på himlavalvet, tro? Hudcancern fräste i huden. Eller att det var stekande klarblå himmel. Inte en vindfläkt kunde registreras. Till och med fjärilarna var uttorkade och fladdrade konstigt. Deras vingar frasade. Flugor hade tappat navigationsförmågan. Markus tog en sipp av kaffet. Kanske kunde de stimulerade effekterna av drycken bidra till en mer positiv attityd gentemot all den här galenskapen. Eller hjälpa till att hitta någon finurlig utväg ur allt detta.

– Jo, det är fint. Det är framför allt varmt, började Markus.

– Ja, visst är det härligt. Men vi måste bli klara så vi kan åka till Gotland så fort som möjligt! Fatta vilken fin dag det är på sjön idag. Vem vill vara på land när det är såhär fint?

– Jo…jag fattar, svarade Markus.

Lukas hade ju rätt i att han hellre satt i en båt där allt jobb låg bakom honom än yrvaken på en stekande äng med timmar och åter timmar straffarbete att genomlida. Å andra sidan tredubblades (minst) ju solstrålarna mot den som har ljus hy. Och en eventuell svalkande bris är bara ett lömskt sätt för onda makter att försäkra sig om att offret, med hudtyp A, inte skyler sig mot solens alla skadliga strålar.

- Vi måste slipa däcket. Se här, sa Lukas och kände över träet. Och här, lade han till för säkerhets skull eftersom han var osäker på om Markus lyssnade och såg vart han pekade.

– Sedan är det inte så mycket kvar, avslutade han. Då kan vi sjösätta! Redan ikväll! Så seglar vi till Gotland imorgon!

– Oj…det var…

Markus var nästintill stum av det pressade tidsschemat. Han kunde knappt överblicka allt hårt (och tråkigt) arbete som krävdes. Det kunde inte bli värre!

– Men vi måste köpa lite saker först. Saker till båten. Det gör vi lite snabbt idag.  

Vad var nu detta, tänkte Markus. Det var minsann en oväntad vändning på det hela.  Trots att världen såg ut som den gör så kanske det ändå fanns en Gud på något sätt. En Gud som inte bryr sig om helheten utan en Gud som är inne och styr och förbättrar de små men ack så viktiga detaljerna i folks liv. En Gud med intresse av micro management. En sådan fantastisk Gud hade just varit inne och styrt i Markus dag. Att sitta i en luftkonditionerad bil och strosa lite i affärer på jakt efter saker man behövde var väl bättre än att pinas med arbete. Saker till båten fanns väl redan någonstans på Manningsholm. I verkstaden till exempel. Konstigt vore det väl annars. Men det skulle givetvis inte yppas. Det skulle riskera den tidsutdräkt det skulle innebära att köpa en ny. Lite ”saker” skulle väl inte kosta många kronor.

– Det låter som en bra idé. Vi kanske kan handla lite mat också?

– Ja, det måste vi göra. Om vi handlar i Gamlevik så kan vi hälsa på mamma också!

Där slog blixten ner i Markus. Varför hade han inte förstått att det var något lurt. Det var inte en Gud som varit och styrt. Dagen utvecklade sig till ett satans verk. Det måste varit den store hin håle himself som varit inblandad. Lurad av den söta talgoxen. Han borde anat att satan var inblandad när han kände värmen utanför dörren. Tydligen var det bestämt att ett besök hos Liselotte skulle äga rum. Hos svärmor. Goda råd var dyra. Var inte detta hot avvärjt? Tydligen inte.

– Men…, började han.

Det var naturligtvis en prekär situation. Att dra sig ur att träffa någons mamma kunde ju vem som helst ta som en skymf. Speciellt efter de känsliga ord som uttalats. Det hade varit en känslosam scen som nu skulle få sin uppföljning. Men han visste ju inget om denna Liselott. Hon hade varit med om något hemskt. Men han hade inte haft tid att borra tillräckligt i hur Lukas uppväxt var. Var Liselott ond eller god? Markus hade ingen aning. Hade hon slagit Lukas? Var det möjligen hennes agerande som hade gjort att Lukas hade hamnat på fel sida om lag och moral? Hur skulle han förväntas träffa en person som han visste så lite om?!

Om Markus hade fått välja mellan att träffa svärmor, som han inte visste något om, eller att slava med morfars båt så skulle han välja morfars båt tio gånger av tio. Tyvärr hade han inte möjlighet att göra valet.

– ”Men”, frågade Lukas och gick fram till honom. Du skulle säga något?

– Det låter väldigt trevligt, sa Markus.

Han förvånades själv att han kunde hålla en så neutral min. Kanske var han bra på just detta.

Lukas tittade noga på honom.

– Är det säkert det, sa han granskande.

Markus insåg att han mycket väl kunde ha blivit avslöjad. Kunde Lukas läsa hans tankar? Hoppas inte!

– Jag är nervös bara. Alltså, jag vet ju inget om din mamma och allt sånt.

– Äh hon är snäll. Det är ingen fara, lugnade Lukas.

– Jaha, ja jo du säger det.

– Men hon kommer nog bli lite förvånad att du är en kille.

Ännu en blixt for genom Markus kropp. Satan måste ha väldigt roligt i sitt spel över dessa skeenden. Han satt väl just nu på sin piedestal nere i glödheta och skrattade högt åt den scen som han regisserat. Frenetiskt ätandes på jordnötsringar.

Hade inte Lukas kommit ut för sin mamma? Skulle han behöva vara med på en sådan situation? Sådant gör man väl inte med närvaro av publik även om publiken bestod av den tilltänkta partnern av det oförväntade könet. Tänk om det gick i baklås och Lukas med hänvisning till någon förlegad religiös tradition och gubbe i himlen förklarades ovälkommen. Det skulle ju kunna påverka mycket. Kunde det bli värre? Nej!!

– Har du inte kommit ut för din mamma, frågade Markus försiktigt.

De här måste ju klarläggas så att alla fakta kommer fram så man vet exakt vad som gäller inför det oundvikliga besöket. Man kommer normalt inte bara ut för sin mamma sådär. Man testar en provballong först med någon tjejkompis. Att han själv inte gjort det var ju ett undantag från regeln. Men man har absolut inte publik i form av sin tilltänkta livspartner.

– Nej, Jag har ju inte behövt. Jag har ju inte haft någon kille. Jag har inte varit med någon kille ens.

– Vaddå inte varit med någon kille?

Markus var skeptisk. Med det utseendet så var det omöjligt att tänka sig att Lukas inte provat på det som han drogs till.

– Jag har inte varit med någon kille förut, upprepade Lukas.

Han räknade bort Nimuel. För de hade ju inte haft sex. Inte något sex som räknades i vart fall.

– Är jag den första kille du är med, frågade Markus för att säkerställa att han förstod det hela rätt.

Detta kunde väl inte stämma?

 

Lukas kom fram till honom och la sin vita t-shirt runt Markus nacke och drog honom mot sig.

– Ja! Du frågar mycket.

– Jag vill bara veta…hur är det möjligt…jag menar…du är ju…och jag är bara…

– Du är inte ”bara”. Du är den första människa jag kan prata med. Jag ska göra så du blir stolt över mig. Vänta bara och se.

– Du behöver inte…

– Tyst. Bara tyst. Du ska få se. Hade du något emot att vi hälsar på mamma?

– Nej. det har jag inte, ljög Markus. Självklart inte. Jag tänkte bara att det kunde bli nervöst för dig att komma ut när jag…är med.

– Joo det är ju lite nervöst men det ska nog gå bra.

Markus var nog mer nervös. Han hade ju varit nervös i flera år innan han själv kom ut. Och då hade han ju ändå varit med killar innan. Det var först när han var pressad av sin mammas hälsa som han mer eller mindre tvingades att komma ut för att inte hans mamma skulle komma till graven ovetandes.

Men det som Lukas skulle göra var ju ännu värre. Det skulle ju komma som en stor överraskning till den icke ont anande Liselott. Hur skulle hon reagera? Med besvikelse? Med ilska? Med återhållsamhet? Med avsky? Med aggressivitet mot Markus som ”förstört” sonen? Alla alternativ var ju i allra högsta grad tänkbara. Usch så nervöst.

– Men…blir det inte stressigt att åka dit idag…, började Markus. Jag menar…vi kanske ska ta det när vi kommit tillbaka från Gotland. Så vi har mer tid…jag vill ju lära känna henne och så…lite mer lugn och ro liksom.

Han kände sig sugen på vin. Eller någon annan dryck. Så stark som möjligt. Men något sådant fanns ju inte att tillgå på den kokande ängen.

Lukas tittade på honom. Länge. Som om han försökte komma in i hans hjärna och se vad som verkligen låg bakom förslaget. Skulle Markus tafatta försök gå hem. Kaffet hade varit för svagt för att ge honom den där efterlängtade idén som skulle kunna förflytta honom till ett betryggande avstånd från svärmödrar och slav­arbete utan att för den skull reda upp Lukas.  

– Ja okay då! Men då måste vi åka dit så fort vi kommer tillbaka

– Ja, självklart. Jag lovar.

Markus undrade om han gjort rätt här. Detta var ju som att dra bort ett plåster långsamt istället för snabbt.

– Nu sätter vi igång, sa Lukas! Nu får du se till att vara duktig så vi kommer iväg!

Markus började jobba. Han jobbade, jobbade och jobbade. Lukas jobbade också. Och pekade. Dominerade. De målade, skrapade och tvättade. Pratet om shopping var som bortblåst för plötsligt kom en order om att båten skulle mastas på. Satan låg väl dubbelvikt där nere. Värmen spred sig genom jorden upp till ängen. De mastade på båten med hjälp av ett rep och en av ekarna vid vägen.

Efter några timmar låg, otroligt nog, båten i Östersjöns vatten med mast och allt. Till slut satt de då där i sittbrunnen.  Markus kunde pusta ur.

– Det är ju lite häftigt, sa Markus.

– Din morfars båt flyter igen, svarade Lukas triumferande. Vad var det jag sa?

Han sa faktiskt aldrig ”vad var det jag sa” men Markus hörde ändå orden.

Lukas visste ju att det var hans förtjänst.

– Ja, det är otroligt. Det hade jag nog inte trott. Jag hade till och med glömt bort att den fanns.

– Men den finns! Vi kan segla och sova över här i båten och höra vågorna klucka när vi ska sova.

I samma stund känner Markus något vått på sina fötter. Han tittar ner i durken.

– Men…men båten läcker ju, utbrast han.

Medan de hade suttit och njutit av situationen så hade vatten strömmat in. Havet var på god väg att göra Mimmi till sin egendom.

– Oj då, sa Lukas och hoppade ner i vattnet.

– Kom vi måste se till att hon flyter in på trailern igen.

Markus följde efter och hjälpte till att baxa in båten så hon fick stöd på trailern som stod en bit ut i vattnet.

– Tänk om vi hade varit på väg till Gotland, utbrast Markus!

Det var det här som han menade. Kanske man bör överväga riskerna lite grann i alla fall innan man ger sig in i något äventyr. Någon minuts övervägande i alla fall.

– Ja, då hade vi varit döda nu, bekräftade Lukas. Varför läcker hon så mycket? Det läcker ju jättemycket!!

– Det är för att hon är en träbåt och har inte legat i vattnet på flera år. Då spricker de upp.

– Så vi kommer aldrig att få segla henne, frågade Lukas.

Han hängde med huvudet. Han såg så besviken ut. Markus tittade på Lukas en stund. Han stod där. Tovig i håret efter att ha arbetat med båten hela dagen Så vacker. Så kärleksfull. Så fin i havets bleka ljus. Tydligen betydde det här båtskrället mer för Lukas än han någonsin kunnat ana. Markus förstod att han befanns sig mitt i ett viktigt skede. De hade kommit så långt. Längre än någon annan. De var på god väg att få reda vem det var som låg bakom händelserna i Norrköping. Hans idé var precis på väg att få vind i seglen. Men det var också nu allt kunde kvävas i sin linda. Kanske kunde de inte komma längre. Kanske kunde inte de återställa någon balans. Kanske skulle de svika Emma.

Markus tittade upp mot solen. Sedan på Lukas igen. Nej det fick inte ske. De fick inte misslyckas. Markus var mitt inne i sin livs utmaning. Hans liv hände på detta. Lukas liv också. Och deras liv tillsammans.  Han tänkte inte låta allt det gå till botten. Det var hög tid att byta åsikt om äventyret med Mimmi.

– Jo, de ska vi, sa Markus bestämt. Trä sväller när det kommer i vatten. Det gör att sprickorna kommer gå igen och båten kommer bli tät igen. Vi ska segla henne.

– Tror du det, sa Lukas och tittade på honom.

– Ja, jag vet. Morfar gjorde så varje år.

– Så vi ska bara lämna henne här?

– Ja vi binder fast henne på trailern och låter henne ligga där några dagar. När hon är tät pumpar vi ut vattnet.

– Men inget Gotland…

– Det går färjor, svarade Markus. När den där Kung Räv väl har svarat så bokar vi biljett.

– Det är nog något jag måste berätta för dig, sa Lukas försiktigt.

Läs vidare här.